Kameraarbetet och drömsekvenserna var dock skitsnygga.
Gillar handlingen riktigt mycket också, tycker att det är Fellinis bästa av de som jag har sett!
Så här löd min recension av filmen som jag skrev 2008:
Vi människor, i synnerhet vi belevda, rika och med mat varje dag på bordet, vi moderna människor i välfärdsstaten har en tendens att ta mycket för givet. Det mesta tar vi helt enkelt som en självklarhet, att det finns människor som är utstötta i samhället och förtjänar att ha det så, vi vet bara inte varför men vi vet det bara innerst inne. Självklart känns det för oss filmtittare som kanske inte är alltför kunniga i ämnet (men vi på forumet är ju kunniga) ser det som en självklarhet att filmmediet skall växa av sig själv. Det är rent av absurt att tro och förlitande sig helt på andra människor att dessa skall genomarbeta och föra över sina egna idéer och dylikt i en jobbig process för att framföra resultatet på vita duken. En regissör som tog saken i egna händer och förde över sina överdådande idéer som filmmedium var italienaren Federico Fellini, som på sin tid alltid på något vis kändes helt rätt i tiden och framförde sin egen skrivkramp med manusarbete och regissörsarbete som avspeglar sig i denna film där Marcello Mastrionni har huvudrollen, som Fellinis alter-ego.
Ett hårt liv har Guido (Mastrionni) jobbat, ett helt liv ägnat sig åt filmskapandets törnar i rosenbuskarna, vigt sitt liv åt manusarbete, levt loppan med fester, kvinnor, god mat och dryck. Nu har däremot denna formen av det ljuva livet (förstår ni skämtet) tagit slut i och med att Guido läggs in på rehabilitering på ett spa, där dagarna i stället ägnas åt att sörpla vigvatten, gyttjebad och massage. Men tankarna fortskrider hela tiden, Guido börjar bli rastlös och kan inte infinna sig i det faktumet att han tvingas läggas in mitt uppe i arbetet av sin nya rymdfilm, en kommande storfilm som kommer få honom på kartan igen, och kanske vinna Palme D´or i Cannes? Kanske kanske...
Trots att jag länge har ställt mig till skymundan utav Fellinis filmer, bortsett ifrån Amarcord så kändes ändå La Dolce Vita och Gänget lite som blaséartade filmer, vilket jag mot all förmodan inte skulle tycka längre om jag nu skulle se om dessa två. 8½ däremot är en film som spelar i en helt annan division än dom jag räknade upp, och mycket tack vare Fellinis kunskaper i att berätta en intressant grundhistoria såväl att han bland annat har castat Marcello såväl Claudia Cardinali och Barbara Steele, båda väldigt vackra kvinnor som bidrar till den feminina attraktionskraft hos Guido. Gudio minns tillbaka i ett flertalet scener, som i Amarcord har barndomen en väldigt stark prägel på filmens berättarkraft, dessa episoder om Guidos barndom som präglar stora delar av filmen känns som väldigt starka beröringspunkter för Fellini såväl är dom ytterst fina och vackert sammansatta. En annan viktig aspekt är dom drömmar och dagdrömmar Guido har för att komma ifrån tillvaron, oftast påminner dessa starkt om dom som återfinnes i Terry Gilliams mästerverk Brazil. Och det märks tydligt hur Fellini präglat Gilliams film, även om denna andas betydligt mer komiska och humoristiska scenarion där Guido flyger iväg och sitter fastbunden vid ett rep som om någon skulle flyga drake med honom.
Just filmens inledning är den betydligt bästa och starkaste som just följer Guidos dagdrömmar, här har Fellini etsat fast betydligt mer ambitiösare och vackrare scener än resten i filmen. Jag älskar det jag ser djupt och det är vanebildande att sträcktitta sig på dessa bilder och scener en längre tid då dom har en stark kraft av gensvar i form av känslor. Resten av filmen är även den väldigt väldigt bra, man följer arbetet med filmen såväl Guidos bättring och kamp emot skrivkrampen medans han träffar kvinnor och gamla vänner. En träffad och ytterst godhjärtad liten film är just vad 8½ är, den innehåller inte en enda dålig scen, även om det finns lite väl övertydliga undertoner där det skämtas om katolicismen, inget jag tar illa upp av men blir tradigt i längden.
Fellini med sin film har återskapat något som vi alla någon gång har stött på eller kommer att göra, processen med skapandet, och det är välgjort, vackert och gudomligt. Han skapar en stämning med enbart ett par små kvalifikationer till att skapa överdådiga scener, manusarbetet på metanivå är i grunden ett snyggt begrepp såväl är filmen ytterst behaglig och snygg att se på, sällan har italiensk film, bortsett ifrån skräckgenren känts så levande och besudlat mig på mer känslor än någon annan film har gjort.
Gillar handlingen riktigt mycket också, tycker att det är Fellinis bästa av de som jag har sett!
Så här löd min recension av filmen som jag skrev 2008:
Vi människor, i synnerhet vi belevda, rika och med mat varje dag på bordet, vi moderna människor i välfärdsstaten har en tendens att ta mycket för givet. Det mesta tar vi helt enkelt som en självklarhet, att det finns människor som är utstötta i samhället och förtjänar att ha det så, vi vet bara inte varför men vi vet det bara innerst inne. Självklart känns det för oss filmtittare som kanske inte är alltför kunniga i ämnet (men vi på forumet är ju kunniga) ser det som en självklarhet att filmmediet skall växa av sig själv. Det är rent av absurt att tro och förlitande sig helt på andra människor att dessa skall genomarbeta och föra över sina egna idéer och dylikt i en jobbig process för att framföra resultatet på vita duken. En regissör som tog saken i egna händer och förde över sina överdådande idéer som filmmedium var italienaren Federico Fellini, som på sin tid alltid på något vis kändes helt rätt i tiden och framförde sin egen skrivkramp med manusarbete och regissörsarbete som avspeglar sig i denna film där Marcello Mastrionni har huvudrollen, som Fellinis alter-ego.
Ett hårt liv har Guido (Mastrionni) jobbat, ett helt liv ägnat sig åt filmskapandets törnar i rosenbuskarna, vigt sitt liv åt manusarbete, levt loppan med fester, kvinnor, god mat och dryck. Nu har däremot denna formen av det ljuva livet (förstår ni skämtet) tagit slut i och med att Guido läggs in på rehabilitering på ett spa, där dagarna i stället ägnas åt att sörpla vigvatten, gyttjebad och massage. Men tankarna fortskrider hela tiden, Guido börjar bli rastlös och kan inte infinna sig i det faktumet att han tvingas läggas in mitt uppe i arbetet av sin nya rymdfilm, en kommande storfilm som kommer få honom på kartan igen, och kanske vinna Palme D´or i Cannes? Kanske kanske...
Trots att jag länge har ställt mig till skymundan utav Fellinis filmer, bortsett ifrån Amarcord så kändes ändå La Dolce Vita och Gänget lite som blaséartade filmer, vilket jag mot all förmodan inte skulle tycka längre om jag nu skulle se om dessa två. 8½ däremot är en film som spelar i en helt annan division än dom jag räknade upp, och mycket tack vare Fellinis kunskaper i att berätta en intressant grundhistoria såväl att han bland annat har castat Marcello såväl Claudia Cardinali och Barbara Steele, båda väldigt vackra kvinnor som bidrar till den feminina attraktionskraft hos Guido. Gudio minns tillbaka i ett flertalet scener, som i Amarcord har barndomen en väldigt stark prägel på filmens berättarkraft, dessa episoder om Guidos barndom som präglar stora delar av filmen känns som väldigt starka beröringspunkter för Fellini såväl är dom ytterst fina och vackert sammansatta. En annan viktig aspekt är dom drömmar och dagdrömmar Guido har för att komma ifrån tillvaron, oftast påminner dessa starkt om dom som återfinnes i Terry Gilliams mästerverk Brazil. Och det märks tydligt hur Fellini präglat Gilliams film, även om denna andas betydligt mer komiska och humoristiska scenarion där Guido flyger iväg och sitter fastbunden vid ett rep som om någon skulle flyga drake med honom.
Just filmens inledning är den betydligt bästa och starkaste som just följer Guidos dagdrömmar, här har Fellini etsat fast betydligt mer ambitiösare och vackrare scener än resten i filmen. Jag älskar det jag ser djupt och det är vanebildande att sträcktitta sig på dessa bilder och scener en längre tid då dom har en stark kraft av gensvar i form av känslor. Resten av filmen är även den väldigt väldigt bra, man följer arbetet med filmen såväl Guidos bättring och kamp emot skrivkrampen medans han träffar kvinnor och gamla vänner. En träffad och ytterst godhjärtad liten film är just vad 8½ är, den innehåller inte en enda dålig scen, även om det finns lite väl övertydliga undertoner där det skämtas om katolicismen, inget jag tar illa upp av men blir tradigt i längden.
Fellini med sin film har återskapat något som vi alla någon gång har stött på eller kommer att göra, processen med skapandet, och det är välgjort, vackert och gudomligt. Han skapar en stämning med enbart ett par små kvalifikationer till att skapa överdådiga scener, manusarbetet på metanivå är i grunden ett snyggt begrepp såväl är filmen ytterst behaglig och snygg att se på, sällan har italiensk film, bortsett ifrån skräckgenren känts så levande och besudlat mig på mer känslor än någon annan film har gjort.
Nu var det ett tag sedan jag såg den, borde ge den en ny chans.
