Citat:
Ursprungligen postat av
Iobberknoll
Jag börjar snart undra om hela släkten är lika störd? Finns det någon överhuvudtaget som visat upp några sunda sidor? Och då menar jag inte känslofrosseriet som de ägnat sig åt i media, utan rationella uttalanden om hur de hanterar situationen och vilka planer de har för framtiden?
Ja, man undrar ju. Det finns uppenbarligen två sätt att hantera sorgen efter ett barn.
Med värdighet - eller utan.
Samma dag som vi kunde läsa att lilla Yara verkat deprimerad och somnat i skolan så uttalade sej fadern om att han iaf visste att Yara varit lycklig här- hon fick leka med snö.
Då börjar man ju att fundera lite. Visserligen ett uttalande av en förälder i sorg och chock och säkert för att tysta sitt samvete men ändå svårt att läsa för mej.
Lite märkligt också att fadern anklagar svenska myndigheter för flickans död men inte GM?
Visserligen hade han ju rätt till viss del men det känns lite om om nu är vi skyldiga honom nåt.
Att säja att frun inget visste är ju också väldigt stört.
Och stört är det om hon faktiskt inget visste. Trots att andra visste.
Att inte vilja höras som vittne när ens barn blivit mördat är också nåt egendomligt. Enligt mej iaf.
Anhöriga till avlidna (särskilt mördade) brukar vilja veta och dela med sej av allt de vet för att kunna ge sitt barn upprättelse.