Treenigheten (samlingstråd)

Tack för kommentaren BRT.
Ja, det här med kroppen. Där har vi kanske missat varandra en aning. Ska försöka precisera mig lite. Vi kan kanske gemensamt säga att visst fick Jesus en kropp vid sin uppståndelse. Men av nödvändighet måste man inse att denna kropp var inte av kött och blod, utan en andlig kropp pga. att bibeln tydligt visar detta. Men Ok. han fick ändå en kropp, en himmelsk, andlig kropp. Detta har jag försökt få fram i mina kommentarer. Denna kropps beskaffenhet har för övrigt inte förklarats för oss i detalj i Skriften.

Jesus har nog redan från början en annorlunda kropp eller annorlunda natur, eftersom han var född av en jungfru, både sann Gud och sann människa.

Vilken besynnerlig induktiv konklusion. Varför skulle barn hypotetisk födde av hypotetiska jungfrur ha speciella kropper?

Vilken besynnerlig induktiv konklusion. Varför skulle barn hypotetisk födde av hypotetiska jungfrur ha speciella kropper?

Vilken besynnerlig induktiv konklusion.

Det låtar som den typ av hitta-på stödargument som pådyvlande apologeter är så förtjusta i att skapa.

Så frågan gäller egentligen inte OM han fick en kropp vid uppståndelsen, utan snarare: av vilket slag.

Sant. Det enda i Bibeln som egentligen berör detta är ju dock i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: "Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har."

Om detta sedan var ytterligare en kropp - dvs han fick först en, sedan ändrade han den till den som han beskriver, sedan ändade han tillbaka igen - kan vi förstås inte veta, men verkar det inte som ett lite långsökt antagande givet att det typ är detta stycke vi har att gå på? Lukas verkar ju i alla fall göra en ganska stor grej av den kroppsliga uppståndelsen, där tron att Jesus visar sig som enbart ande kallas "tvivel" och där kropp beskrivs som "kött och ben."

Men informationen är ju knapphändig här, och givetvis kan vi lägga till vilka ytterligare resonemang som helst och således komma fram till nästan vad som helst - men ska vi enbart utgå från vad bibeltexter lär oss om detta så verkar de ju beskriva uppståndelsen som att "en kropp med fysiskt liv" blir "en kropp med ande" och att kroppen består av "kött och ben."

Sant. Det enda i Bibeln som egentligen berör detta är ju dock i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: "Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har."

Jo, med tanke på det du skriver här:
Jesus fick ofta rätta till de felaktiga uppfattningar som lärjungarna hade om honom.

Har försökt komma fram till en treenighetslära som skulle vara kompatibel med Nya Testamentets böcker, vilken jag tror skulle se ut ungefär så här:

Fadern är den ende sanne Guden
Detta är något som Jesus säger (Joh 17:3), liksom Paulus (1 Kor 8:6). Från en trinitarisk förståelse blir detta en hänvisning till Faderns roll som monark i gudomen och som roten, orsaken eller källan ur vilken Sonen och Anden genereras. Fadern är den ende i treenigheten som inte är genererad, medan Sonen och Anden genererats av och ur Fadern och delar Faderns väsen (hellre än att de tre delar ett och samma väsen så delar Sonen och Anden Faderns väsen, vilket igen belyser Faderns roll som orsak till Sonen och Anden).

Sonen är Gud från Gud
Sonen är evigt (Heb 1:8) genererad/född (Heb 1:5) av Fadern, är den som Fadern skapat världen genom (Heb 1:2, Joh 1:3) och är utstrålningen av den ende Gudens (Faderns) härlighet och en avbild av hans väsen (Heb 1:3). Från en trinitarisk förståelse måste detta förstås som att Sonen delar Faderns väsen, är i Fadern liksom Fadern är i honom (Joh 10:38).

Sonen instrueras och ges kraft av Fadern (Joh 5:30, Joh 8:28) samt lyder Fadern (Joh 5:30, Fil 2:8). Av sig själv gör Sonen inget (Joh 5:30) utan allt görs tillsammans med Fadern, så som Fadern instruerar. Sonens underkastelse under Fadern är frivillig (Fil 2:6-8) vilket samtidigt innebär att han av Fadern givits det namn som är över alla andra namn och att han är Herre, Gud Fadern till ära (Fil 2:9-11).

Anden är Gud från Gud
Anden utgår från Fadern (Joh 14:16, 14:26) och är den gudomliga kraft/person som uppfyller de troende (1 Kor 6:19). Anden är liksom Fadern och Sonen evig (Heb 9:14), liksom den helige Anden också är Gud (Apg 5:3-4). Det är inte helt tydligt ifall Anden i huvudsak beskrivs som kraft eller person, men från en trinitarisk förståelse får vi antingen betrakta det som det senare, alternativt som både ock.

Gud från Gud
Vad innebär "Gud från Gud"? Det innebär att de personer som är Gud, men som inte är ursprunget i Gud (dvs Sonen och Anden, men inte Fadern), är orsakade av ursprunget (Fadern) i evighet - de delar således Faderns väsen och har ingen början i tid, liksom Fadern inte har någon början i tid, och deltar i allt som Fadern gör. Fadern, som är ursprunget i gudomen, är däremot som ursprunglig Gud även Sonens och Andens Gud - varför Fadern tillbes av Sonen (Mark 14:36) och kallas för hans Gud (2 Kor 1:3, Heb 1:9, Joh 20:17).

Medan Fadern, Sonen och Anden, från en trinitarisk förståelse, är Gud för människorna så är Fadern Gud för Sonen och för Anden - deras ursprung och deras orsak, monarken i treenigheten, och därmed också deras Gud.

Subordinationism
Här existerar ingen ontologisk subordinationism, i vad som normalt menas med termen (exempelvis arianism); Fadern är inte monark på grund av att han till sitt väsen är "mer" än Sonen och Anden - de delar samma väsen, vilket skiljer personerna i Gud från skapelsen. Medan skapelsen är skapad ex nihilo så föds/utgår Sonen och Anden direkt från Guds eget väsen. Fadern är inte heller monark för att han är före Sonen eller Anden i tid - Sonen och Anden är, liksom Fadern, eviga och orsakas evigt av Fadern.

Fadern är däremot Sonens och Andens tidlösa orsak, och de underkastar sig - trots delandet av Faderns väsen och således ontologiska jämlikhet med Fadern - frivilligt. Det existerar alltså en funktionell subordinationism, vilken är omöjlig att missa i Nya Testamentet, vilken från en trinitarisk förståelse däremot inte kan innebära en ontologisk subordinationism då Sonen och Anden delar Faderns väsen.

Skillnad mellan personer
De tre personerna är verkligen personer, vilka har relationer till varandra och vilka vid olika tidpunkter spelar olika roller (t.ex. är inkarnationen något som praktiskt genomförs enbart av Sonen, vilket däremot sker på Faderns initiativ genom Anden - därmed är alla tre inblandade i skeendet men på olika sätt).

Enighet, en Gud
De tre personerna är alla Gud, men är inte tre gudar utan snarare en Gud. Hur är detta möjligt? I väst förklaras detta vanligtvis med att de delar samma väsen, det gudomliga väsendet. En mer biblisk förklaring är däremot att Fadern, den ende sanne Guden, är en. Monarken i treenigheten är en, och då Sonen och Anden föds/utgår från Fadern och alltid är "bundna" till honom; ortodoxa kristna uttrycker det på detta vis:

"It is the Church’s teaching and its deepest experience that there is only one God because there is only one Father.

In the Bible the term “God” with very few exceptions is used primarily as a name for the Father. Thus, the Son is the “Son of God,” and the Spirit is the “Spirit of God.” The Son is born from the Father, and the Spirit proceeds from the Father—both in the same timeless and eternal action of the Father’s own being.

In this view, the Son and the Spirit are both one with God and in no way separated from Him. Thus, the Divine Unity consists of the Father, with His Son and His Spirit distinct from Himself and yet perfectly united together in Him."

Medan detta i slutändan är kompatibelt med den västliga treenighetsläran så är perspektivet mer bibliskt - i Bibeln finner vi inget ställe som talar om den ende Guden som ett abstrakt väsen bestående av tre personer, utan den ende Guden beskrivs explicit som personen Fadern medan Sonen och Anden är Gud eftersom att de är förenade med Gud Fadern och delar hans väsen. Väsendet är alltså inte "först", där detta sedan delas upp i Fader, Son och Ande, utan Fadern är "först" där han delar sitt gudomliga väsen med Sonen och Anden som evigt föds/utgår av/från honom.

Detta är även hur detsamma uttrycks i den Nicaeno-Konstantinopolitanska trosbekännelsen:
"Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader ... och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern".

Enigheten består, från ett bibliskt perspektiv, främst i Fadern som orsak - vilken delar sitt väsen med Sonen och Anden och således är orsaken till deras existens, och orsaken till att dessa personer också är Gud hellre än skapade väsen p.g.a. deltagandet i Faderns väsen.



Vad anser ni om detta? Undviker denna syn på treenigheten problemen som ofta påtalas i samband med den traditionella västliga treenighetsläran - t.ex. varför Fadern kallas för den ende sanne Guden, varför Sonen sägs lyda Gud, varför Sonen ber till Gud, varför Fadern sägs vara större än Sonen, varför Sonens makt säga ha givits till honom av Fadern, osv? I min mening så löser detta de allra flesta problem, och gör även personerna i treenigheten tydliga - vilka normalt kan bli lite otydliga när enigheten betonas allt för mycket på distinktionernas bekostnad (vilket nästan resulterar i modalism), samt stämmer bättre överens med hur kyrkofäderna talade om Gud. Tankar?