Mina erfarenheter av Gang Stalking i Sverige

"...lider av paranoia" Vad menar du?

http://leadership.vfmac.edu/is-it-good-to-be-paranoid/
Enligt länken ovan så är det inget fel med att vara paranoid, iaf inte av en hög grad.
Om du går du till din butik för att handla mjölk så kanske du väljer ett packet som står långt bak i mjölkkylen för att få en som håller någon dag extra. Och det brukar fungera fint såvida inte butikspersonalen är lika paranoid och ställer de färskaste längst fram för ifall deras kunder är paranoida så riskerar de att få kasta mjölk.

Enligt Castro själv så utsattes han för 734(!) mordförsök och jag tror att man måste vara paranoid eller få hjälp av någon som är det för att klara den bedriften.

Tror också att man måste vara paranoid om man sitter på en post som innefattar att man ska skydda landet och befolkningen mot faror. Man måste då i förväg lista ut vad som kan hända och sen täppa till hålen. Intelligenta människor som dessutom blivit upplyst kan de uppfatta som farliga. Jag menar inte enbart Breivik-typer utan även sådana som kan göra det obekvämt för de som vill behålla makten. Då kanske det är dom som intelligentare än de som innehar makten som riskerar att utsättas för GS.

Jag tror inte att evolutionen hade låtit människan fått behålla den här fina egenskapen om den hade varit skadlig för vår arts överlevnad. Tyvärr så har det blivit ett skällsord och klassat som en psykisk sjukdom. Kanske för att vissa enkelt kan "föras åt sidan" om de blir för jobbiga.

---

Sen tycker jag att du borde byta ut din avatar till den här. Det är en Mandelbrot och den beskriver din personlighet, som du använder här, alldeles utmärkt. Här finns det även en simulering. Du har en förmåga att hitta varje liten tråd som sticker ut och lyckas utveckla den med nya frågor som då också får en massa lösa trådar som du tvångsmässigt vill få besvarade osv.

Men...

... du fungerar som en bra motvikt i trådarna. Jag tycker att många av dina frågor(alltså inte alla) faktiskt har substans och det bidrar till en mer korrekt slutsats även om alla inte är inpackade i sockervadd. Men jag föredrar det framför en syjunta.


---

När vi ändå är inne inom det paranoida så har jag funderat på om du har råkat ut för Stockholmssyndromet?
Har lagt märke till att många av dina inlägg(kanske de flesta) ligger i den här forumsdelen och att du har ett jobb som vissa antyder på, så har du med tiden insett att konspiratörerna har rätt men din arbetsgivare skulle sparka dig ifall du medger det?
Istället har du utvecklat en metod att föra fram dina budskap genom jobbiga och subtila frågor som ska verka debunkande men i själva verket så är dom till för att provocera fram frågorna som du egentligen vill få ställda, men inte kan.

På det viset kan du behålla jobbet och samtidigt bidra till en bättre värld.

Det ni påstått gangstalkade måste fråga er själva är varför någon ska köpa era berättelser..

Om jag varit gangstalkad så kan ni ge er fan på att jag hade kroknat omgående och gjort något åt saken..

Filmat alla röda bilar som tutar,folk som står och glor in genom fönstren och allt vad det är..

Vidare skulle jag självklart skaffa mig kunskap för att hitta buggar och andra mojänger som stalkarna använder sig av..

Allt detta skulle anmälas till Polisen och även läggas ut på Youtube,Flashback etc etc för att få upp folks ögon för vad som pågår..

Hade jag en dålig dag vilket man borde ha mer eller mindre konstant när man lever i er verklighet så skulle någon mupp i OBEY-tröja få sig en vinge..

Ni däremot har alla en sak gemensamt och det är att ni helt handlingsförlamade finner er i era öden..

Flera jag läst här känner till och med till olika stalkers med namn och adress men inte ens då går det att få tummen ur och börja betala tillbaka med samma mynt..

Patetiskt..

Så vad tror du händer när folk ser dig besvärat filma alla röda bilar som kan vara "en av dom", alla människor som råkar gå åt samma håll som dig tillräckligt länge samt berättar för polisen att du sitter vid fönstret med kameran redo varje kväll så du snart ska få dem på kort? Du tror inte det finns en chans att folk i närheten blir oroliga för vad du verkar tro är på gång? Finns massor av "bevis" på youtube redan var det helt klart KAN röra sig om gang stalking, men givetvis bevisar filmerna på bilar/folk som beter sig märkligt ingenting utan främst får det filmaren att framstå galen.

Som tidigare sagts i tråden är en av grundpelarna i fungerande GS att det sker såpass diskret att det kan ske öppet i dagsljus och knappt kan tolkas som olagligt. Givetvis börjar de inte springa och titta i folks fönster & bryta sig in hursom helst. Det skulle möjligtvis ske efter att ett target brutit ihop när dennes vänner redan börjat ifrågasätta om den är frisk, när polisen kanske redan fått anmälningar om att den beter sig som ett nojat psyko och filmar folk osv.

Många targets får som första intryck att själva syftet är att de ska gå till polisen/vänner och säga typ "Jag vet att det låter lite konstigt, men jag är säker på att..." varvid de såklart inte blir trodda, blir förevigt stämplade som galningar som inbillar sig saker, kanske t.o.m inlåsta osv.

Tycker Gang Stalking avsnittet i Dr Phil som länkats (https://www.youtube.com/watch?v=hl08MQWxzKY) tydligt exemplifierar det. Det går inte att utesluta att det INTE är stalking (om man inte tar in cia och förhör samt kartlägger varenda kotte han möter på stan, men varför skulle man göra det?) - det kan också bara vara hans inbillningar.

Jaha ja ja du får väl kalla det för "njuter" av paranoia eller helt enkelt att ha paranoia om du vill. Jag utgick väl ifrån hur jag själv skulle uppfatta situationen, samt att man normalt säger att man "lider" av sjukdomar.


Ja kanske det, det kan nog vara bra i vissa situationer att vara lite paranoid - men när man börjar tro att halva världen, alla röda bilar, alla som blinkar, alla som nyser, alla som nynnar, mamma och pappa, alla myndigheter osv inte har något bättre för sig än att gangstalka dig, ja då har man nog passerat gränsen för "lite" paranoid skulle jag våga påstå..

Men alla andra sjukdomar fick vi behålla för att??


Gillar den tanken faktiskt, även om jag inser att du inte smickrar direkt , men jag gillar min kissekatt också!

Jag håller med om att jag kan spåra ur ibland (rätt ofta) - jag har skrivit om det några gånger också och bland annat påpekat att det är därför jag i stort sett aldrig någonsin anmäler inlägg till mod - jag är ofta inte ett dugg bättre än de jag irriterar mig på nämligen... Skäms lite för det..


Ja nu har jag ju inget sånt jobb, och jag är dessutom egen företagare , men visst, ibland (inte så ofta) har jag upplevt att allt ifrågasättande av saker jag tagit för givet fått mig att fundera ett par gånger extra på hur det ligger till. Men då har det ju inte handlat om chemtrails, aliens, skolskjutningar, spöken och gangstalking utan lite mer jordnära konspirationsteorier och filosofiska tankar.

Paranoia är den mest naturliga reaktion vem som helst kan få då man fått en oförklarlig känsla av ha förlorat kontrollen över sitt själv eller sina sinnen. Vissa är smarta nog att kunna klyva sin personlighet och gå vidare i en annan begreppsvärld eller som du gilla läget och skylla på andra inbillat mindre begåvades fel. Därmed deltar du själv utan aning och ansvar som agent. Ett bättre och mer utvecklande sätt kan jag lova är att i helt nya och främmande kretsar, jobb eller forum söka och återfå bekräftelsen på sina faktiska sinnen.
Att det verkligen kan finnas ett överstatligt intresse och forskningsverksamhet för att kunna utnyttja fenomenet till att hålla samhället med alla privata initiativ i schack är bara så ofattbart. Vi som fortfarande vill tro på mänsklig gemenskap också med våra fiender kan lika omöjligt beskriva ens för våra närmaste livspartners - de som oftast blivit de i första hand vilseledda och utnyttjade - vad saken gäller.

När har jag påstått att ni skulle vara "mindre begåvade"? En sjukdom är inget mått på begåvning eller intelligens i mitt tycke - det låter snaras frireligiöst á la Livets ord, och det är ungefär så långt ifrån mig man kan komma...

Om du skulle utgå från att andras omdöme kan vara likvärdigt med ditt så behövde du inte vara så insinuant, falsk och tjatig med ovidkommande frågor.

Då kunde vi lika väl lägga ner flashback, eller hur? Att jag inte håller med dig betyder inte att jag anser att du är korkad även om du själv antyder att det skulle vara min åsikt, så du får gärna ta av offerkoftan - alternativt kan du ju börja blogga om det är sp hemskt att bli ifrågasatt.
Dessutom får du gärna förklara vad som är ovidkommande med mina frågor om paranoia i en tråd om folk som anser sig förföljda...?

Några saker de gjort sen senast:

Jag skriver ett litterärt stoff om bevingade varelser i en kortnovell och hur dessa används som färdmedel mellan olika platser dagen efter så är det två tjejer som sitter bakom killarna som kör sina mopeder och de lyfter sina armar samtidigt och flaxar med dem flera gånger tydligt framför mig mitt i trafiken för att simulera innehållet från den korta berättelsen jag skrivit.

Mopeden och "vingarna" i form av tjejernas armar blir som en liknelse för varelserna och killarna som kör blir som personerna i novellen som använder dessa för att ta sig fram. Det är absurdt och låter otroligt men det matchade exakt innehållet.

Jag har annars numera en sysselsättning och levnadsvillkor som innebär att jag förflyttat min existens till en helt annan annan stad långt bort för att testa hur det är där. Varje dag tvingas jag även interagera med människor IRL och utföra diverse handlingar i andras åsyn. Som många konstaterat så fortsätter GS även i andra städer. Noise campaigns, kommentarer med mera. Häromdan frågar en främling mig ifall jag är en tjuv. Underlig fråga som om någon hävdat det.

De mesta de gör finner jag underhållande och komiskt och berikar mig med unika livserfarenheter och lärdomar. 90 % av allt de gör jag kan parera numera. Det bygger upp mig. Det är en massage, förädlingsprocess. Jag är förvånad själv att jag kommit hit, jag lät mig få stryk mentalt förra året och har lärt mig mycket sen dess. Det påminner om en bok som nämnts här i tråden "The Teachings of Don Juan" som jag passade på att kolla upp och läsa nyligen. Jag brukar för övrigt inte droger och har inget intresse av det, vilket jag borde förtydliga då det förekommer i boken men den är åtminstone fylld av livsvisdomar som kan appliceras:

"I had known Don Juan for a whole year before he took me into his confidence. One day he explained that he possessed a certain knowledge that he had learned from a teacher, a "benefactor" as he called him, who had directed him in a kind of apprenticeship. Don Juan had, in turn, chosen me to serve as his apprentice, but he warned me that I would have to make a very deep commitment and that the training was long and arduous."

"When a man starts to learn, he is never clear about his objectives. His purpose is faulty; his intent is vague. He hopes for rewards that will never materialize, for he knows nothing of the hardships of learning.

"He slowly begins to learn - bit by bit at first, then in big chunks. And his thoughts soon clash. What he learns is never what he pictured, or imagined, and so he begins to be afraid. Learning is never what one expects. Every step of learning is a new task, and the fear the man is experiencing begins to mount mercilessly,unyieldingly. His purpose becomes a battlefield.

"And thus he has tumbled upon the first of his natural enemies: Fear! A terrible enemy - treacherous, and difficult to overcome. It remains concealed at every turn of the way, prowling, waiting. And if the man, terrified in its presence, runs away, his enemy will have put an end to his quest."

"What will happen to the man if he runs away in fear?" "Nothing happens to him except that he will never learn. He will never become a man of knowledge. He will perhaps be a bully or a harmless, scared man; at any rate, he will be a defeated man. His first enemy will have
put an end to his cravings."

"And what can he do to overcome fear?"

"The answer is very simple. He must not run away. He must defy his fear, and in spite of it he must take the next step in learning, and the next, and the next. He must be fully afraid, and yet he must not stop. That is the rule! And a moment will come when his first enemy retreats. The man begins to feel sure of himself. His intent becomes stronger. Learning is no longer a terrifying task. "When this joyful moment comes, the man can say without hesitation that he has defeated his first natural enemy."

"Does it happen at once, don Juan, or little by little?"
"It happens little by little, and yet the fear is vanquished suddenly and fast."
"But won't the man be afraid again if something new happens to him?"
"No. Once a man has vanquished fear, he is free from it for the rest of his life because, instead of fear, he has acquired clarity - a clarity of mind which erases fear. By then a man knows his desires; he knows how to satisfy those desires. He can anticipate the new steps of learning, and a sharp clarity surrounds everything. The man feels that nothing is concealed.

"And thus he has encountered his second enemy: Clarity! That clarity of mind, which is so hard to obtain, dispels fear, but also blinds "It forces the man never to doubt himself. It gives him the assurance he can do anything he pleases, for he sees clearly into everything. And he is courageous because he is clear, and he stops at nothing because he is clear. But all that is a mistake; it is like something incomplete. If the man yields to this make-believe power, he has succumbed to his second enemy and will fumble with learning. He will rush when he should be patient, or he
will be patient when he should rush. And he will fumble with learning until he winds up incapable of learning anything more."

"What becomes of a man who is defeated in that way, don Juan? Does he die as a result?"
"No, he doesn't die. His second enemy has just stopped him cold from trying to become a man of
knowledge; instead, the man may turn into a buoyant warrior, or a clown. Yet the clarity for which he has paid so dearly will never change to darkness and fear again. He will be clear as long as he lives, but he will no longer learn, or yearn for anything."

"But what does he have to do to avoid being defeated?"
"He must do what he did with fear: he must defy his clarity and use it only to see, and wait patiently and measure carefully before taking new steps; he must think, above all, that his clarity is almost a mistake. And a moment will come when he will understand that his clarity was only a point before his eyes. And thus he will have overcome his second enemy, and will arrive at a position where nothing can harm him any more. This will not be a mistake. It will not be only a point before his eyes. It will be true power.

"He will know at this point that the power he has been pursuing for so long is finally his. He can do with it whatever he pleases. His ally is at his command. His wish is the rule. He sees all that is around him. But he has also come across his third enemy: Power!

"Power is the strongest of all enemies. And naturally the easiest thing to do is to give in; after all, the man is truly invincible. He commands; he begins by taking calculated risks, and ends in making rules, because he is a master.
"A man at this stage hardly notices his third enemy closing in on him. And suddenly, without knowing, he will certainly have lost the battle. His enemy will have turned him into a cruel, capricious man."
"Will he lose his power?"
"No, he will never lose his clarity or his power."
"What then will distinguish him from a man of knowledge?"
"A man who is defeated by power dies without really knowing how to handle it. Power is only a burden upon his fate. Such a man has no command over himself, and cannot tell when or how to use his power."

"But what if he is temporarily blinded by power, and then refuses it?"
"That means his battle is still on. That means he is still trying to become a man of knowledge. A man is defeated only when he no longer tries, and abandons himself."

"But then, don Juan, it is possible that a man may abandon himself to fear for years, but finally conquer it." "No, that is not true. If he gives in to fear he will never conquer it, because he will shy away from learning and never try again. But if he tries to learn for years in the midst of his fear, he will eventually conquer it because he will never have really abandoned himself to it."

"How can he defeat his third enemy, don Juan?"
"He has to defy it, deliberately. He has to come to realize the power he has seemingly conquered is in realitynever his. He must keep himself in line at all times, handling carefully and faithfully all that he has learned. If he can see that clarity and power, without his control over himself, are worse than mistakes, he will reach a point where everything is held in check. He will know then when and how to use his power. And thus he will have
defeated his third enemy.

After having established "man of knowledge" as the first structural unit, it was possible for me to arrange with assurance the following seven concepts as its proper components: (1) to become a man of knowledge was a matter of learning; (2) a man of knowledge had unbending intent; (3) a man of knowledge had clarity of mind; (4) to become a man of knowledge was a matter of strenuous labour; (5) a man of knowledge was a warrior; (6) to become a man of knowledge was an unceasing process; and (7) a man of knowledge had an ally.


Förra året lärde jag mig besegra min rädsla totalt. Detta året ska jag lära mig hantera Power och Clarity fullt ut..

Om någon förresten har en bok att rekommendera som kan hjälpa så tar jag gärna emot förslag.

Fasligt vad kinkig du är. Det är tydligt att du vill tillbaka till psykologiforumet för din egen skull. Låt mig bara flytta bindeordet i meningen jag skrev så du inte likt paranoiker behöver överdriva innebörden.
Känns det bättre så?

Tack för att du väljer att fokusera på sådant som kan stärka och hjälpa en TI. Det behövs verkligen mera sånt i den här tråden.

Det här med att se en sådan här livssituation som en möjlighet till att besegra sina rädslor är något som jag tänker ta fasta på.

Du berättar att du skriver noveller och kanske ev. även annat. Jag är också en person som alltid har skrivit. Det har varit ett av mina sätt att uttrycka min kreativitet på. Förr om åren skrev jag mycket poesi och även lite noveller och små sagor ibland. Jag skriver nu också, men inte alls i samma utsträckning som tidigare pga att jag har stora problem med att sitta framför datorn och kunna koncentrera mig helt och fullt på skrivandet.

Detta beror på att jag nu är medveten om att allt som jag gör i datorn är övervakat i realtid. Vetskapen om detta blockerar mitt kreativa flöde, och gör mig nästan lite handlingsförlamad skulle man kunna säga. Jag känner en stor sorg över det här, och jag upplever det som om min kreativitet delvis har blivit våldtagen. Jag har jättesvårt att koppla bort att någon annan sitter och "tittar" samtidigt som jag skriver. Att totalt uppgå i den inre inspirationen och få kreativiteten att flöda utifrån den källan är omöjligt för mig nuförtiden.

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva mycket mycket mer, så jag vill fråga dig ifall du känner igen det som jag beskriver här? Har du upplevt samma sak i ditt skrivande, eller påverkar det dig inte alls på det sättet? Om du lyckas skriva och koncentrera dig till fullo trots bevakningen - har du i så fall något bra tips att ge? Finns det sätt att komma över dessa blockeringar? Det handlar väl lite om det här med Clarity som du tog upp i ditt inlägg ... att återfinna clarity of mind för att kunna återta den kreativitet som i alla fall för min del har blivit blockerad.

Men hur klarar man av att rensa sitt sinne från de störande elementen?

Nej inte ett jota, du är extremt fånig det är det enda jag upplever. Hur vore det om du kunde svara på mina frågor istället för att skriva sida upp och sida ner om hur elak och dum jag är som frågar hur ni som upplever er gangstalkade ställer er till företeelsen paranoida vanföreställningar? INGEN av er har ens vågat sig på att svara ordentligt vilket iofs är ganska talande...

Ett par frågor till alla som anser sig gangstalkade, tror ni att paranoida vanföreställningar finns? Tror ni att det är möjligt att ni lider av paranoia? Tror ni det är möjligt att någon/några av de andra som anser sig utsatta för gangstalking kanske egentligen är paranoida?