Citat:
Ursprungligen postat av
ttsp
Visst, även dom andra meningarna kan vara tvetydiga, det tydligaste vore om det stod "Jesus är min Gud som jag tillber i en treenighet tillsammans med fadern och den heliga anden" eller något liknande.
Detta är alltså vad du kräver för att Jesus ska kunna kallas Gud; men för slutsatsen att han inte är Gud så behöver du inget stycke alls där detta står klart och tydligt. Ser du inte själv hur du använder "double standard"-argumentation här?
Citat:
Varför säger Tomas dessa ord? Tänk på sammanhanget, det handlar om att Tomas tvivlar att Jesus lever, om han inte får tydliga bevis på att han lever så tror han inte att Jesus uppstått. Jesus hade ju tidigare talat om att han ska uppväckas från döden, men detta tvivlade han på att det skulle ske. Det handlar inte om att Tomas plötsligt förstår att Jesus är Gud, detta har inte ens kommit på tal tidigare, bara att fadern är Gud. Så varför får Tomas en sådan plötslig uppenbarelse och förstår att Jesus är Gud?
Därför att han får en plötslig uppenbarelse, och förstår att han är Gud? Varför, menar du, skulle han annars kalla honom "min Herre och min Gud", istället för att säga typ "du är uppstånden, helt otroligt"? Sedan har det ju inte kommit på tal tidigare enbart ifall vi väljer att tolka hela evangeliet så som du gör. Om man tolkar saker som Jesus säger, och som sägs om honom, på ett sätt som går mer i linje med "normala" tolkningar så framgår det ju gång på gång att Jesus är Gud. Då sägs det redan i prologen om Jesus - dels kallas han för
Theos redan i den första meningen, dels sägs att allt skapats genom honom (där det alltså i GT står att YHWH skapat allt ensam), dels sägs det att
är livet, att han
är ljuset, att han är Människosonen (som tillbes i GT-profetia), att han uppenbarar sin härlighet, att Sonen är ett med Fadern, att enbart Sonen känner Fadern och enbart Fadern Sonen, etc., etc.
Redan i prologen kallas Jesus alltså
Theos för läsaren, och genom evangeliet ges "ledtrådar" av alla möjliga slag från författaren till läsaren liksom från Jesus till hans lärjungar och åhörare - det kulminerar i vad som verkar vara slutet av originaltexten i Johannesevangeliet, där Tomas förstår vem Jesus är och till Jesus säger "min Herre och min Gud".
Om man, som du, konsekvent väljer att anse att alla "ledtrådar" och titlar som Gud/gud, livet, det sanna ljuset, den som allt skapats genom, Människosonen, det sanna brödet från himlen/livets bröd, osv. inte på något vis är titlar som indikerar hans gudomlighet så kommer Tomas ord förstås som en rejäl överraskning mot slutet - men kan det kanske inte indikera att din tolkning av dessa termer måste modifieras, hellre än att vi måste tolka Tomas på ett sätt som det varken finns grammatiskt eller kontextuellt stöd för?
Vem mer än Jesus kallas för "livet"? Vem mer än Jesus sägs ha skapat världen, och med vem mer än sig själv? Vem mer kan kallas "det sanna ljuset"? Vem har härlighet? Vem har existerat sedan begynnelsen, sedan innan
någonting skapades? Om vi tänker seriöst på detta - inte för att vara "respektlös", men utan dogmatiska förbehåll - blir Tomas ord verkligen en så speciellt överraskande "slutkläm" om Jesu verkliga identitet, så som denna verkar ha uppfattats av författaren?
Citat:
Att han uttrycker orden ”Min Herre och min Gud” är på grund av att han plötsligt inser att Jesus uppstått och därför tror nu att han uppstått
Fast vad menar du att detta har med "min Herre och min Gud" att göra? Varför säger han inte "nu tror jag verkligen att du har uppstått", om du menar att det är vad han "egentligen" menar?
Citat:
Återigen respektlöst.
Nej, det är inte alls respektlöst att be dig bortse från dina redan etablerade uppfattningar för en stund. Det är en uppmaning till dig att försöka göra det - jag vet ju att du
har en färdig uppfattning om hur allt detta ska tolkas, vilket är JV:s tolkningar; hur är det respektlöst att be dig att bortse från dem för en stund och istället försöka se vad det är mest sannolikt att författaren faktiskt menat? Ta av dig offerkoftan, för den köper dig inga poäng här. Att du istället ska svara varje vädjan till objektivitet med att det är "respektlöst" blir rejält tradigt.
Citat:
För att han svarade Jesus på hans tilltal?
Det är ungefär som att du skulle säga till någon: "lägg din redan etablerade övertygelse åt sidan", så kanske personen skulle säga till dig: "herregud" utan att personen för den skull menar att du är Gud herren.
Du menar väl inte på allvar att evangeliets klimax är ett "OMG!", som inte har något alls med vem Jesus är att göra?
Citat:
Tomas svarar Jesus med ett känslouttryck där han plötsligt inser att Jesus är uppväckt från döden.
Johannes avslutar alltså sitt evangeliums kristologiska beskrivning, där en röd tråd genom hela evangeliet är mysteriet om vem Jesus egentligen är, med ett "OMG!" - förklätt som en kristologisk bekännelse? Detta tror du väl inte själv på?
Citat:
Där det står "Herre" i Septuaginta anser jag att Guds namn YHWH ska stå, så det var inte ett bra exempel du tog
Det är väl klockrent? YHWH kan väl kallas Herre utan att Gud syftar till honom i samma stycke, givet att du menar att Jesus kan kallas Herre där det inte är han som kallas Gud i samma stycke där orden exakt desamma i exakt samma ordning?
Tror du att det är YHWH som kallas både Herre och Gud i psalmen, eller vem tror du att "Gud" syftar till där? Någon helt okänd, men som inte är YHWH?
Citat:
Det är inte tillämpbart eftersom man inte använder "Guds son, Israels konung" som ett känslomässigt uttryck vid en speciell situation.
Visst är det tillämpbart. Det är ju samma grammatisk; i stycket "X säger till Y: Guds son, Israels konung" vem är det som kallas Guds son och Israels konung? I stycket "X säger till Y: min Herre och min Gud" vem är det som X kallar sin Herre och sin Gud? Om du nu bara tittar på styckena och försöker tänka objektivt, vad som verkar följa rent grammatiskt.
Citat:
Nej det skulle vara ganska tydligt, men visst går det att skriva det ännu tydligare, t.ex. "du är min Herre, du är min Gud" (σὺ εἶ ὁ κύριός μου σὺ εἶ ὁ θεός μου), eller helt enkelt bara: "Då svarade Tomas: ”du är min Gud”".
Fast det blir ju inte tydligare alls. Du menar ju att något som sägs här riktas till någon helt annan än den som tilltalas, och då kan du ju precis lika gärna mena att "du" skulle vara någon helt annan än den som tilltalas. Rent grammatiskt är det ju i båda fallet tämligen klart att det är Jesus som dessa titlar ges till av Tomas, men din bortförklaring - vilket det ju är, givet att du inte ger några skäl till varför det skulle vara en mer sannolik läsning - fungerar väl lika bra oavsett om "du" används eller inte?
Dvs "Tomas sa till Jesus: du är min Herre och min Gud". Varför, menar du, skulle du inte hävda att "du" syftar till Fadern? Om du säger "för att han säger det till Jesus", varför är du inte konsekvent och menar att det är tydligt även vid "Tomas sa till Jesus: min Herre och min Gud"? Här är det ju precis lika klart vem det är som tilltalas - Jesus.
Citat:
Tänk om det stod lika tydligt om att Jesus var Gud, t.ex.: "Du är Jesus, vår Gud", men nu står det bara tydligt: "Du är Jesus, Guds son".
Och "min Herre och min Gud".
Citat:
Som sagt, inget av detta står i bibeln. Om nu Gud vore så svår att förstå så hade det självklart stått om att "Fadern har en överordnad roll i en subordination"
Det står att Sonen underordnar sig Fadern, liksom Sonen säger att Fadern är större än honom. En annan term för underordning är subordination - de är synonymer. Frågan är om subordinationen är funktionell eller ontologisk. Du menar att den måste vara ontologisk, eftersom att det inte i klartext står att den är funktionell. Ditt problem är att det ingenstans heller står att subordinationen är ontologisk, utan från vad vi kan utläsa så ser den ut att vara funktionell. Jesus
gör sig till en tjänare, han
underordnar sig Fadern - vilka båda indikerar en funktionell subordination, hellre än en ontologisk.
Var är din klara vers som lär en ontologisk subordination? Eller använder du också här enbart ett "double standard"-resonemang; dvs om det inte står
något om varken din eller någon annans position i klartext så har du automatiskt rätt?
Citat:
Om du skulle sagt att sonen är faderns förstfödde så hade jag begripit, men så står det ju också i bibeln

Det står aldrig att "Fadern är Sonens orsak".
Så problemet är att du inte förstår vad "orsak" betyder? Annars förstår jag inte riktigt problemet med att använda en synonym term, vilken använts i den kristologiska diskussionen i snart 2000 år.
Citat:
"hitta på på egen hand", "slingra dig", respektlöst igen.
...sa han och slingrade sig bort från att besvara frågan en gång till.
Citat:
Du verkar inte förstå att det är helt ointressant för mig vad som beslutades över 200 år efter det att Johannes sade att avfallet från kristendomen hade kommit.
Om du tror att detta var frågan, så läs den igen. Min fråga var inte ifall du tycker att den nicaenska trosbekännelsen är auktoritativ, min fråga var ifall du anser att den lär att Jesus är Gud. Du kan väl ge ett svar utan att anse bekännelsen auktoritativ? Du menar ju att Paulus, som uttrycker sig med samma ord, menar att Jesus definitivt inte är Gud med dessa ord - hur ställer du dig då till att den nicaenska trosbekännelsen, som lär att Jesus är Gud, använder exakt samma ord? Inser du inte att de kan tolkas på ett sätt som innebär att Jesus faktiskt är Gud, att din tolkning således inte är monopoltolkningen, och att detta är anledningen till att exakt dessa ord finns med i den trosbekännelse som just på ett klart sätt skulle visa att Jesus är Gud?