Citat:
Ursprungligen postat av
Smedjan
Har du ens förökt-
Werner Keller skrev boken "Men Bibeln hade rätt", läs den.
Den boken skrevs för 60 år sedan,vi vet mer nu......
Berättelsens budskap
Här kan det alltså bli på samma sätt som i fallet Jeriko. Den tyske journalisten Werner Keller hävdar i Men Bibeln hade rätt (1955) att en stad vid Döda havet gått under genom ett jordskalv på ”Abrahams tid” (s. 82). Samtidigt skulle naturgaser ha strömmat ut och antänts som vid ett vulkanutbrott. Men geologerna ger inte stöd för detta. Det finns alltså ingen anledning att uppfatta Sodoms undergång som en historisk händelse. Bibeln hade inte rätt på den punkten. Alltså kan man avvisa resten av skildringen också.
Naturligtvis. Även Keller drar sig för att bevisa sanningshalten i berättelsen om Lots hustru. Han skriver bara att saltblocken ”har egendomliga formationer, en del står upprätt som statyer, så att man plötsligt tror sig stå framför mänskliga gestalter” (s. 83). Här skulle det vara tillfälle att utbrista: ”Bibeln hade rätt. Lots hustru blev en saltstod. Du ser ju att vissa saltblock ser ut som människor!” Det gör han inte, egendomligt nog. En sådan slutsats hade inte varit mindre befogad än de andra i boken. Men den är så uppenbart orimlig att den kunde ha öppnat ögonen på en och annan läsare.
Berättelserna om Lot och Sodom är så genomvävda av föreställningar om Gud och livet att den historiska frågan saknar all betydelse. De mer eller mindre religiösa sanningarna blir mycket tydligare om man lämnar den historiska frågan åt sidan. Myter är helt osannolika just för att budskapet skall inskärpas. Denna tillspetsning skall ta udden av alla spekulationer om det historiska underlaget för berättelsen. Böcker av typen Men Bibeln hade rätt får motsatt effekt.
Övergången över Röda havet
Tydligast blir detta i berättelsen om övergången över Röda havet. Bibeln berättar att havet torrlades för att Israels folk skulle kunna gå över till andra sidan. Faraos trupper följde efter dem och gick under. Moses sträckte ut sin hand över havet så att det vek undan och Israels folk kunde gå torrskodda på havets botten. Sedan sträckte han åter ut sin hand så att det vände tillbaka och dränkte egypterna. Det finns otaliga förklaringar till denna berättelse. Keller anser att det hav som brukar kallas Röda havet i stället skall vara Sävhavet. Det är språkligt fullt befogat. Keller har blivit bönhörd i den nya bibelöversättningen. Där heter det Sävhavet och det kan då ha legat ganska långt norrut.
I norra delen av Röda havet kan vinden enligt Keller driva undan vattnet så att grunda områden blir torrlagda (Keller s. 111 f). Så har det alltså gått till då israeliterna räddades från Faraos förföljande trupper. Övergången över ”Röda havet” (=Sävhavet) är alltså historisk sanning. Bibeln hade rätt! Men återigen tycks man ha frigjort berättelsen från Bibelns egen framställning. Där står tydligt att ”israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor” (2 Mos 14: 22). Filmen Prinsen av Egypten återgav händelsen enligt Bibelns intentioner. Där såg man de höga väggarna av vatten på båda sidor om Israels folk.
Allt tyder på att denna berättelse skall framhäva Guds beskydd och ingripande. Den historiska forskningen ger inget stöd för att folket någonsin har varit i det som vi nu kallar Egypten. Det står i Bibeln att Israels folk utgjorde 600 000 man, förutom kvinnor och barn, då de bröt upp. Det skulle ha varit ungefär 1,5 miljoner människor som utvandrade. Detta har inte avsatt några spår i några texter eller inskrifter. Sannolikt har något sådant uttåg aldrig ägt rum.
