Vad tänker du när ditt barn skriker?

Jag sitter på en restaurang och äter. Det är ganska mycket folk, men de håller en lugn ton. Plötsligt börjar ett litet barn gallskrika. Och det slutar inte, bebisskriket bara fortsätter. Det skär i öronen. Nu tänkte jag inte att den här tråden ska handla om barns rätt att skrika. Istället vänder jag mig till er föräldrar. Vad tänker ni i dessa ögonblick? Skäms ni? Funderar ni på att lämna restaurangen när ert barn gallskriker, med respekt för alla andra? Eller tänker ni att det är er fulla rätt att ha med era skrikande barn, och att ingen har någon rätt att vilka äta i lugn och ro?

Helt enkelt: Vad försiggår i ditt huvud när din unge gallskriker i en annars lugn miljö och stör alla omkring er?

Jag har tvillingar, nu drygt två år. Jag får helt enkelt finna mig i att restaurangbesök, bröllop , begravningar och liknande är uteslutet med dom i sällskap. Visst ska ungar vara ungar och ungar låter mycket och ofta. Men vuxna skall även få vara vuxna i en lugn miljö. Visst kan jag ta med dom på den lokala pizzerian eller nån av hamburgerkedjorna men en restaurang med riktig duk på bordet får vänta. Jag skäms och blir kallsvettig av mina egna barn oprovocerade skrik. Jag hör tydligt om det är på riktigt eller bara tramsskrik.

Jag gillar inte heller när dom lubbar runt och irriterar låtsasleende människor även om ungarna är tysta. Jag blir själv irriterad på snoriga ungar som kommer och glor på en när man är upptagen med annat.

Det låter som jag hatar barn men det gör jag verkligen inte. Jag älskar att busa och härja med alla typer av ungar men vid rätt tillfälle.

Jag försöker så jävla mycket jag kan att uppfostra mina gangsters till att ha tålamod och acceptera att nej är ett nej. Jag är konsekvent men likt förbannat kan dom gapa och skrika när jag vägrar dom godis eller liknande i t ex en affär.
Vad fan skall jag göra? Jag behöver ju handla och att klappa till dom är dels olagligt och ger sannolikt motsatt effekt. Det är lite pinsamt att ställa till en stor scen av det så man kan nog verka lite som man skiter i det, men tro mig jag kokar inombords.

Jag sitter på en restaurang och äter. Det är ganska mycket folk, men de håller en lugn ton. Plötsligt börjar ett litet barn gallskrika. Och det slutar inte, bebisskriket bara fortsätter. Det skär i öronen. Nu tänkte jag inte att den här tråden ska handla om barns rätt att skrika. Istället vänder jag mig till er föräldrar. Vad tänker ni i dessa ögonblick? Skäms ni? Funderar ni på att lämna restaurangen när ert barn gallskriker, med respekt för alla andra? Eller tänker ni att det är er fulla rätt att ha med era skrikande barn, och att ingen har någon rätt att vilka äta i lugn och ro?

Helt enkelt: Vad försiggår i ditt huvud när din unge gallskriker i en annars lugn miljö och stör alla omkring er?

Jag har som tur är aldrig råkat ut för en sådan förnedrande situation. Man vill ju inte framstå som en slapp förälder som inte klarar av att uppfostra sina barn. Hade det hänt hade jag tagit med mig ungen ut omedelbart, inte minst för att markera att det är ett oacceptabelt beteende. Annars sker uppfostran bäst i hemmet där ungen får skrika bäst hon vill men får sin vilja igenom först när hon lugnat ner sig. Då får hon lära sig vilket beteende som lönar sig bäst.

Jag sitter på en restaurang och äter. Det är ganska mycket folk, men de håller en lugn ton. Plötsligt börjar ett litet barn gallskrika. Och det slutar inte, bebisskriket bara fortsätter. Det skär i öronen. Nu tänkte jag inte att den här tråden ska handla om barns rätt att skrika. Istället vänder jag mig till er föräldrar. Vad tänker ni i dessa ögonblick? Skäms ni? Funderar ni på att lämna restaurangen när ert barn gallskriker, med respekt för alla andra? Eller tänker ni att det är er fulla rätt att ha med era skrikande barn, och att ingen har någon rätt att vilka äta i lugn och ro?

Helt enkelt: Vad försiggår i ditt huvud när din unge gallskriker i en annars lugn miljö och stör alla omkring er?

Det är för mig väldigt stor skillnad på när ett spädbarn skriker samt ett lite äldre barn. Men ja jag skäms verkligen när min dotter inte kan bete sig ute.
Min dotter är nu 2,5 år och ja jag går på restaurang med henne, men kan hon inte sköta sig går jag självklart med henne därifrån. Samma gäller om vi är på affären, jag släpper allt och bara går med henne ut. Jag hatar känslan av att störa. Jag tror att jag tänker så mestadels för att min mamma jobbar inom restaurangbranschen och hon själv säger hur störande det är med barn som skriker och springer runt, dels för gästernas skull men också för att dom som jobbar inte vill springa på ett barn med het mat i händerna liksom. Men jag tror också att ett barn som får gå mycket på te.x restaurang kommer lära sig så småningom, så var det i alla fall för mig och mina syskon. Vi åt ute ofta och vi lärde oss att bete oss ute också.

Men sedan tar jag gärna med surfplattan eller mobilen som dottern kan sitta vid när hon ledsnar lite. Jag kan själv trots att jag har egna barn störa mig på andra skrikiga/stökiga barn.

Eller tänker ni att det är er fulla rätt att ha med era skrikande barn, och att ingen har någon rätt att vilka äta i lugn och ro?
Hur gör du själv om ditt sällskap blir lite för högljutt? Säger till dem att hålla käften eller tar med dem ut av hänsyn till andras matro?

Jag har varken något juridiskt eller moraliskt ansvar för mitt sällskap, så på den frågan svarar jag nej.

Hahaha! kommer ihåg en flygning jag hade mellan Lule-Arlanda för många år sedan..
Min son som då var runt 2-3 o ville springa omkring i planet då det skulle STARTA ....blev djävlat skogstokig då han var fastspänd o inte fick gå iväg..

Dessutom blev starten försenad då vi redan satt i planet i ca 30 min ...p.g.a snöröjning
Han gallskrek i 40 minuter från det vi satt i planet tills vi var i luften...
Så djävla SVETTIG har jag inte varit nån gång tror jag...Inkluderat fotbolls & hockeymatcher..
För egen del var det skitsamma men jag tänkte på alla stackare i planet som undra va det var för unge som gapa o skrek Fick tyst på han till slut o då vi landa var han hur glad som helst...

Då vi landa på Arlanda o mötte frugan såg hon på mig hur svettig jag var..Hahaha! Hon fattade att nånting hade hänt ! Tur det bara e 1 timmes flygning till Stockholm !