Nationalistisk ekonomi

Ganska säker på att Europeisch bara driver.

Där ser man. Det var ju skönt, men också lite pinsamt, att höra. Emellertid var det först och främst åsikterna, som dessvärre finns inom svensk nationalism, som attackerades, inte Europeisch, som nu istället borde betraktas som ett slags verktyg med vars hjälp jag fick ur mig ett angrepp mot "den fria marknadens" förespråkare.

Jag är ledsen att krossa dina illusioner och kasta ljus på dina hallucinationer, men den "fria" marknaden är ingenting annat än en nyliberal fantasi, en verklighetsfrånvänd drömvärld, som i praktiken – i verkligheten, den som dogmatiker hatar – alltid är onaturlig, våldsam, totalitär. Den "fria" marknadens tyranni är värre än statens och för liberala nationalister pinsamt ofta förespråkad av halvbildade individer som pojkrumsrunkar ikapp till Gordon Gekkos tal om det nyttiga i att vara girig.

Vi "etatiska statsdyrkare" är tänkande människor, helt enkelt; vi ser verkligheten, räds den inte, och förlorar oss inte i meningslösa, abstrakta koncept, eller floskler rättare sagt, tomt prat om "individens rättigheter", "människors lika värde", och vi låter fan inte spöken som "den fria marknaden" hemsöka oss. Vi använder våra sinnen och vårt förnuft. Vi ser att en liten klick hänsynslösa utsugarkapitalister, blodsugarkapitalister, som inte skyr några medel i sin folkförrädiska Mammondyrkan, kommer att ha de bästa förutsättningarna för att lyckas på den "fria" marknaden. Vi ser samtidigt att det inte finns någon osynlig lag som inte låter oss "inskränka deras rättigheter" – kollektivets, folkets, välmående betyder för oss mer än deras girighet.

Vad "genialitet" beträffar: entreprenörsgeniet kommer att lyckas – alla andra, konstnärerna, författarna, kompositörerna, filosoferna, kommer istället vara hopplöst beroende av mecenater tillhörande en inskränkt borgarklass med usel smak. Borgklassen gillar för det mesta "det lämpliga", det "inte för provokativa" (med provoktativ menar jag inte dålig, kulturmarxistisk "konst"), det "fina", det "belevade", kort sagt: det tråkiga, det sockersöta, det tramsiga, det ryggradslösa och trångsynta.

Låt oss säga så här: det ytterst få som har de egenskaper som krävs för att lyckas. Sällan har de verkliga genierna, exempelvis, varit några framgångsrika entreprenörer – många gånger har det varit precis tvärtom. De, precis som alla andra människor, kommer att vara förlorare. Pengar är makt och således kommer makten att vila i en liten klass händer, en klass med egna klassintressen, en klass som kommer att ha råd att ge sina barn den bästa utbildningen och de bästa förutsättningarna för att lyckas – så leve klassamhället! En avskyvärd, av nietzscheaner föraktad, av aristokratnaturer föraktad, av icke-egalitära, anti-bullshitfritänkande antiliberaler föraktad, borgarklass som, i vanlig ordning, kommer att ägna sig åt de perversioner och perverterade tänkande som alltid växer fram i feta, fega, säkra, "bildade" borgarmiljöer.

Nej, bäste nationalistiska kamrat, en stat måste existera som håller överklassen i schack, en stat som ser till att alla folkfränder har tillgång till grundläggande saker som sjukvård, mat, ekonomisk trygghet, bibliotek med stort och brett sortiment, internet, goda arbetsvillkor osv. Våra bästa akademiker, tänkare, konstnärer, författare, översättare, regissörer, kompositörer osv. (vi talar här om ett Sverige befriat från den galna och idiotiska kulturmarxismen och allt judiskt inflytande), ska garanteras inkomst med få eller inga villkor. Detta för att se till att kulturen i Sverige alltid håller hög kvalité och, helt enkelt, så gott det går försäkra att det i Sverige ständigt finns ett levande, bättre, verkligt kreativ alternativ till själlös, enfaldig, fantasilös skräpkultur, som på olika sätt måste undergrävas och bekämpas.

Samarbete och folkgemenskap! Arbetaren är en krigare, konstnären är en krigare, politikern är en krigare, med samma mål: välstånd, överlevnad, utveckling.

Borgklassen gillar för det mesta "det lämpliga", det "inte för provokativa" (med provoktativ menar jag inte dålig, kulturmarxistisk "konst"), det "fina", det "belevade", kort sagt: det tråkiga, det sockersöta, det tramsiga, det ryggradslösa och trångsynta.

borgarklass som, i vanlig ordning, kommer att ägna sig åt de perversioner och perverterade tänkande som alltid växer fram i feta, fega, säkra, "bildade" borgarmiljöer.

Hmm som vadå?




Vadå för perversioner och perverterade tänkande? Du hatar alltså en hel samhällsklass av svenskar och säger att de är perversa och perverterade? För att sedan prata om "Samarbete och folkgemenskap".

Mer hur är ditt förakt mot borgarklassen förenligt med folkgemenskap och samarbete mellan olika samhällsklasser ???

Du låter väldigt likt en marxist. Har märkt att det finns en del personer som kallar sig för nationalister och som ofta skriver i stil med "Nej jag är inte för marxistisk socialism, utan för nationalistisk socialism, och folkgemenskap" för att sedan argumentera precis som en marxist med klasshat och avundsjuka osv.

Ja, debatten om ekonomi blir ofta väldig dikotom typ "liberaler mot marxister" och det beror så klart dels på vilka referensramar man har sen tidigare men också på var kunskapsnivån ligger rörande ekonomi. Istället för att blanda in andra ideologier i diskussionen så anser jag att vi istället borde fokusera på vad som de facto fungerat historiskt och vad som passar och gynnar vårt folk bäst. Kan vi hitta några föredömen idag och historiskt och för att "avideologisera" debatten borde vi istället tala om decentraliserade respektive centraliserade lösningar.

Du borde nog satsa på att arbeta med något praktiskt inom vård och omsorg istället för att lägga dig i frågor som rör ekonomi m.m. Där kommer dina psykologiska egenskaper också bättre till användning. Där uppskattas dina romantiska "alla-är-kompisar-på-rosa-moln" fantasier. När du däremot börjar lägga dig i ekonomiska frågor så riskerar din psykologiska läggning endast att ställa till förödelse.

Jo, fast hur tjänar kapitalet folket bäst? Genom monopolisering eller konkurrens? Får vi inte fram bättre entreprenörer och företag om vi har en utvecklande ekonomi och det tjänar väl folket mer på i slutändan.

Jag tror att det i grund och botten är bättre att det finns ett flertal små och mindre bolag, än att det finns några stora koncerner som kontrollerar marknaden vilket blir resultatet med en fri marknad eftersom det finns ett tak för hur mycket tjänster och produkter ett visst antal människor kan konsumera. När det taket är nått så kommer företagen att börja kannibalisera på varandra för att tillskansa sig större marknadsandelar, antingen genom prisdumpning ala Mediamarkt som tjänar tillräckligt globalt för att kunna hålla låga priser (har för mig att de gör en förlust kring 300 miljoner årligen i Sverige och har redan knäckt 2 konkurrenter) eller så köps de upp och läggs ned eller infogas i produktlinjen.

Marknadsekonomin fungerar bäst när många små aktörer konkurrerar och är pristagare, helt i enlighet med hur Adam Smith beskrev en gång i tiden. Verkligheten är dock mer dynamisk och den som bäst beskrivit den är Joseph Schumpeter och i synnerhet då entreprenörens roll. Marknader kommer att röra sig mellan olika stadier av hård konkurrens och dominans över tiden men det kommer inte att vara samma företag som figurerar och man når aldrig ett stadium när man "konkurrerar ihjäl varandra" utan förflyttar sig endast till nya jämviktslägen. Ett bra exempel är mobiltelefonimarknaden där Nokia för ca 15 år sen var dominerande aktör, men sen dess tappat det mesta och idag är det helt nya aktörer som dominerar.

Jo det har du nog en poäng i. Men utveckla gärna mer om vilket ekonomiskt system du anser har fungerat historiskt, och gynnar vårt folk bäst?

Har du kanske något boktips i ämnet?

Jag är ledsen att krossa dina illusioner och kasta ljus på dina hallucinationer, men den "fria" marknaden är ingenting annat än en nyliberal fantasi, en verklighetsfrånvänd drömvärld, som i praktiken – i verkligheten, den som dogmatiker hatar – alltid är onaturlig, våldsam, totalitär. Den "fria" marknadens tyranni är värre än statens och för liberala nationalister pinsamt ofta förespråkad av halvbildade individer som pojkrumsrunkar ikapp till Gordon Gekkos tal om det nyttiga i att vara girig.

Vi "etatiska statsdyrkare" är tänkande människor, helt enkelt;

vi ser verkligheten, räds den inte, och förlorar oss inte i meningslösa, abstrakta koncept, eller floskler rättare sagt, tomt prat om "individens rättigheter", "människors lika värde", och vi låter fan inte spöken som "den fria marknaden" hemsöka oss. Vi använder våra sinnen och vårt förnuft. Vi ser att en liten klick hänsynslösa utsugarkapitalister, blodsugarkapitalister, som inte skyr några medel i sin folkförrädiska Mammondyrkan, kommer att ha de bästa förutsättningarna för att lyckas på den "fria" marknaden. Vi ser samtidigt att det inte finns någon osynlig lag som inte låter oss "inskränka deras rättigheter" – kollektivets, folkets, välmående betyder för oss mer än deras girighet.

Vad "genialitet" beträffar: entreprenörsgeniet kommer att lyckas – alla andra, konstnärerna, författarna, kompositörerna, filosoferna, kommer istället vara hopplöst beroende av mecenater tillhörande en inskränkt borgarklass med usel smak. Borgklassen gillar för det mesta "det lämpliga", det "inte för provokativa" (med provoktativ menar jag inte dålig, kulturmarxistisk "konst"), det "fina", det "belevade", kort sagt: det tråkiga, det sockersöta, det tramsiga, det ryggradslösa och trångsynta.

Låt oss säga så här: det ytterst få som har de egenskaper som krävs för att lyckas. Sällan har de verkliga genierna, exempelvis, varit några framgångsrika entreprenörer – många gånger har det varit precis tvärtom. De, precis som alla andra människor, kommer att vara förlorare. Pengar är makt och således kommer makten att vila i en liten klass händer, en klass med egna klassintressen, en klass som kommer att ha råd att ge sina barn den bästa utbildningen och de bästa förutsättningarna för att lyckas – så leve klassamhället! En avskyvärd, av nietzscheaner föraktad, av aristokratnaturer föraktad, av icke-egalitära, anti-bullshitfritänkande antiliberaler föraktad, borgarklass som, i vanlig ordning, kommer att ägna sig åt de perversioner och perverterade tänkande som alltid växer fram i feta, fega, säkra, "bildade" borgarmiljöer.

Nej, bäste nationalistiska kamrat, en stat måste existera som håller överklassen i schack, en stat som ser till att alla folkfränder har tillgång till grundläggande saker som sjukvård, mat, ekonomisk trygghet, bibliotek med stort och brett sortiment, internet, goda arbetsvillkor osv. Våra bästa akademiker, tänkare, konstnärer, författare, översättare, regissörer, kompositörer osv. (vi talar här om ett Sverige befriat från den galna och idiotiska kulturmarxismen och allt judiskt inflytande), ska garanteras inkomst med få eller inga villkor. Detta för att se till att kulturen i Sverige alltid håller hög kvalité och, helt enkelt, så gott det går försäkra att det i Sverige ständigt finns ett levande, bättre, verkligt kreativ alternativ till själlös, enfaldig, fantasilös skräpkultur, som på olika sätt måste undergrävas och bekämpas.

Samarbete och folkgemenskap! Arbetaren är en krigare, konstnären är en krigare, politikern är en krigare, med samma mål: välstånd, överlevnad, utveckling.

Jag tror att det i grund och botten är bättre att det finns ett flertal små och mindre bolag, än att det finns några stora koncerner som kontrollerar marknaden vilket blir resultatet med en fri marknad...