Citat:
Ursprungligen postat av
LKVN
Nej det tror jag inte, det tror jag är Olssons egna verk, han lyckades helt enkelt i sin slutplädering
att komma med en oväntad rubricering som påverkade domarna på exakt rätt ställe i huvudförhandlihgen.
Vid en närmare titt kan man se att TO redan från sin sakframställan visste vart han var på väg. Olssons sakframställan känns noga planerad, varken för lång eller för kort, han vet redan här vad han skall angripa i sin slutplädering, nämligen den undermåliga utredningen som gör att åklagarna endast kommer upp i dråp.
TO pratar om att antalet hugg talar för att gm befann sig i affekt, men det finns fog för att i det här fallet kraftigt understryka att KJ gillade att döda - ja, i själva verket lekte han krig dagarna i ända, samlade på knivar och airsoftvapen, gick omkring iklädd uniform och understundom gasmask, diskuterade det perfekta brottet med sina kompisar, publicerade styckningsfilmer på sin facebook, osv. En av förhörsdialogerna kan citeras:
Citat:
F: Mmm. Vad tänkte du på?
H: Nä, det försvann.
F: Ja.
H: Försvann pup... [Här ser KJ mordscener framför sig; de rycker närmare; kommer upp till ytan; han blir nervös.]
/.../
...då hade ni liksom hittat så mycket mer grejer, teknisk bevisning mot mig fingernagel... jag vet inte, hårstrån eller hud.
Varför skulle de hitta en "fingernagel"?
Förutom en hund kan också en katt ha gått åt; hans förra flickvän berättade under ett av förhören i FUP att KJ skaffat sig en katt strax efter att hunden sänkts i älven. - Vad hände med denna katt?
TO säger emot sig själv när han menar att det inte finns något i KJ:s personlighet som visar att han är en person som inte i första taget brusar upp och tappar koncepterna - samtidigt som han i vetskapen om de många bevisen mot KJ pläderar för att mordet måste rubriceras som ett affektbrott men att det inte finns någonting som tyder på att KJ skulle ha gjort sig skyldig till ett sådant. Trots att KJ var extremt ansatt under åklagarförhören ska han enligt TO inte vid ett enda tillfälle ha tappat fattningen.
TO poängterar att KJ är en lugn person; en person som inte blir kränkt, utan lever i sin lilla bubbla. Men denna person, visar det sig, kan - när han är på det humöret - plötsligt få för sig att koppla ett strypgrepp om sin flickväns hals.
TO refererar till en inte helt applicerbar HD-dom* där 64 knivhugg utdelats och att man i denna dom menat att det med så många hugg utdelade brottsrubriceringen skulle vara dråp:
*
http://www.juridicum.su.se/process/bevis/NJA/1995s464.htm
Efter att RÅ överklagat till HD dömdes den åtalade här för dråp (två justitieråd var av skiljaktig mening och ville döma för mord).
Å ena sidan konstaterar TO att KJ aldrig tappar fattningen; att det i KJ:s person inte finns något som talar för ett affektbrott; å andra sidan försöker han övertyga rätten om att mordet på VB pga de många huggen måste rubriceras som dråp. TO:s försök att här sätta fokus på MB måste anses som en misslyckad ansats som gjorde hans försvar av KJ till en haltande historia utan motsvarighet i verkligheten: liklukt och VB:s blod i KJ:s bil, KJ:s DNA på KJ:s vrist (som enligt sakkunnig ej bör ha funnits kvar efter den sexakt KJ så verklighetsfrånvänt - men förslaget - orerat om), VB:s DNA på tejprulle, obevakade turer kring ödehuset, osv.
Sammanfattningsvis försöker TO misstänkliggöra en i utredningen redan avförd person och menar att VB:s många sårskador tyder på ett häftigt känsloförlopp samtidigt som han slår fast att ingenting talar för att KJ kan ha begått ett affektbrott.
Att TO vann gehör i HR beror inte bara på KJ:s diagnos och att KJ måhända tidigare (under sitt tablettexperimenterande) visat prov på oregerliga handlingar; det beror också på HR:s oförmåga att sätta ihop alla i fallet ingående delar. Inkompetensen visar sig i ett domslut där gm – utan annan täckning än det som avhandlats bakom lyckta dörrar och som kan antas röra en långt tidigare utspelad händelse - ursäktas genom antagandet att VB provocerat KJ.