Askersund: Styckmordet på Lovisa Lindh, 2014-06-18

Vissa diagnoser som slängs runt i tråden är helt åt helvete. Om JH har haft ett helt normalt liv så lär hon inte ha någon störning, kvinnor med det som förr kallades borderline är vanligtvis offer för mycket skit i sin uppväxt (t.ex våld, övergrepp, problematiska föräldrar) och de har inga empatiska svårigheter, de har ist problem med ångest och depression som leder till självdestruktivitet som självskador, ätstörningar, missbruk och att hamna hos misshandlande män. De är nästan alltid offer, inte förövare. De jag har träffat känner nästan för mycket medkänsla för andra och tar därför mer skit från partners, vänner osv. De har ofta dåligt självförtroende och tycker inte att de förtjänar att ha det bättre. Diverse bokstavsdiagnoser är också ointressant i detta fall. Så vitt jag vet är de med den diagnosen sällan charmigt manipulativa, utan de har ofta svårt att få kontakt med andra människor och blir ofta utstötta för att de är "annorlunda". Kvinnor med bokstavsdiagnoser är mycket sällan aggressiva samt de flesta av männen också. Sen, att bli mobbad, som många av dem blir, gör ju att vissa blir arga av sig, men det har inget med diagnosen att göra utan ist utanförskapet. De har däremot inga empatiska problem men kan ha svårt att uttrycka de känslorna. Jag tycker det är tråkigt att personer med dessa diagnoser ständigt blir förknippade med vidriga mördare.

Att JH erkände rätt snabbt att hon var den som dödat LL tyder på att JH antagligen inte är speciellt iskall. Hon är nog inte en sociopat, utan jag gissar att hon bröt ihop när hon hade ihjäl LL, styckade kroppen i ren desperation och upplevde det så hemskt att hon gav upp. Det är mycket möjligt att hon ångrade att hon dödat LL nästan omedelbart, att det var i stundens hetta. Ganska tragiskt egentligen, men ja, man får ju stå för sina konsekvenser oavsett om man ångrar sig eller ej.