Nationalistisk ekonomi

Baserat på utredningens slutbetänkande Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32)[11][12] beslöt riksdagen 1965 att 82 000 lägenheter skulle uppföras det kommande året. I detta sammanhang förespråkade Högerpartiet, som företräddes av förste vice ordföranden Gösta Bohman, att 1,5 miljoner lägenheter borde byggas medan Folkpartiet förespråkade 1,1 miljoner nya lägenheter under närmsta 10-årsperiod.[10]

1964 producerades 90 000 lägenheter, varför en miljon bostäder på tio år nästan var vad som redan producerades.[13] 1959 stiftades en lag, Lex Bollmora, som tillät kommuner att bygga bostäder utanför sin kommungräns, vilket ökade möjligheterna för bland annat Stockholms kommuns fastighetsbolag att expandera.

Det fanns aldrig något utarbetat program för den här perioden, utan riksdagen fortsatte att göra som tidigare. Årligen beslutades om ett statligt byggnadsprogram som sedan styrde över landets runt 370 årliga kommunala byggprogram. I riksdagsbeslutet 1964 ingick även att kommunerna skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Efter Förstakammarvalet 1966 ökades stödet till nya bostäder och produktionen skulle öka med 20 procent, från 100 000 till 120 000 nya lägenheter. Samtidigt stramades utformningen av stödet åt i syfte att fler och billigare bostäder skulle byggas. Större planer, särskilt detaljplaner som innehöll fler än 1 000 bostäder, premierades extra. Storskaligheten som var periodens kännetecken, kan förklaras av ekonomisk rationalism: att sjösätta byggprojekt var mer ekonomiskt säkert om det utformades för fler hyresgäster.

Du brukar ju vara en nyanserad och tänkande snubbe. Tråkigt att du hoppat på det sjunkande skeppet RexNemorensis motbjudande hetsjudebeteende och tramsiga retorik

En stark stat krossar sig själv vilket historien entydigt visar.

But, those who say that the government cannot create employment are adding another element to the definition. To them, a job is any routine activity for which we earn income paid by an entity required to earn a profit. There is no compelling reason for this addendum and it arbitrarily excludes people like James Galbraith, who is an economist just like me, but at the University of Texas, and Jeffrey Halstead, Chief of Police in Fort Worth, Texas. By the qualified definition, they don’t have “jobs” because their income is derived from tax revenue and not private-sector sales. Ditto every single fireman, public school teacher, Marine, sailor, airman, soldier, national park ranger, defense industry employee, NASA scientist, social worker, librarian, etc., etc. None of them has a job.

Det beror ju helt på vad du menar med en stark stat. Det enda jag kan tänka mig där en stat är bättre än företagare är när det gäller krig. Då kommer statens ensidiga och totalitära natur till sin rätt, men i alla övriga sammanhang i ett samhälle så är monopol och marknadsinskränkningar skadliga. Ett krig är ju liksom ingen önskvärd eller "normal" situation och sådana villkor kan inte appliceras på ekonomi i fredstid. Krig är dessutom extremt kostsamma och resurskrävande varför det oftast har varit stater som ägnat sig åt det. Vanliga människor har ju inget intresse av att skuldsätta sig och åka runt halva jorden för att få skallen bortskjuten i nån öken.

Om man anser att en "stat" är bra och nödvändig så får man ju presentera hållbara argument för vilka uppgifter den isåfall ska ha och vad som är rimliga kostnader. En stark stat är väl då en som inte skuldsätter hela befolkningen, driver diverse konkursfärdiga verksamheter, ödelägger välstånd, skapar arbetslöshet, inrättar fiatvalutor som ständigt värdeurholkas osv. utan som istället skyddar folkets rätt att bygga landet.