Ni som är deprimerade, vad är orsaken?

Ensamheten
Utanförskapet
Kär i en tjej som är kär i en annan
Känslan av att man är riktigt värdelös

Morsan dog för dryga 2 år sedan hastigt + att jag är väldigt ensam tror jag fördriver tiden med att dricka öl eller bara sitta hemma framför datorn och inte göra ett skit ett jävla liv man har fy fan

Hur tänkte du nu?

Hört talas om sterilitet? En del kan helt sonika inte få barn.

Utsattes för sexuella trakasserier av chefen i ca 7 månader som bara blev värre och värre, grät påvägen hem från jobbet många gånger, sa till sist upp mig och polisanmälde -> enorm ångest och rädsla. Massa polisförhör, och bara tanken på honom fick mig att faktiskt kräkas.

Ännu mer ångest då min ätstörning föll tillbaks under denna period och samtidigt flyttade tre av mina närmsta vänner för att plugga/jobba långt långt ifrån stan.
Till råga på det så flyttade jag själv hemmifrån nånstans där mitt i och var väldigt ensam.
Att jag sa upp mig från jobbet resultera i ovisshet om pengar -> ännu mer ångest
Sket i att både sova och äta..

Är sakta men säkert påväg tillbaks och försöker göra det bästa av varje dag, det finns hopp för alla och det ordnar dig alltid tillslut, även om man inte tror det just när man är på botten! Bara att kämpa!

För min del så har jag alltid behandlat mina situationer på ett visst sätt, små hinder i vardagen kan få mig att hata livet och så har det varit så länge jag kan minnas. Kort sagt så klarar jag inte motgångar här i livet, för att lindra min depression så dricker jag mig full, lyssnar på lite roffe ruff och nästa dag är jag starkare

Ni som är deprimerade, trivs ni med det? Är det bekvämt att bara sitta framför datorn och slippa gå upp tidigt på morgonen?

För annars kan ni ju göra såhär: Ha en dygnsrytm som gör att ni går upp klockan sju varje morgon. Gå ut på en lång promenad varje dag för att få solljus vilket är otroligt viktigt för att förhindra depression. Ha det städat och fint runt er, ät nyttig mat. Gå till skolan eller jobbet och se till att få saker gjorda, det triggar belöningssystemet i hjärnan och motverkar depression. Ta tag i era liv, skaffa ett husdjur för att få närhet och kärlek.

Ni är så jävla bortskämda och lata. Depression kan man bota lätt som en plätt om man bara vill, men ni är väl för bekväma med det och trivs i datorskärmens ljus och mammas mat.

Jag vet fortfarande inte riktigt helt och hållet vad den återkommande men ändå förhållandevis lindriga depressionen beror på.

Men jag har generellt litet problem med att jag upplever att folk försöker styra mej från ett valt spår till nåt annat. T.ex jag trivs med att jobba med nåt ickesocialt som programmerare, industriarbetare, lokalvårdare eller vad som helst, men samhället vill att jag ska bli avdelningschef, kändis eller säljare.

Samtidigt finns det krav även på fritiden som håller på att ta kål på mej. T.ex att man alltid ska var social och glad. Man får inte läsa en bok i lugn och ro, studera, träna eller gå ut och ta en bärs eller en kopp med kaffe pga att det inte är tillräckligt socialt etc.... alltid krav! Gör si gör så! Ok, jag är bitter. Och pengarna har för länge sedan tagit slut. Ekonomin tär på psyket och förvärrar depressionssymtom när man ständigt harvar runt existensminimum.

Hörre Hamsterbollen

så där kan man inte slå ner på människor, lite empati tack !

Det är ingen som trivs med att vara deprimerad och ledsen, många deppade tar sig knapp upp ur sängen än mindre tar sig ut i solljuset eller nattmörkret heller för den delen.

Det är inte så lätt att ha städat och fint omkring sig när man knappt orkar tar sig till duschen när man har regäla dippar...

ta tag i era liv skriver du som om du får det som att låta - gå och köp lite godis så blir du glad igen !

Man är totalt sänkt i dyn när man är riktigt nere, äter inte, sover inte, vandrar bara runt och grubblar jämt och ständigt. DÅ är man regält nere ska jag säga dig

Hamsterbollen har aldrig gått igenom en svår kris som tillex när ett barn dör som är 5 år eller föräldrar omkommer i trafikolyckor etc.. etc.

Man hamnar i en svår chock säg till alla dessa personer som drabbats av en svår kris att:

äta nyttig mat och gå på jobbet eller skolan, se till att få saker gjorda. samt ta tag i sina liv

Självklart menar jag inte folk som har gått igenom en kris som dödsfall eller olyckor. Men de flesta i den här tråden är killar som inte gillar att vara sociala, inte gillar att jobba, dricker för mycket öl etc etc. Jag har själv haft sådana i mitt liv, och JA de är deprimerade på riktigt. Men det är ju inte så konstigt... Man måste ta ansvar för sitt eget liv och mående. Jag tycker också det är skönt att bara skita i allt ibland, ligga i sängen i flera dagar och slösurfa. Trots att jag vet att ångesten bara blir värre av det så "orkar" man inte göra något annat. Men man MÅSTE, man måste tvinga sig ut, tvinga i sig bra mat och tvinga sig att städa.

Personligen så tycker jag att det du sagt hittills är väldigt töntigt, det blir väldigt uppenbart att du aldrig vart i en riktigt depression så sluta uttala dig om ämnet. Alla människor är inte som du, alla har växt upp på ett visst sätt och alla hanterar saker olika. Så sluta snacka skit.

Jag har varit deprimerad i... många år, jag vet inte exakt hur många. Fyra kanske, fem på sin höjd. Jag har försökt mig på många lösningar, ingenting har hjälpt och mycket har bara förvärrat saken (ex. fler skador och sådant).

För ett år sedan påbörjade jag mitt senaste projekt, denna gång skulle jag testa att utbilda mig till civilingenjör. Jag tänkte precis som du skriver: om jag bara får ordentlig rutin på livet så kommer saker och ting att ordna sig. Så jag satte in stenhård rutin, upp 6:30 varje dag (även helger), pluggade stenhårt och umgicks med vänner när jag hade tid. Jag såg även till att löpträna/träningscykla för att hålla mig i någorlunda form (gymma kan jag inte pga skador).

Nu sitter jag här, ett år senare. Jag har en tenta kvar, och hittills är mitt sämsta betyg B (dvs, jag har toppbetyg). Ingenting är bättre, jag kan inte finna glädje i någonting och jag bara kan inte förmå mig att vara intresserad av någonting alls (jag hoppades att jag kunde tvinga fram intresse genom att plugga hårt). Jag tog mig igenom det här året enbart på disciplin. Att uthärda ett till känns övermäktigt.

Så, vad har jag gjort fel? Varför är det inte lätt som en plätt för mig att bota min depression? Är jag bara för slö och bortskämd?