Citat:
Ursprungligen postat av trzy
Människan har lyckats uppfostrat barn i tusentals år utan större problem. Att man skulle behöva en högskoleutbildning för det är ett nytt påfund och naturligtvis fullständigt absurt.
Du har en poäng, men ibland är högskoleutbildning värd guld i sammanhanget. Sätter min historia inom spoilertaggar, då den är någorlunda lång.
Har en person nära mig vars son, som vi kan kalla Axel och som är idag 7 år gammal och har precis börjat första klass, som hade stora problem när han började dagis. Han har alltid varit ett väldigt snällt, lydigt, intelligent och lugnt barn, men när han var 2½ år gammal lämnade hans pappa min vän (som då förstås är modern) under väldigt dramatiska former; hon var gravid i 9:e månaden och redo att föda närsomhelst. 3 dagar efter att han lämnat henne - av de mest desperata och löjliga skäl, ska tilläggas - födde hon sin andra son, ensam på sjukhuset. Detta påverkade förstås Axel som precis hade börjat lära sig tala så smått; att hans pappa bara försvinner och att hans mamma kommer hem med en ny bebis och har svårt att fungera på grund av sorgen i att bli lämnad och smärtan av att nyss ha fött barn, blev en chock som var alldeles för svår för pojken att hantera. Min vän, som jag ärligt anser är en väldigt hängiven och uppmärksam mamma, gjorde sitt allra bästa och grät aldrig framför pojken och hennes familj engagerade sig väldigt mycket i omhändertagandet av både henne och pojkarna, men som sagt - hon är bara människa och det var tufft.
Till poängen då: när han började förskolan/dagis (vilket nu än kommer först) upptäckte lärarna att han hade svårt att kommunicera, då han verkade på något sätt rädd för vuxna som inte var hans omedelbara familj. Han hade en väldigt allvarlig uppsyn och hade väldigt svårt att lita på fröknarna - han var aldrig olydig men han mötte aldrig deras blick riktigt - han föredrog att leka ensam utan de andra barnen och dessutom var han plågsamt blyg och trots att han förstod vartenda ord av vad som sades och inte var "långsam" på något sätt så vägrade han tala med andra som inte var hans mamma, mormor, farbror, morfar moster och så vidare. Och även då var det bara enkla meningar för att göra sig förstådd när han ville någonting.
Hans lärare talade mycket om problemet med hans mor och de började ge pojken extra uppmärksamhet: han fick komma in en timme tidigare än de andra barnen på mornarna där de gjorde pedagogiska övningar för att hjälpa pojken bli en säkrare och starkare individ. Fröknarna var - tack vare deras utbildning - ypperliga pedagoger och det tog bara något år efter att de börjat med sina övningar som Axel började tala mer fritt, och han blev mentalt lugnare, säkrare och nu kunde han svara väluppfostrat och artikulerat på en rak fråga ställd av vilken vuxen somhelst.
Jag har sett pojkens utveckling på nära håll och jag vet exakt hur illa läget var med honom när det var som värst, och idag blir jag otroligt imponerad av vilken personlighet han utvecklat sedan han var en inbunden liten kille som helst inte gick ifrån sin mammas sida. Idag är han otroligt aktiv, självsäker, nyfiken och pratglad; pojken är en pedagogisk framgångssaga och min vän har all anledning att tacka Axels fröknar som engagerade sig i honom och använde all sin kompetens för att göra något för pojken som hans välmenande mamma inte kunde göra själv.
Till poängen då: när han började förskolan/dagis (vilket nu än kommer först) upptäckte lärarna att han hade svårt att kommunicera, då han verkade på något sätt rädd för vuxna som inte var hans omedelbara familj. Han hade en väldigt allvarlig uppsyn och hade väldigt svårt att lita på fröknarna - han var aldrig olydig men han mötte aldrig deras blick riktigt - han föredrog att leka ensam utan de andra barnen och dessutom var han plågsamt blyg och trots att han förstod vartenda ord av vad som sades och inte var "långsam" på något sätt så vägrade han tala med andra som inte var hans mamma, mormor, farbror, morfar moster och så vidare. Och även då var det bara enkla meningar för att göra sig förstådd när han ville någonting.
Hans lärare talade mycket om problemet med hans mor och de började ge pojken extra uppmärksamhet: han fick komma in en timme tidigare än de andra barnen på mornarna där de gjorde pedagogiska övningar för att hjälpa pojken bli en säkrare och starkare individ. Fröknarna var - tack vare deras utbildning - ypperliga pedagoger och det tog bara något år efter att de börjat med sina övningar som Axel började tala mer fritt, och han blev mentalt lugnare, säkrare och nu kunde han svara väluppfostrat och artikulerat på en rak fråga ställd av vilken vuxen somhelst.
Jag har sett pojkens utveckling på nära håll och jag vet exakt hur illa läget var med honom när det var som värst, och idag blir jag otroligt imponerad av vilken personlighet han utvecklat sedan han var en inbunden liten kille som helst inte gick ifrån sin mammas sida. Idag är han otroligt aktiv, självsäker, nyfiken och pratglad; pojken är en pedagogisk framgångssaga och min vän har all anledning att tacka Axels fröknar som engagerade sig i honom och använde all sin kompetens för att göra något för pojken som hans välmenande mamma inte kunde göra själv.
Jag ber om ursäkt för ett kanske onödigt långt inlägg men denna händelse ändrade min uppfattning om förskoleläraryrket; jag försöker bara visa med ett exempel ur det verkliga livet hur otroligt viktigt det kan vara med utbildade människor inom detta område.
