Vad tänker du när ditt barn skriker?

Tidigare så var det mkt ovanligt med barn på finare offentliga miljöer. Antagligen för att de flesta var som mig o faktiskt ville njuta av situationen av god mat o uppassning.
Men dagens föräldrar är uppvuxna i en mkt stressigare miljö så jag tror faktiskt inte de tänker på hur skönt det kan vara att få äta i lugn o ro.

Nu har jag inget eget barn men jag har en lillasyster som kan vara jävlart så högljudd ibland. Hon är en stark påminnelse om min fridfulla barnlöshet! Ska njuta av den så länge jag kan.

Min policy är att mitt barn ska störa andra så lite som möjligt, därför så äter vi i princip inte ute någonsin. Men om vi av någon anledning skulle vara tvugna till det skulle jag gå ut med henne tills hon lugnat sig.

Ett spädbarn hade jag först tagit undan och bytt på/ammat, hjälper inte det så är det bara att kasta i sig maten och gå. Möjligtvis äta i medan den andra nattar, det beror på restaurangen.

Ett större barn så beror det på orsaken till skriket, är mitt barn hungrigt försöker jag distrahera heller ge något smått medan vi väntar. Är hon uttråkad så kanske vi går ut och väntar på maten eller tar någon leksak eller kollar på barnprogram från mobilen (med hörlurar). Är det trots så tar jag ut henne tills hon är lugn som sagt.

Jag står inte ut med känslan av att vi stör, så jag håller henne hårt tyglad. Hon får inte springa omkring eller skrika eller dra ner saker. Men barn är barn och lite får man ha översende med. Ibland måste man äta ute/åka buss/handla och kan inte av hänsyn till alla andra låta bli även om barnet är på dåligt humör. Det är jobbigast för föräldrarna, tro mig.

För det första hade jag aldrig låtit någon av mina barn gallskrika någon längre period oavsett var de är (2 och 4 år gamla). Jag brukar varna dem ordentligt direkt när de börjar och låta dem veta att om de fortsätter skrika så kommer det att bli konsekvenser. Fortsätter de skrika tar jag bort dem från situationen, i det här fallet ut från restaurangen. När de är utanför förklarar jag att de har två val, antingen lägger de av eller också åker de hem. Jag har hittills inte behövt genomföra mer än den varningen men hade de börjat skrika inne på restaurangen igen så hade de fått åka hem.

Det skär i mina öron också om mina barn skriker, faktum är att det är värre att mina barn skriker än att någon annans barn skriker. För övrigt hade jag inte tagit med en bebis som gjorde något annat än att sova till en restaurang.

Ptja, jag tror det mesta har sagts redan och jag kan summera det åt dig ganska bra Oaiki (eller typ):

1. Seriösa föräldrar tar inte med spädbarn/barn av ung ålder på restauranger.
2. Seriösa föräldrar pratar med sina barn och visar att det finns konsekvenser.
3. Seriösa föräldrar ser inte restaurangbesök som en rättighet.
4. Seriösa föräldrar är inte brända människor.

Jag vill tillägga att jag aldrig någonsin skulle gå på en restaurang med mitt barn innan jag är övertygad om att barnet klarar av detta. Finns absolut ingen poäng, och jag har redan märkt att en kaka på kafét är svårt, så jag lär knappast ta med henne på en tre-rätters. Tyvärr så tänker inte föräldrar så här. För innan barnet kom så hade de minsann flera restaurangbesök i veckan, och de festade på helgen yada yada yada. WT kallas dem.

Då kan jag konstatera att det finns många icke seriösa föräldrar på både Kungsholmen och Södermalm. Igår eftermiddag satt en kvinna med en gallskrikande ettåring på Chokladfabriken, och åt pain au chocolat. Och i morse satt någon mamma med sitt gallskrikande spädbarn på Restaurang Nytorgsgatan.

Personligen ser jag det som respektlöst att inte gå iväg till en avskild plats (exempelvis toaletten eller garderoben om man nu är på en restaurang, eller till och med gå ut från byggnaden) och ta itu med problemet där.

Men man kanske får dela upp problemet i minst två bitar beroende på barnets ålder:

Om ett spädbarn skriker är det oftast ganska lätt att få det till att inte skrika; är det hungrigt så mata det, är blöjan full så byt den. Bebisen kanske skriker ett par minuter men blir sedan tyst igen. Det tror jag de flesta människor är OK med, även på en restaurang. Skulle bebisen däremot ha kolik och skrika oavbrutet är man bra korkad och helt utan medkänsla för andra om man går på restaurang eller andra offentliga platser där folk vill ha lugn och ro.

Om ett något äldre barn börjar böla, säg en 2-3-åring, för att denne inte fick som den ville, ja då skall man självklart avlägsna barnet från platsen direkt och sedan tala vett med det. Vet inte om jag har sett någon speciell korrelation mellan föräldrarnas ålder och beteende, men många föräldrar tycks köra med två (i dessa sammanhang) till synes verkningslösa metoder: antingen försöker man pedagogiskt "komma ner på samma nivå" och tala med mjuk röst till barnet vilket mest tyckts reta upp ungarna än mer. Eller så ignorerar man barnet vilket inte heller får dem att sluta skrika.

Men det är i vilket fall respektlöst mot andra att låta sitt barn skrika i exempelvis affärer, på restauranger eller andra offentliga platser vi samsas om.

Gäller det en BEBIS alltså under ett år tänker jag ingenting, försöker bara rätta till vad som är fel så snabbt som möjligt.
Med ett större barn beror det lite på anledningen till skrik. Trots-perioder med sammanbrott kan få mig att tänka mindre fina tankar. Gäller det hunger/trötthet/smärta eller så blir jag däremot inte stressad utan är bara lugn och fixar det som är fel.
Aldrig att jag skulle skämmas för att mitt barn skriker.

Eh, whut? Barnet skriker ju av ett skäl, något av dennes behov är inte tillfredsställt och när vårdnadshavarna eller de som tar hand om barnet inte uppmärksammar de första signalerna leder det ju till att barnet måste gå in hårdare för att någon skall lägga märke till det. På samma sätt som barn bara gråter högljutt när det är ledset om denne tror eller hoppas på att någon kommer höra hen, annars gråter de tyst.

Varför ska man lära barn att det är fel att be andra hjälpa en eller visa när något är fel? Leder ju bara till att barnet förtrycker sina känslor och behov till förmån för... vad?

Hahaha! kommer ihåg en flygning jag hade mellan Lule-Arlanda för många år sedan..
Min son som då var runt 2-3 o ville springa omkring i planet då det skulle STARTA ....blev djävlat skogstokig då han var fastspänd o inte fick gå iväg..

Dessutom blev starten försenad då vi redan satt i planet i ca 30 min ...p.g.a snöröjning
Han gallskrek i 40 minuter från det vi satt i planet tills vi var i luften...
Så djävla SVETTIG har jag inte varit nån gång tror jag...Inkluderat fotbolls & hockeymatcher..
För egen del var det skitsamma men jag tänkte på alla stackare i planet som undra va det var för unge som gapa o skrek Fick tyst på han till slut o då vi landa var han hur glad som helst...

Då vi landa på Arlanda o mötte frugan såg hon på mig hur svettig jag var..Hahaha! Hon fattade att nånting hade hänt ! Tur det bara e 1 timmes flygning till Stockholm !

Det beror lite på orsaken till att mitt barn skriker.

Är det för att hon till exempel bitit sig i tungan så är det ju bara att trösta, det brukar gå över rätt snabbt.
Men om mitt barn skriker för att hon ska va trottsig sä brukar jag helt enkelt ge henne ett val.
Antingen så slutar hon skrika, eller så går vi därifrån. Nu är mitt barn bara strax över två år, så fina restauranger blir det inte direkt. Men den taktiken brukar funka vart vi än är.

Och det är självklart av respekt för andra människor, samt att mitt barn ska förstå att man inte kan skrika sig till saker.
Och får mitt barn bara ett val, och man måste lägga fram det simpel iom läga åldern, så brukar det bli bra tillslut.

Att barn tjoar och tjimmar hör såklart till, men även barn måste lära sig att skrik å lek har en plats och lugn och ro har en annan plats.

Åh fy f-n, får kallsvettningar bara av att tänka på det.

När vi var ute och flög med äldsta grabben första gången var han drygt ett och ett halvt, så han fann sig att sitta i vårt knä. Men de barnen som var något år äldre (som du säger, 2-3 år) blev fullständigt sjövilda när de blev fastspända och inte fick springa omkring. Och det blev inte gladare toner precis när det började göra ont i öronen på dem.. Det var en flygning till en charterort som tog drygt 3 timmar och en tjej skrek i princip oavbrutet halva den tiden (pga. öronen) innan hon somnade av utmattning. Stackars barn och stackars föräldrar - de såg helt förstörda ut! Hade jag då inte haft barn själv hade jag nog mest tänkt mordiska tankar men man blir rätt ödmjuk efter att själv ha fått barn.