För man ser idyllen. Men man ser skiten med. Som Håkan skulle ha sagt.
På min kant finns en strand som dagligen brukar berikas, även om det inte nått den här nivån. Där hörde jag häromkvällen en berikarmamma som pratade med sin berikarson. Sonen var kanske 6-7 år och hade gjort slut på en förpackning med något godis.
Han sa en mening jag inte uppfattade men jag hörde att ordet
blattar ingick.
Mamman svarade:
Citat:
"Nej, det finns soptunna där borta. Man får anpassa sig".
Det var ju vällovligt men med denna vetskap är det inte svårt att fylla i de saknade delarna av sonens förslag:
Citat:
"Vi är blattar. Vi kan slänga skräpet var vi vill!"
Så ser alltså självbilden ut hos den uppväxande generationen som förgiftar landet.
Man får anpassa sig rymmer också en hel del intressant information. Ordvalet skvallrar om att lämna sopor i soptunnan uppenbarligen inte är något som ligger i deras natur utan något man gör för att
anpassa sig, som en uppoffring till värdnationen. Samtidigt uttrycker det en sorts förståelse för sonens spontana reflex att släppa skräpet på marken.