Ni som är deprimerade, vad är orsaken?

Yes det är något jag undrar. Var det något som hände och så VIPS? eller vad har ni för orsaker egentligen?

Anledningen att jag undrar är för att jag hamna i suicid depression för 4 månader, och jag tror verkligen att jag har det värst. Eller det vet jag att jag har. Men jag vill ändå veta vad som fått er i depression och extrem ångest, och varför ni inte känner att ni kan gå vidare.

För mig så är det "biologiskt", dvs grunden är fysisk, Bla neuropsykologisk störning, hormoner och signalsubstanser som inte funkar som dom ska. Just nu så är det dock förvärrat av sorgearbete after att ha blivit änka vid 35 efter 15 års förhållande...

Upphörandet av ett mångårigt(10+) steroidmissbruk ledde till att hormonprofilen var ur balans väldigt länge och det har inte rätat upp sig förrän på senare tid. En man kan inte ha det värre än utan testosteron.

Upptäckten av att jag inte kunde få barn.

Arbetslöshet
Utanförskap
Fattigdom
Arbetsförmedlingen

Har du inte råd?

Acne

Jag kan inte fysiskt.

Alltid kännt mig missförstådd och aldrig riktigt passat in någonstans. Men spiken i kistan för mitt psykiska mående var när en flickvän dog i en trafikolycka. Sen dess har jag blivit extremt överbeskydande och är livrädd att förlora folk omkring mig

Jag gillar inte människor eller världen vi lever i.

Hmm, just triggern till sämre mående vet jag inte - men mitt främsta symptom var att jag inte kunde se framåt, framtiden var ett mörkt moln och där kunde jag inte placera mig själv - hade ingen plan för mig själv.

Nu känner jag hunger inför allt, om jag så ska kasta sopor känner jag viss positivitet kring det, saker man tog för givet förr.. som att höra en bra låt etc, får mig och dansa idag, uppskatta - förr var det bara "mm" och inget...

Jag har hittat mitt "problem" och jag har fått tillbaka mitt hunger. Hoppas bara alla har tillräckligt med tid för o hitta sin!

Hade ett jobb som långsamt gnagde ned mej. Sade upp mej och lyckades inte hitta ett nytt. Var i en relation där jag blev rent ut sagt mobbad under flera år vilket jag borde känt igen eftersom jag blev det under hela min skoltid. Jag tror mobbning är mänsklighetens naturliga sätt att hålla populationen nere. Jag har ingen legitim orsak att fortsätta leva och förfula mina medmänniskors vardag. Jag är ful, feg och dum och fet. Varje dag jag vaknar har jag enorma skuldkänslor över att vara vid liv ännu en dag. Enda som håller mej vid liv är min son även om jag vet att han hade haft det bättre utan mej.