Åsikter angående svenskfrågan i Finland

Det här förstår jag inte - varför är frågan om våra barns språkstudier en fråga som har bindats ihop med de svenskspråkigas nationalkänsla och tolkning om historia?

Fast svenskar var inget herrefolk. I så fall är det snarare så att alla skotska eller tyska adelsmännen var det. Den gången som man på allvar diskuterade som ett självständigt Finland, då var det svenskspråkiga adelsmän som gjorde det.

Finnar var fullvärdiga medborgare med samma rättigheter som vilken annan medborgare som helst.
Språk hade inget med kultur att göra, det var praktiskt. I den svenska förvaltningen var latin, tyska och franska många gånger viktigare än svenska.
Finnarna hade representation i riksdagen, som vilken annan bonde eller borgare. Dock är det riktigt att man önskade tala svenska i riksdagen, då skickade finnarna någon tvåspråkig granne eller liknande som fick föra bygdens talan. Men någon försvenskning har aldrig skett.

Hade Finland fortfarande varit en del av Sverige, hade nog de flesta finnar försökt hävda hur lika mycket delaktiga och tillhöriga riket dem också hade varit.

Är det inte försvenskning att man måste byta språket till svenska om man vill vara en fullständig medborgare, utbilda sig och stiga i samhället?

Österland var lika finskspråkig som Finland, de flesta hade inga "tvåspråkiga grannar".

Om esterna hade ett herrefolk varför inte finnar? (Och här använde ordet om svenskar historiker från Helsingfors universitet.)

Jodå, åtminstone fanns ju Klubbekriget.

Jag nämnde det i mitt inlägg.
Klubbekriget har ända sedan Yrjö Koskinens studie på 1850-talet varit ett kärt ämne för finska historiker, men jag tror att den populära uppfattningen av upproret främst uppstått genom Kaarlo Kramsus dikter (Ilkka, Santavuoren tappelu med flera). I dikterna har klubbekriget förvandlats till en kamp mellan två klara motståndare - det finska folket och de främmande herrarna. Men i själva verket säger dikterna mer om den tid då de tillkom, det sena 1800-talets språkstrid och ökande klassmotsättningar, än om förhållandena 300 år tidigare!

(Jämför med hur en del historiker är arga över att Väinö Linnas litterära framställning av 1918 års händelser har blivit mer eller mindre den "officiella sanningen" - det finns en hel del om det i den här tråden.)

Jag rekommenderar Osmo Jussilas bok Suomen historian suuret myytit. Han ger roliga exempel på hur svårt det varit för finsknationalistiska historiker att skildra klubbekriget. Vilken sida i kriget var egentligen den "rätta", den "finska"? Ilkka och hans skaror eller den inhemska adeln?
Du gör igen misstaget att se processen ur dagens snäva perspektiv. Största delen av befolkningen i riket hade inte som mål eller ens som dröm att "stiga i samhället". De jobbade på åkrarna och i skogen, och de hade knappast tid eller intressse annat att läsa abc-böcker, katakeser och psalmböcker. Det låter förstås hemskt i våra öron ... Men i alla händelser var det läsning på deras eget språk.

Och kom nu ihåg att det var likadant på andra sidan språkgränsen. Trots att svenska var "herrarnas" språk, så var största delen av den svenskspråkiga befolkningen simpla bönder och fiskare, och inte heller de hade så mycket till övers för böcker.

En del allmogegossar kunde förstås läsa vidare, eller göra karriär på annat vis. Men som det redan konstaterats här, så var latin, franska och tyska minst lika viktiga, och i vissa yrken långt viktigare, än svenska. Inte är det desto konstigare än att man måste kunna engelska för att klara sig i dagens yrkesliv.
Hur menar du nu? Österland var den gamla beteckningen på det som senare kom att kallas Finland.
Konstig fråga. Varför måste finnarna "ha ett herrefolk"?

Ursprungligen postat av nettiruskarepo
Är det inte försvenskning att man måste byta språket till svenska om man vill vara en fullständig medborgare, utbilda sig och stiga i samhället?


Jag skulle inte als ha haft den här diskussionen i tråden där man talar om finska barns tvångssvenska. Men så många här tycker att vår finskspråkiga förfädernas liv i svenska kungens rik gör oss skyldiga att lära oss svenska.

Och nu när jag påminner om hur det var för finnar, är mitt perspektiv fel - men det är helt ok att binda våra barns tvångssvenska i histori och inte i nuet eller framtiden?


Men den svenska språket blev det som förenade folket, även när adeln talade franska. Svenskar var de som talade svenska. På svenska kunde man tala om vetenskap och kultur - medan finska språket hade inte ens såna begrepp. Och om Österland hade inte blivit autonomisk Finland inom Ryssland, hade det finska språket glömts som man glömde iriskan i Irland.


Finnar hade ju inte ett eget land. Kanske du borde fråga, varför finska historiker vågar säga så här: "Det var finnarnas tur att vi hamnade till Sverige ty i svenskar fick vi ett trevligare herrefolk än som fi hade fått av tyskar eller ryskar."

Alla finlandssvenskar lever inte i sån "denial" om det vad som hände med finnar inom svenska tiden. "Finskan hade försvunnit som iriskan", sade professor Meinander (svenskspråkig historiker i Helsingfors Universitet) och visade dessa argumenter:

- bara 22% av Sveriges invånare talade finska i början av 1800-talet

- finskatalande folket bodde i periferi, i öst och nord, de flesta bodde inte i städer

- svenskan hade redan börjat ersätta finskan på 1700-talet genom språkbytte för att den
skriftliga kulturen blev vanligare och också utbildning blev vanligare, och de som fick utbilda sig blev svenskspråkiga

- Sverige var en mycket centraliserad stat, mera än andra europeiska länder

- utveckling i ”Österland” skulle ha varit likadant med utvecklingen i Torneådalen, Skotland och Irland

- industrialisering skulle ha ökat språkbytte

- där skulle ha varit inga finskhetsmän i Österland - hur många akademiska invånare skulle ha börjat kämpa för finskan om Finland hade förblivit Österland, knappast nån, därför att i Stockhom skulle maktapparaten ha betraktat det som landsförräderi och Rysland skulle ha försökt använda arbetet för finskan mot Sverige

Fortfarande, så hade språket bara en praktiskt betydelse. Det fanns inga känslor som finns idag för språk. Att svenska blev det stora språket har alla anledningar förutom att det skulle ha varit i förtryckande eller etniska syften.

Finnarna vart inte utan representation för det. Svenskspråkiga i Finland kände sig hemma med finnarna i deras bygder, inte med svenskarna i Uppland. Därför fanns det inga motsättningar finnar och svenskar emellan.
Du skriver "den svenske kungen", tja ni var ju svenskar till 1809. Jag kan verkligen inte förstå varför man jobbar för att bevisa att man varit i förtryck, det låter nästan som apartheid har varit i Finland ibland.
Och vart kommer denna försköning av Ryssland ifrån? Det är så motsägelsefullt.

Finnar var fullvärdiga önskade medborgare. Kungarna var lika mycket deras som någon annans i riket.

Intressant, man lär sig mycket nytt varje dag. Men denna sägner måste beläggas med arkeologiska fynd för att jag skall finna det hela trovärdigt.


Också intressant, låter iof som ett senmedeltida bondeuppror.

Men som redan skrivits i tråden: Hade den finska allmogen verkligen velat skapa sig en egen finsk stat så hade de, genom effektiv gerillakrigföring, kunnat skapa ett helvete för de svenska trupperna, (som dock också bestod av finnar, ingen åtskillnad gjordes). Som ett snapphaneuppror gånger hundra ungefär!

Och, ja, språkfrågan kan givetvis diskuteras, i sig. Problemet verkar dock vara att det hela är så intimt knutet till synen på svensktiden ifrån båda lägren.

Språk är en viktig faktor kopplad till kulturen. Problemet för en möjlig alternativ finsk kultur är snarare att finskan och svenskan fungerade parallellt under svensktiden, som påverkat Finlands kultur i väldigt stor utsträckning, (det tror jag nog ingen kan förneka).

Att koppla bort svenska helt och hållet blir då som att koppla bort en stor del av Finlands kulturella arv. I sak kan jag givetvis förstå att ett språk som blott används av knappt fem procent av befolkningen i Finland kan kännas meningslöst att tvingas lära sig. Men som framgått så sitter det hela djupare än så.

I dessa tider, då språkfrågor utnyttjas av Putler, så vill jag uppmana till försiktighet, (alltså inte censur eller självcensur). Det jag menar är att man får ställa betydelsen av språkfrågan i relation till Finlands nationella suveränitet och västliga identitet. De sistnämnda sakerna är givetvis så oändligt mycket viktigare än att börja hata varandra pga tvångssvenskan.

Kanske där någon gång har stått en strid, som folkfantasin sedan har broderat ut. Detaljen om att blodet går upp till vristerna är inget ovanligt motiv i sägner ...
http://www.frammestad.se/kyrna.htm
Tack för det sista inlägget, Ola Schubert - du säger precis det som jag hade i tankarna. Nu är det dags att krypa till kojs, men kanske diskussionen fortsätter i morgon.

Jo, finskan hade säkert försvunnit, och utan att vara nedlåtande, inte många hade heller saknat den, förutom då några språkvetare och kulturantropologer.

De akademiker som du nämner och som kämpade för finskans ställning och försökte kartlägga en specifik finsk kultur, var givetvis en svenskspråkig elit som gjorde allt för att motverka förryskningen av Finland. Nu var denna förryskning inte något konstant fenomen, men existerade periodvis samtidigt som också ett visst finländskt självstyre tilläts.

Visst är det sant att Sverige var en centraliserad stat, och faktiskt är det fortfarande. Så har det varit allt sedan reformationen och Gustav Vasa. Men det självständiga Finland är väl också centraliserat, kanske värre än Sverige är idag. Jag undrar just vad dessa idéer kommit ifrån?

Hur viktig är det för dig att svenskar (som hade redan krigit mot varandra för att förena stammar) och finnar (som också krigade mot andra finska stammar) inte krigade mot varandra när "Österland" förenades så småningom till Sveariket?