Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Vad menar du med det? Är det omnämnt i boken som hittegods eller inte?

Du skriver också: "En kopia tycks också ha gått till kriminalkommissarie J*n K**lsson (som utrett Quick-mord sedan 1998: "(2003-08-08). SP/JK, Polismyndigheten i Västernorrlands län"."

Vem har skickat den kopian och varför har man gjort det? Det låter otroligt konstigt om det nu var ett privat brev.

Uppgifterna tidigare i tråden är väl att pedofilen tvingades att sluta med droger 2001 av den dåvarande chefsöverläkaren Göran Kjellberg?

Kjellberg beskrivs väl av Josefsson som en "omvänd".

Det var faktiskt rätt kul. Men nu påstår du alltså att det var SP som först kontaktade BS. Hur vet du det?

Vem var det som noterade det i journalen? Skriver Josefsson det?

Inget konstigt med det. Pedofilen börjar väl på eget initiativ bekänna ett ett mord. Självklart kontaktar BS polis. Det handlar ju klart och tydligt inte om några "återuppväckta minnen i terapi". Han gör ju associationerna utanför terapin. Pedofilen säger ju: "Quick har har på sin avdelning en kvinnlig anställd som är gravid och som i förnamn heter Therese. Quick kallar det kommande barnet för "lilla Therese". Via Therese associerar, Quick till Helene-händelsen i Malmö. Vilken i sin tur skapar nya associationer om Norgehändelserna."

Att BS kontaktar polis när pedofilen börjar erkänna mord, är inte samma sak som att det gick "att det gick en snabb och direkt linje från terapin till polisutredningen".

Jo, det är konstigt. Det vill säga, alla de här associationerna - den gravida kvinnan Therese, att han kallar barnet "lilla Therese", associerar till mordet på Helén, och går vidare till associationer om "Norgehändelserna": sånt ringer inte en terapeut till polisen och berättar, även om patienten ber henne. Det finns något som heter "ramar", nämligen.

Det är just dramatiseringarna som ställer sig i vägen, skymmer sikten - de beskrivs ofta som en fördel ("det är som en thriller!") men på mig funkar de effekterna precis tvärtom, de gör mig skeptisk. Ta Råstams dokumentär: man lägger in skum musik, lite mystiskt ljus osv... Jag har väldigt svårt för den sortens journalistik, och det gäller även för Josefssons bok: den riktar sig för mycket till känslorna. Även i debatten efteråt: man upprepar "sekt" (jovisst, det hela ger intryck att ha varit något av en sekt, men när sekt sekt sekt upprepas och används som ett argument - "Att Christiansson säger som han gör bevisar bara att han fortfarande är hjärntvättad av sekten!" (ungefärligt citat), då försvinner ju nyanser och realism i beskrivningen. "Bara ute efter pengar och ära" är också en sån där tankefigur som ställer sig i vägen.

Hur menar du då? Självklart finns det ramar. Menar att du att det skulle vara oetiskt? Här handlar det om en person som uppenbarligen använde terapin som en kanal för att erkänna sina mord. I Johan-fallet sökte han på eget initiativ upp en på Säter anställd psykolog för att bekänna mordet. I fallet med Levi skriver Överåklagare Björn Ericsson: "Sture Bergwall tog själv initiativ till att erkänna det aktuella mordet och han vidhöll sitt erkännande under utredningen, som pågick drygt ett år och vid tingsrätten." Det handlar ju om väldigt grov brottslighet, mord. Hur menar du att psykologen skall hantera det? Göra en utredning själv?

Här börjar det kännas som att hamna på ruta ett igen...
Terapeuten borde ha bromsat. Ringa polisen och begära gruppsamtal är galet.

Hur? Menar du att terapeuten inte skulle gå vidare med det? Bergwall deltog själv i telefonmötet, har inte han en egen vilja?

Jag läste häromdagen något som jag blev uppmärksam på, att det hölls inte många förhör av SP med SB, utan det han fick var material av psykologen från terapin med påståenden om mord bla. Om detta är sant är det då inte konstigt att en psykolog sitter och gör polisens arbete av någon anledning.

Svar nej: terapeuten skulle inte gå vidare med det.
(Dessutom har hon tydligen svurit i rätten på att den terapeutiska processen och mordutredningarna var två skilda ting: gruppsamtalet visar att så inte var fallet).
I en terapisituation kan det hända att en analysand vill en massa konstiga saker. Det är terapeutens/psykoanalytikerns ansvar att se till att ramarna upprätthålls. Visst hade Bergwall en egen vilja, och han gick ju väldigt långt i att läsa på, etc. etc. Men det som sägs inom terapirummets fyra väggar ska stanna där, ok föras in i journalen och diskuteras med läkare, men inte med polisen.