Minoriteter Överrepresterade i U-landslag Sedemera underrepresenterade A-landslag

Intressant trådstart. Bland spelare som anses lovande som unga men som sedan inte alls blir så bra som man trodde verkar personer med invandrarbakgrund vara överrepresenterade.

Ett skräckexempel är ju Goran Slavkovski, som tillhörde Inters akademi 2005-2009, men som förra året spelade i Div. 6 i Sverige. Labinot Harbuzi som av många spåddes bli riktigt, riktigt bra men som förra året spelade i Div. 2 är ett annat exempel. Tony Flygare ett till.

Kan spelare med invandrarbakgrund möjligtvis vara mer benägna att anställa tvivelaktiga agenter som sedan gör dåliga klubbval åt dem? Möjligtvis kan det vara så att många spelare "tar sig vatten över huvudet" klubbmässigt så att säga och sedan får en slags baksmälla när de inte är tonåringar längre och måste byta ner sig. Att som i Slavkovskis fall gå från Inter till Bunkeflo kanske inte är helt lätt.

Eller inte TS har ett intressant inlägg om honom här.

(FB) Fotbollspelare som försvann

Som jag skrev i en tidigare tråd så upplever jag det som att i fallet Kosovoalbaner rör det sig om en kulturell grej.

Nu är allt bara mina åsikter, men för att ge folk lite av en bild kring vart jag baserar mina åsikter så lägger jag fram min bakgrund lite kort. Lägger den bakom spoilern för de som inte är intresserade av min bakgrund.

Min uppfattning av att besöka Kosovo är att folket där är mycket mer individuella. Jag kan nästan känna att de har blivit en motpol till det svenska grupptänket. I Sverige är det viktigt att påpeka att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, men i Kosovo handlar det mer om att vara den starkaste länken.

Ett tydligt exempel på det är hur folk i Kosovo alltid anser att det man själva har är det bästa, och om någon annan har något fint, så måste man alltid påpeka att det finns finare. Och det spelar liksom ingen roll vad det gäller riktigt.

Har någon köpt en minidiskspelare så spelar det ingen roll att minidisken är död sedan längre, det är ändå den bästa som finns på marknaden och man betalade si och så mycket för den. Om du däremot själv har med dig något fint, säg t ex att du kör ner i en sprillans ny BMW 735 så är en av de första sakerna man får höra att "740 modellen har större motor...".

Allting är alltid fullutrustat. Oavsett om det är standarpaketet eller fullutrustning.

Den här attityden går igenom nästan allt. Speciellt när det kommer till föräldrar. De egna barnen är ALLTID bäst, och andras barn är alltid lite sämre. Som ett exempel så pratar min farbror alltid om hur hans barn är bäst i sina klasser i skolan, har MVG i allt (något som för övrigt inte är sant, utan att för den sakens skull säga att de gör dåligt ifrån sig) men när jag avslutade min utbildning till Helikopterpilot för några årsedan så fick jag istället för ett "grattis" höra att "Men... du får ju inga högskolepoäng där... min dotter pluggar faktiskt på högskolan."

Det är genomgående i samhället att man ska höja sina egna till skyarna och sparka ner alla runt omkring.

Något som märks till exempel på gatorna i Pëja, som min pappa är född i. Tydligen är Labinot Harbuzis familj också från den staden (en stad stor som Borås ungefär) och när man är där får man ofta höra om hur duktig Labinot är. Han var en av allsvenskans bästa spelare, given i Svenska landslaget och nu är han ute och spelar i Europeiska storklubbar. Folk där nere har inte så bra koll på Allsvenskan, så de köper ju det snacket, och som en fotbollsintresserad svensk står man där och kliar sig själv lite i huvudet och frågar sig själv om Labinot någonsin ens hade etablerat sig i Malmös A-lag inan han började bråka om kontraktet och stack till Turkiet.

Just den inställningen, som är genomgående i hela kulturen gör att jag tror Kosovoalbanska spelare har väldigt svårt att slå sig in i lagidrott. Speciellt i Sverige där den attityden är väldigt ogillad. Spelare får höra från sina föräldrar hur de är bäst i laget, så mycket att de själva tror de är bäst i laget. Man får skyhöga förväntningar på sig om att vara just bäst i laget. Man förväntas göra alla mål, hålla nollan och helst göra assisten till sina egna mål också.

Jag har läst det (för övrigt briljanta inlägget), och även om han aldrig var speciellt talangfull egentligen, tycker i alla fall jag att det är anmärkningsvärt att gå från Inter till Div. 6.

En annan spelare jag kommer på nu är Jeffrey Aubynn som ansågs superlovande i Gunnilse och värvades till Bayern München. Blev ändå aldrig något spel utanför Skandinavien för Aubynn efter det.

Hatten av för det inlägget Labinot är väl tillsammans med Bovar Karim (är Bovar möjligen Kosvar han med???) de mest lovande men misslyckade killarna att ha gått ungdomsproffsvägen från MFFs akademi....

Antitesen mot att det är Kosovoalbansk kultur i största allmänhet eller kosntiga gener är ju Schweiz landslag. De har ju förnärvarande 5 Kosovarer/Albaner som ska spela VM för dem.

Har du några tankar, teorier eller funderingar vrf Kosovoalbanerna/Kosovarerna i Schweiz lyckas bättre?

Är de kanske korsbefruktade med Romer (eller tvärtom är de dom i Swe som kan vara det)?

Kommer de från en annan del (stad, region) där mentaliteten inte är lika extrem som i dina farföräldrars och Labinot Habruzi släkt hemstad?

Minns att jag snackade med någon pro-albansk person från Gbg som regerade starkt på att Kujovic bröderna och Astrit Ajdarevic inte vara Albaner de deras efternamn slutade på "ic" (Serbiskt / Kroatisk klingande) även om jag senare var tvungen att skicka intervjuer och artiklar för att övertyga denne om att dessa faktiskt var det....

det har ju att göra med att han var på Inters "shit list" & de lovade dyrt och heligt att sabba hans karriär. Vilket dom med mycket hjälp från GS själv har sedemera lyckats med. Inter måste ju förövrigt ses som en expert på att sabba spelarkarriärer

Som jag var inne på lite tidigare så tror jag att den största anledningen till att Kosovoalbaner lyckas bättre i Schweiz än i Sverige ligger i skillnaderna på Schweiz och Sverige, och inte att det skulle vara andra Kosovoalbaner.

Sverige med sin jantelag är på många sätt och vis en direkt motpol till den Kosovoalbanska mentaliteten. Det svenska "Du ska inte tro du är något" ställs direkt mot ett Kosovoalbanskt "Alla tror de är något".

Schweiz är på många sätt och vis ett mer individualistiskt land, även om man också är en väldigt väl fungerande enhet. Ett tydligt exempel på detta kan ses i politiken, där man i Schweiz folkomröstar om i princip allt, vilket tyder på att man lägger stort värde i individernas åsikter, medans vi i Sverige låter staten styra och ställa väldigt mycket i våra privata liv. (T ex så blev ett bygglov jag ansökte om nyss avslaget eftersom min matplats inte hade tillräckligt mycket utrymme för att ha ett matbord för 6 personer och samtidigt låta en rullstol röra sig fritt i hela vardagsrummet. Tydligen är det numera lag på att man ska ha den nivån av handikappsanpassning i sitt privata hem...)

Jag tror också på många sätt och vis att man i Schweiz är bättre på att integrera invandrare i sitt samhälle. Jag tror att Schweiziska kosovoalbaner är mer Schweiziska än Svenska Kosovalbaner är Svenska.

Jag vet att det är väldigt svårt att få Schweiziskt medborgarskap, vilket delvis gör att man har en mindre andel utländska medborgare, något som jag tror tvingar de invandrande att assimileras in i samhället mer, men jag tror även att det leder till att de som väl får Schweiziskt medborgarskap kanske är mer intresserade av att ta del av den Schweiziska kulturen, och på så sätt behåller mindre av den kosovoalbanska kulturen.

Tyvärr är det ju så att "word on the street" i Kosovo är att kommer man till Sverige så behöver man inte jobba så mycket och man får fortsätta vara Kosovoalban. Har man den bilden i huvudet redan innan man flyttar till Sverige så tror jag det är svårt att få den generationen att ta till sig svensk kultur och svenska värderingar.


Namn som slutar på "ic" är typiskt Serbiska eller Kroatiska normalt sett ja.
Sen kan man ju också lägga till det att bara för att någon är från Kosovo betyder inte det att man är etniska kosovoalbaner, utan fram tills inbördeskriget 1999 så var ca 30% av befolkningen etniska Serber som bodde i Kosovo.

Men att påstå att alla som har efternamn som slutar på "ic" är Serber/Kroater är ju som att säga att alla som har namn som slutar på "sen" istället för "son" är Danskar och inte Svenskar.

Har inte särskilt mycket att tillägga mer än att det är en väldigt intressant trådstart och galet starka inlägg av pihlbaoge, som väljer att inte hamna i samma fålla som de allra flesta andra. Dvs ensidigt hylla sin bakgrund, utan istället försöka förstå och förklara för oss andra.

I princip så stärker det mina egna tämligen ringa erfarenheter. Dels för ett bra tag sedan, då det främst handlade om juggar, men även nu då jag följer min lille son, då balkaneserna är uppdelade på ett oändligt antal nationaliteter.

Kul som fan o lira boll, men då inneplanen är upptagen under det kalla halvåret, och man kör cardio utomhus istället, så lyser albanerna med sin frånvaro.

Kanske är det för att man följer de stora utländska ligorna? Ser Ronaldinho och Neymar lira skiten ur alla utan att ha någon imponerande fysik. Eller så går man på myten att Balotelli fått sin fysik utan att slita ont? Bara glida runt, ha flotta bilar och fotomodeller.

Det kan vara att albaner i synnerhet inte identifierar sig som svenskar. Att de lyder under en annan naturlag än svennebanan som sparkar hårt och springer fort och springer mycket. Att de är lirare. Som Neymar… Men det är jag som spekulerar.

Ju färre det är av invandrare från en viss kultur, desto större chans finns det att de tar till sig allt det goda med den svenska kulturen. Dit hör att ställa upp för varandra, och arbeta hårt. Två fina egenskaper inom fotboll.

Det kom väldigt många från Kosovo under kort tid. Det kan ha gjort att de har haft svårare att ta till sig dessa goda egenskaper?

Åter igen vill jag betona att jag spekulerar och inte grundar mina åsikter på någon bekräftad fakta...

Starka inlägg folk levererar här. Mycket intressant tråd som på bara ett par sidor har benat ut både det ena och det andra.
Tror du sätter huvudet på spiken här. Det är skillnaden mellan Schweiz och Sverige som länder som är den primära faktorn. Bara en sådan sak som hur utbildning genomförs i Schweiz skiljer sig markant. I Sverige handlar grundskolan främst inte om att stimulera de smartaste i klassen, utan snarare att hjälpa de som ligger absolut sämst till. Alla ska med. Detta sker då på bekostnad av att inte knuffa fram de redan duktiga i klassen, som med ytterligare vägledning hade kunnat utvecklats och blivit ännu duktigare.

Miljön i klassrummen tenderar också att vara mer "avslappnade" ut elevernas synvinkel. Man räknar något tal, men snackar mest skit med bordsgrannen egentligen. De som ligger sämst till i klassen bryr sig egentligen inte, men likväl ska dyrbar lärartid läggas på att få dem ska kunna lägga ihop ett och ett, samtidigt som resterande klassrum sitter och rullar tummarna och inte utvecklas i någon vidare utsträckning.

I Schweiz råder en helt annan form av auktoritet i skolan (och landet överlag). Läraren styr klassrummet. Eleverna gör som de är tillsagda och sköter givetvis sina läxor och ser till att ligga i fas. Eleverna får tidigt lära sig att om de vill någonstans får de minsann jobba för det. Det går liksom inte att glida igenom det schweiziska skolsystemet och förvänta sig att man ska ha samma rättigheter som alla andra.

Redan efter deras motsvarande låg-/mellanstadium sållas elever. De som har visat fallenhet och intresse för skolan sätts i speciella skolor vars syfte är att förbereda elverna på bästa sätt för framtida studier på universitetet, medan resterande sätts i en annan skola som är mer yrkesförberedande. Redan här är det uppenbart att den genomsnittliga kunskaps nivån bland de som väljer att gå det akademiska spåret kommer signifikant högre än motsvarande kunskap i samma ålder i Sverige.

Det jag vill få fram med detta är egentligen att barn och ungdomar i mycket tidig ålder (mycket tidigare än i Sverige) i Schweiz lär sig att de är sin egen lyckas smed. Dvs, vill de uppnå något krävs dedikerat arbete och motivation. Detta tror jag smittar av sig på samhället överlag, även då på fotbollsspelare. Har man en fotbollstalang och vill satsa för att bli proffs, då gör man det som krävs och jobbar stenhårt, ingen kommer göra det åt dig.

Detta i kombination med att Schweiz är otroligt mycket bättre på att integrera sina invandrare i samhället än Sverige gör att även invandrare från länder med helt andra mentaliteter även lyckas i landet, vare sig det gäller sportsliga prestationer eller akademiska. Invandrarbarn får inget serverat och har precis lika högra krav som alla andra. Väl hemma bor man inte i ett kluster av flera hundra familjer från samma land man själv kom ifrån. Snarare är det en betydligt mer blandad demografi som då gör att barn och ungdomar inte lever kvar i mentaliteten som rådde i hemlandet, utan får en mer diversifierad världsbild vilket i sin tur gör att de får ett annat sätt att tänka, annan mentalitet osv.

Nu kom inte det här inlägget att handla om särskilt mycket fotboll, men jag är övertygad om att sättet skolan fungerar på och den allmänna inställningen till denna kombinerat med integreringen av invandrare i landet gör att invandrare från ex. Kosovo lyckas i större utsträckning i Schweiz än i Sverige.

Nästa misslyckade Alban
http://www.fotbolldirekt.se/2014/05/16/forre-mff-talangen-till-tyskland-allsvensk-klass/
Besnick Rustemaj tillika tidigare lagkompis med albankungen Harbuzi

@Pellebelle ska försöka bemöta ditt inlägg om CH genom att balansera och nyansera bilden lite när jag har lite tid över

På tal om det här Prespa Birlik det kanske kan bli Kosovarnas räddning ett lag där spelstilen, kulturen osv inte är lika svårintegrerad.

Vilket leder till min följdfråga?
Har någon sett dom spela? (om inte)
Kan någon Flashbackare som bor i skåne se en match och lämna en "scoutingrapport om dem"
Vad spelar de för typ av fotboll?
Vad har de för spetsegenskaper?
Vad är deras inträde?
Kostar det pengar att gå på deras matcher?

En anledning till att de lyckas bättre i Schweiz är att det bor fler albaner där, ligger i en region med en rik fotbollskultur (Tyskland, Frankrike och Italien gränsar till landet) och därmed en större konkurrens och klass på fotbollen menar jag.

Jag vill också påstå att mentaliteten i Schweiz är annorlunda. I Sverige är det mesfotboll som gäller. Man fostrar spelare på ett annat sätt här, det finns ingen krigarmentalitet eller "ta för dig"-mentalitet. Man ska vara snäll och inte knuffas, typiskt svenskt med andra ord men inget som funkar i de stora ligorna i europa. Jag tror det hämmar utvecklingen för många bra spelare. Men alla är inte och blir inte så, vissa kör på sin egen stil som Zlatan.

Bra tråd,

Det är nog mycket att göra med attityd och arbetsmoral. Vissa som utmärker sig på juniornivå kanske inte har det mentala som krävs för att greja det på högsta nivån.

Jag upplever just svenska minoriteter som väldigt stolta. Vissa kanske är för stolta för att bli "degraderade" till från anfallspositioner till mer defensiva roller osv, tycker inte det är lika kul längre när man inte är bäst på plan osv när alla andra har hunnit ikapp i den fysiska utvecklingen etc.

Jag tänker på Latinamerika där t.ex var och varannan ytterback och mittback spelat som i tidigare i karriären varit anfallare/yttrar (t.ex Caceres, Campagnaro, etc).