Vad tänker du när ditt barn skriker?

Nu har jag haft små barn så jag vet. Men precis som du skriver så blir man förbannad på ouppfostrade skitungar, oavsett miljö. Ville själv strypa en treårings morsa på Apoteket i fredags.
Spädbarn kan man inte bry sig om.
Däremot funderar jag på vad som rör sig i huvudet på en förälder som tar med små barn till en restaurang. Går jag ut för att äta så är det för att få en lugn o avslappnad middag där jag kan umgås i trevligt sällskap. Inte fan tog jag ens med frugan ut på restaurang när barnen var riktigt små.
Deras skrik hade öven förstört min middag.

Lite ontopic.
Man tänker inte som förälder om barnet skriker. Man agerar för att stoppa det genom att kolla vad som är fel.

Men hur tänker föräldrar som vet att deras barn kan vara tysta i högst 30 minuter, samtidigt som de tar med dem på en restaurangsittning som garanterat kommer vara i 120 minuter?

"Spädbarn kan man inte bry sig om."… Nja, man kan väl som människa inte klandra ett spädbarn. Men dess vårdnadshavares tankar är ändå intressanta. Varför tar man med sig ett spädbarn på fik och restaurang, och vad tänker man när barnet skriker samtidigt som man dricker kaffe? Det kanske inte finns mycket att göra, men har man som förälder ingen tanke på folk omkring sig?

Jag har som tur är aldrig råkat ut för en sådan förnedrande situation. Man vill ju inte framstå som en slapp förälder som inte klarar av att uppfostra sina barn. Hade det hänt hade jag tagit med mig ungen ut omedelbart, inte minst för att markera att det är ett oacceptabelt beteende. Annars sker uppfostran bäst i hemmet där ungen får skrika bäst hon vill men får sin vilja igenom först när hon lugnat ner sig. Då får hon lära sig vilket beteende som lönar sig bäst.

Man är bra dum om man som förälder tar med sig barnen på en avsmakningsmeny. Dels ger det inte barnet något, dels får man inte njuta av maten ordentligt. Det är då man lämpar av barn hos en barnvakt och passar på att umgås på tu man hand.

"skjut den, skjut den förfan!"

Nej. Detta då ljudbilden jag talar om kan ha inslag av barnaskrik, inte domineras av det. Jag ser till att inte störa. Nu har faktiskt inte problemet uppstått, men jag kan exempelvis byta av med min fru och äta i omgångar om jag nu så illa tvunget måste på
Restaurang med bebis. Lättast för alla är dock att lämna av hos svärmor

Jag är inte förälder, så jag vet inte om man är "dum i huvudet" eller om det är något annat som försiggår i huvudet på föräldrar som sitter med sina skrikande barn. Det är mest det jag är intresserad av i den här tråden, hur man tänker i den givna situationen. För även om det inte är långa avsmakningssittningar, så är jag flera gånger i veckan med om föräldrar som tar med småbarn på långfika. Där sitter föräldrarna och läser en tidning och dricker kaffe, medan de gungar en barnvagn med ett gallskrikande barn i. Av att bara titta på dem, ser jag:

"Här sitter jag och avnjuter mitt kaffe. Det är min fulla rätt, så ni som tittar snett på mig nu kan dra åt helvete. Barn skriker, det får ni leva med!"

Men i huvudet på personen kanske det är ett helt annat resonemang, och jag kanske bara missuppfattar deras inställning.

Jag har tvillingar, nu drygt två år. Jag får helt enkelt finna mig i att restaurangbesök, bröllop , begravningar och liknande är uteslutet med dom i sällskap. Visst ska ungar vara ungar och ungar låter mycket och ofta. Men vuxna skall även få vara vuxna i en lugn miljö. Visst kan jag ta med dom på den lokala pizzerian eller nån av hamburgerkedjorna men en restaurang med riktig duk på bordet får vänta. Jag skäms och blir kallsvettig av mina egna barn oprovocerade skrik. Jag hör tydligt om det är på riktigt eller bara tramsskrik.

Jag gillar inte heller när dom lubbar runt och irriterar låtsasleende människor även om ungarna är tysta. Jag blir själv irriterad på snoriga ungar som kommer och glor på en när man är upptagen med annat.

Det låter som jag hatar barn men det gör jag verkligen inte. Jag älskar att busa och härja med alla typer av ungar men vid rätt tillfälle.

Jag försöker så jävla mycket jag kan att uppfostra mina gangsters till att ha tålamod och acceptera att nej är ett nej. Jag är konsekvent men likt förbannat kan dom gapa och skrika när jag vägrar dom godis eller liknande i t ex en affär.
Vad fan skall jag göra? Jag behöver ju handla och att klappa till dom är dels olagligt och ger sannolikt motsatt effekt. Det är lite pinsamt att ställa till en stor scen av det så man kan nog verka lite som man skiter i det, men tro mig jag kokar inombords.

Det är en väldigt sund inställning. Hur tror du förädlar som inte resonerar som du tänker, och varför?

Jag har sådana föräldrar i min omedelbara närhet och dom verkar anse att bara för att man har barn så behöver inte livet bli annorlunda. Så uppfattar jag det i alla fall. Det är inget jag diskuterat med dom. Dessutom anser en del av dom att det är ok att slå sönder mina ungars leksaker. Dom kan titta på medans deras ungar bankar och slår på mina knoddars ömtåliga prylar. Sådana saker låter jag inte passera förstås men hur tänker man.

Kan inte svara för andra föräldrar men det undrar vi också.
Nu går vi aldrig på restaurang på kvällen med barnen, detta utsätter jag inte andra eller oss för men på dagen eller sen eftermiddag så går det. Ingen är tyst på "våra" tider heller och barnen kan hålla normal konversationsvolym. Allt har med hur man förberett besöket och man får dra ner ambitionen ordentligt för 120 minuter finns inte ens på kartan, iaf inte för oss.