Skvaller om Berny Pålsson?

Berny, varför inte bara säga att mycket i böckerna är påhittat och överdrivet och är det mer korrekta namnet hade varit "fiktiv"? Det är ju ändå du som kallar det för självbiografier. Samtidigt som du säger att mycket inte stämmer. Känslor är alltid ens egna, det kan ingen tala om hur det "egentligen" borde vara, men när fysiska händelser aldrig har ägt rum då blir det väldigt knepigt att kalla det för "självupplevt".

Du säger att du inte behöver vår förståelse, det går åt bägge håll. Vi behöver inte ursäkta eller få dig att förstå varför vi skriver här, det mesta som diskuteras här är ändå saker som DU SJÄLV skriver/har skrivit om i din blogg och i dina böcker.

Du vill inte heller diskutera det faktum att du i ett inlägg kan skriva om kaos och slagsmål med personalen, bråk med grannar, polis och hot etc. men i inlägget före eller efter hävda hur välmående och välskött hunden är. Ser inte du hur dina inlägg motsäger och krockar med varandra helt? Eller ljuger du i bloggen medvetet? Ja, men då kan du ju inte gnälla när folk anser att du inte borde ha hand om en hund. Det måste du väl ändå förstå? Nej, vi vet inte hur din hunds dagliga liv ser i varje timme, men vi vet vad du skriver i bloggen och på andra ställen, och utifrån det drar vi slutsatsen att det inte är en hälsosam miljö för en hund. Är det verkligen konstigt, tycker du?

Du pratar gärna om dina trauman och din psykiska smärta som om aldrig någon annan har upplevt sånt också. Det är förmodligen många i tråden som lider av psykisk ohälsa och har mått jävligt dåligt, men det kanske inte räknas om man inte skriker ut sin smärta offentligt varje dag? Du har inte monopol på lidande, som du vill tro när du snackar om allt som har hänt dig och hur synd det är om dig.

Tre olika personer som skrev samtidigt, med egna ord fast med exakt samma poänger. Man kan ju alltid hoppas att det säger henne något.

Jag ska snart försöka tagga ner. Suttit med blogg och annat på nätet sedan jag kom hem från läkaren med korta avbrott. Jag ska försöka läsa och ge Theus uppmärksamhet. Försöka sova och imorgon är det en ny värld jag vaknar upp till. För jag anar att du vet en hel del Sinfon. Men jag vet inte själv. Jag försöker tänka efter och förstå och hitta svar men till sist börjar jag acceptera att det är så här svaret är. Att jag är skiftande och att det kan bero på trauma, genetik, idioti, slumpen eller vad vet jag. Om frågan är varför jag visar det offentligt så är svaren skiftande dom med.
1. Jag har vant mig vid att ge uttryck för allt offentligt. Det är en vana och ett sätt att mildra det jag känner och ett sätt att bekräfta det jag känner innan jag skiftar igen (och jag pratar absolut inte om did nu eller diagnoser överhuvudtaget)
2. Jag vill och det här är lite känsligt och många kommer hoppa på mig (men ja det är jag van vid...) men jag vill att det ska finnas någon jävla mening med det här jag bär på. Om jag kan dö med vetskapen att ni iaf kunde se en människa som var som jag - och som du säger normalfungerande kan inte ta det till sig- men det är ju det jag försöker få folk att göra. Omöjligt javisst men det kanske kan visa något som var värt något på något skevt sätt ändå. Människor vill möta förståelse - det tror jag alla instämmer. Jag vill också bli förlåten, eller ville. Jag vill att någon skulle ge mig svaren jag själv saknar. Till sist blir svaret det som är frågan: hur kan en människa bli såhär? Inte exakt varför utan hur utvecklingen sker. Ja jag vet pretto. Men tänk er in i min sits. Jag är skev. Jag undviker sjuk och störd nu utan vi använder orden splittrad och skev. Jag är författare, ingen nobelpristagare men mitt sätt är genom orden. Offentligheten kom genom dom och blev som en förlängning. Äh det här blir bara trött svammel. MEN JAG VILL FÖRSTÅ OCH FÅ ANDRA ATT FÖRSTÅ NÅGOT SOM JAG INTE TROR BEHÖVER SKA ELLER KAN FÖRSTÅS:

3. Jag vet inte. Jag har tankar och teorier men det ärligaste svaret är jag vet inte och jag försöker att lära mig att leva med att inte veta och det går inte snabbt eller ens bra.

Nu är jag så trött så jag knappt vet vad jag skriver längre. Så jag avrundar här Sinfon. Jag hoppas du kan framföra min bekännelse till den personen som jag skadade kanske mest. Jag hoppas att även om jag vänt om imorgon och allt fortsätter som det brukar så har jag lyckats bli mer förstådd och förstå mer.

Ta hand om er.

Jag är som sagt trött och vet knappt vad jag säger. Men ja motsägelser. PRECIS. Nära kärnan typ. och det är en sak jag inte klarar av, motsägelser, det gör mig helt och hållet livrädd och jag är full av just motsägelser. Så är det ju. Jag ska försöka svara mer imorgon. Men det är ju det här ni kommer att få av mig: motsägelser. Det är det enda jag får av mig själv också.

Jag önskar du kunde se hur tydligt det är när du talar sanning. Det är faktiskt jävligt synd att du inte klarar av att stanna i det särskilt länge. Godnatt.

Vad är det som är tydligt?

Att det är sanning och inte lögn. Du vet det ju själv såklart, men jag menar ur betraktarens ögon. Efter allt du fräser och spottar och provocerar med normalt sett så känns det nästan heligt.

Du framstår som mänsklig för en gångs skull nu, Berny. För den nya valpens skull borde du försöka att stanna i det här. Skit i oss, men tänk på hundarna.

Hur stannar man i något som gör så ont då? Hur stannar man? Jag försöker ofta men det är som kortslutning. Det går av och bort för det går inte att stanna i.

Om du upplever något som egentligen borde vara självklart. Här är en röd bil. Det har du ju sett många gånger. Du kan skilja på en röd och en grön och en blå bil utan att vara minsta osäker. Men så säger någon att nej men det där är en gul bil. En motsägelse som klyver rakt igenom allt som du känner till.

Det här är ett exempel. Men så känns det ofta. Hur stannar man?

Jag vet ju inte det. För det ändras. Det är det som är jobbigt. Jag vet skillnaden på sanning och lögn men sanningen ändras med mig. Det här gör allt omöjligt. Jag pratar ofta om att ni bara får glimtar och inte hela bilden. Det stämmer på så sätt att det finns bara glimtar hela tiden. Jag får inte grepp om mig själv och därmed ändras mina åsikter och upplevelser och tankar och sätt att se på min tillvaro. Och imorgon kommer ni snacka om mina stora näsborrar och jag kommer zooma in dom. Och allt blir ett skämt och någon såpa. Men kan det inte vara meningsfullt också? Kan inte något av allt det här ge något på något sätt? På något sätt som tar upp det där med empati och känslor och svårigheter på riktigt. Kan man inte göra berny pålsson-cirkusen till något som leder någonstans? Och vad skulle det egentligen vara? Jag vill att sanningen ska vara helig och jag vill att det ska vara värt något. Kan någon som jag ge något alls förutom just sanningen om att hon inte kan ge så mycket?

Jag tror att om cirkusen ska leda någonstans, måste det som har diskuterats mest här få något slags avslut, t ex att du kanske för en gångs skull ger "hela bilden" för att använda dina egna ord. Berätta t ex ärligt om varför inte en hyra betalades under tre år i Haninge. Inte typ nu, men du fattar vart jag vill komma. Och om du bara sket i det så säg det. Jag personligen vill bara veta sanningen om vissa saker, även om den är jävligt ful.

För jag personligen har svårt att se dig just som en kännande människa för du beter dig helt utan ansvar och ska ha allting gratis. Ärliga svar skulle nog ändra bilden som många har av dig.

Ja jag sket i det. Och hela bilden har jag inte själv. Men den frågan kan jag svara på. Jag sket fullständigt i det. Dom reagerade inte förrän sent. Jag hade (om jag minns rätt 8000) kr i månaden i hyran, jag är osäker men rätt så hög. Jag fick inga samtal eller något. Bara räkningar. Jag struntade alltså i det. Jag minns inte ens att jag blev vräkt. I mitt minne flyttade vi frivilligt och enligt min bror också. Men jag blev tydligen vräkt. I mina journaler står det att dom framfört det men jag inte fattade. Och det där pappret med en summa på som var en hyra var ju bara ett papper. Inte verkligt. Inte viktigt.