Känner mig väldigt likgiltig

Så länge jag kan minnas har jag insett att jag aldrig kommer att vara fri till att göra precis vad jag känner och vill, utan att jag tvingas interagera mig i samhällets regler och normer hur onaturliga dom än känns för mig. Den synen på livet har lett till att jag känner mig nästintill totalt likgiltig, men ett fåtal känslor av ångest, sorg och i väldigt få tillfällen så kan jag dras med i något skratt när man är med vänner. Men saken är den att jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till tanken, om jag ska låta min likgiltighet leda mig till min förmodade väldigt tidiga död i form av någon överdos eller dyl. Eller om jag ska acceptera samhällets roll och bara infinna mig i det livet jag avskyr utöver allting annat.

Trots att jag majoriteten av tiden känner mig extremt likgiltig, så kan jag ändå känna väldig ångest och kärlek gentemot min mamma som har betytt allt i mitt liv, verkligen den ända anledningen till att jag fortfarande lever. Men samtidigt skrämmer det mig att jag börjar känna mindre och mindre för saker och för mig själv känner jag absolut ingenting, har absolut inget oro för att dö eller liknande. Det hela skapar en sorts skuldkänsla och ett dilemma, där jag inte bryr mig om mitt eget liv men samtidigt så älskar jag min mamma något enormt och uppskattar allt hon har offrat för min skull. Den här "inre striden" slukar verkligen mig och ber verkligen om någonting, vad som helst ett igenkännande eller någon som iallafall förstår vad jag menar..

Semester kanske vore på sin plats?

Själv känner jag likgiltighet mot mänskligheten, det mesta vi åstadkommit är kontraproduktivt till det vi verkligen vill (att vara fria), och som minarkist/anarkist så påminns jag också varje dag om hurdan patetisk offermentalitet de flesta människor har och hur kasst vårt politiska system är. Det blir ibland svårt att känna mening i tillvaron p.g.a. det här, men självmord är ingen utväg.

Blir också ofta förvånad över den naiva optimism som de flesta människor åtminstone ger sken av att de skulle ha, själv har jag bara fallit djupare i min pessimistiska inställning trots att jag läst skönlitteratur/filosofi inom både områdena (pessimism/optimism), det känns helt enkelt som om optimister bara är bättre på självbedrägeri än pessimister, och det är inget att glädjas över.

Det finns så mycket att göra i denna värld att inte ens 10 livstider skulle räcka till, så mitt tips är att försöka dölja likgiltigheten bakom rationaliseringar (självbedrägeri) och njuta av den korta tid du har här på jorden. Hedonism är utvägen för alla som är trötta på livet.

Du tycks ju dessutom ha en mamma som betyder mycket för dig, så försök åtminstone spela belåten för hennes skull tills hon lämnar denna jord, då har du åtminstone gjort något positivt på denna jord.

Det är nog inte så mycket att göra något åt att en och annan känner som du. Det kan säkert vara förknippat med någon kemisk obalans i hjärnan. Vi får acceptera att vissa slösar bort sitt liv på sådana tankar istället för att njuta av det. En existensens nitlott helt enkelt. Sorry.

Vad är det du vill göra då? . . . som du inte får göra? Eller menar du inte kan göra?
Eller är det bara själva känslan om att om du visste vad du vill göra så kanske du inte får göra det?

Life goes by pretty fast. If you don't stop and look around once in a while - and do whatever you want all the time - you can miss it.

Avundsjuka människor är jobbiga (och korkade) och jantelagsmänniskor som inte gillar Zlatan för att han är kaxig..

Fy fan för människor!

Det jag syftade på var att man luras till att se sig som en fri människa, fast vartenda kvadratmeter på jorden tillhör ett land och därför det landets regler etc. Som fri menar jag att man ska kunna få proppa i sig vad man vill och tycka vad man vill utan att saker blir förbjudna och därför socialt oaccepterat. Så för att vara "fri" så tvingas man mer eller mindre att fly civilisationen och leva som någon eremit ute i skogen.

Om jag blev för förvirrande så tycker jag att anonym.hedonist förklarade också min syn på samhället.

Tack! du ska veta att ditt inlägg uppskattas

Håller med dig. Det är helt sjukt att hela jorden är "ockuperad" till minsta plätt samtidigt som vi inte har rätt att bestämma över vad vi ska ha i vår egen kropp. Vem gav dem den rätten?

Exakt så känner jag. Att födas i ett land fine, men att hela ens uppväxt går till att lära sig att bidra på bästa sätt till samhället och att regler är till för att följas och inte ifrågasättas eller ställas emot. Man bör åtminstone få chansen att välja huruvida man vill vara en del av samhället eller ej.

Men det du säger är ju bara ett friskhetstecken. Du tillhör den tänkade delen av mänskligheten.
Att världen är fel är givet själva utgångsläget. "Anti är modellen!"
Och vem fan gillar positiva människor? De är ju dumma i huvudet.
Men mörkret är vackert.
Här är en låt om det.
Fields of the Nephilim - Last Exit For The Lost
https://www.youtube.com/watch?v=G8NMayki4Uc

Var glad att du är en av oss tänkande människor åtminstone