Ni som är deprimerade, vad är orsaken?

En sårbarhet jag bär med mig.

Finns ingen speciell orsak förutom ärftlighet och ökad risk. Otur kanske.

Om man blir curlad hela uppväxten kan jag förstå att man blir deprimerad när man inser att man inte har fått lära sig hur livet egentligen funkar.
Lathet eller ej, jag kan förstå att det blir psykiska problem om ens inlärda världsbild krockar med hur världen egentligen är.
Bryr man sig om sina barn låter man dem få ta del även av det jobbiga i livet som man måste ta i tu med för att må bra sen, så att man ser det som en självklarhet och inte ett oöverstigligt hinder.

Det där med att avsky människor och världen ser jag mer som ett symptom på depression.
När man mår bra ser man oftare det som är bra i världen, mår man dåligt har man lättare för att haka upp sig på det som är dåligt.


Mina depressioner har till stor del bottnat i att jag växt upp med dysfunktionella föräldrar med kontrollbehov och grava emotionella störningar.
Jag blev mobbad och misshandlad både av dem och folk i skolan så jag jobbar idag på att "komma ikapp" med livet. Alltså försöka förstå vad som gick fel- hur jag kan ta mig vidare och att försöka lösa all uppdämd frustration, ilska och sorg jag stängt inne under de år jag växte upp.

Vill ligga, men det händer ju aldrig.

Jag är mest deprimerad för jag känner att ingen förstår mig.. den enda som varit i närheten jobbar på den andra sidan lagen än den jag befinner mig på.. henne skulle jag gjort precis vad som helst för att få, men det är antagligen bara en önskedröm då jag är den jag är..

Lite deprimerad blir jag även, då jag inte kan ha en s.å.s. "normal" relation med nån tjej, det närmaste jag kan komma är ons, o horor om det gäller det sexuella, då jag mest gillar våld, och er detta som en skön sak mellan två personer, hur konstigt det än låter, men eftersom jag gillar att slå, vill jag inte ha en fast tjej, då jag anser min last är lite felande och ser hellre att jag betalar tjejer för det, än utsätter nån som kanske skulle tycka om mig för det..
hur sjukt det än verkar, är jag ingen som vill slå tjejer, men jag älskar att se när dom blöder näsblod o det är liksom en mkt laddad sak för mig, men jag vill inte göra illa den jag tycker om..
dilemma så det svider i mitt kalla hjärta..



-gillar även att ta emot smällar av tjejen, och detta är en sak som brukar liksom, hmm, krocka med deras sätt att se saker...

- Sverige
- arbetslös
- tappat tron på mänskligheten

Jag vet inte. Eller, jag är inte alltid deprimerad. Jag får återkommande perioder några gånger per år samtidigt som jag lider av en mer allmänt skev syn på min egen tillvaro. De tillfällen jag mår som sämst har jag ingen direkt aning om varför jag mår dåligt, vilket oftast bara gör saken värre. Det låter generiskt, men jag känner mig bara tom.

Jag är likadan,tränar läser jobbar o allt det som livet bär med sig.Är Manodepressiv ,jag har många verktyg i form av kunskap medvetande mm i bagaget.
Ändå är jag deprimerad mer eller mindre.Andrew Solomon förklarar ganska bra.

https://www.youtube.com/watch?v=-eBUcBfkVCo

Haft smått hård uppväxt, men även när jag blir deprimerad så är det ingen direkt orsak, går upp och ner.
Kanske genetiskt och/eller någon sorts kemisk störning i hjärnan.
Tycker inte alltid det måste finnas en direkt orsak av något som hänt under uppväxt eller så.

Till att börja med så växte jag upp som jehovas vittne med gudstro och hela paketet.
Blev mobbad hela grundskolan men var inte särskilt ledsen över det, mest arg stundom, men inte så mycket mer. Att mina föräldrar var skilda och bråkade ibland rörde mig inte så mycket såvitt jag var medveten om, även när något hände där jag hamnade lite i kläm.

Sedan började jag gymnasiet och vi flyttade till annan ort. Det var en fantastisk tid och det första gymnasieåret var nog den enda tiden i hela mitt liv jag är nöjd med.
Jag hade plötsligt vänner, var ut och träffade nya människor och allt som hörde till. Nackdelen var väl då att jag var som en tioåring rent socialt, men jag var nöjd ändå.
Sedan började tvåan och jag prövade röka på. Tyckte det var asnajs och inom bara några veckor så var jag spicepundare på heltid. Då min morsa blivit förlamad under sommarlovet så ville jag bara fly från livet, och det blev många dagar då man bara låg i soffan bäng som ett hus och inte hade en tanke på att hälsa på henne på sjukhuset.
Jag försummade vännerna jag äntligen hade fått och började rent av bli paranoid och ogilla dem. Fick många gliringar av idioterna av ett antal idioter på skolan som oss vilket gjorde att rent mentalt var tillbaka i grundskolan och blev den tysta killen som satt ute i hörnet igen.

Jag började analysera allt och försöka lista ut varför folk sade som de gjorde och varför saker hände som de hände. Gav mig väl till en början en hel del visdom men mynnade ut i att jag blev en social grönsak.
Har fortfarande jävligt svårt att prata med folk såvida det inte är något särskilt jag villl säga. Knaprar jag ritalin/concerta blir jag dock precis den engagerade och utåtriktade människan jag vill vara i åtminstone ett par timmar.

Finns i princip inga saker jag tycker är aktivt kul (fast det vet jag inte om jag nånsin gjort, möjligen spela WoW då), bara angenäma eller mindre tråkiga.
Att sitta och diskutera allmänt kärringskvaller med morsans väninnor och vara allmänt asbarnslig med min 8-åriga lillasyster och hennes kompisar känns mycket mer givande än att umgås med folk i min egen ålder (är 19, skit i regdatumet).
Vettefan exakt vad det beror på, men särskilt bra känns det direkt inte. Leder lätt till att jag känner mig jävligt ensam även om jag egentligen har ett par goda vänner i min ålder, gillar bara inte att umgås med dom särskilt ofta då jag mest känner mig som en börda då jag inte har något att säga.

När allt är skit är det svårt att må bättre, och när man mår skit är det svårt att göra saker bättre.
Kanske borde återuppta medicineringen och lägga utlandsflytten på is ett tag ändå, känner mig bara så jävla misslyckad när det var något jag verkligen ville men är osäker på om jag orkar med.

Sånt där fungerar inte inom psykiatrin u know. Ditt problem var ytligt och fjortis aktigt, då du tog dig ur det så fort. Du gjorde större sak av det än det var. Dom riktiga problemen är folk som har riktiga diagnoser och behöver medicinering. Låter som att du gör reklam för en naturmedicin kedja. Verkligheten finner du om du läser på om kroppen, och hur vi blir vid uteblivna naturliga ämnen som kroppen frigör vid vissa tillfällen. Personer som har rubbningar dvs inte kan frigöra dom ämnena, blir suicida och ser ingen framtid eller lycka att leva. Finns även andra orsaker, men förklarar det lätt för dig, då du inte verkar förstå vad vi pratar om.

Jehovas vittnen måste vara svårt att växa upp med, då dom är efterblivna, samt att du blev mobbad. Men du verkar ha det hårdast med att din mamma blev förlamad. Varför? . Tänk dig hur hon känner sig. Är inte du som är förlamad. Så känns som att du tycker synd om dig själv just för hennes situation. Låter dumt bara. Ryck upp dig.