Situationen i Ukraina just nu.

Majdan – torget där Ukraina formade sin framtid

Det var studenterna som var först med att demonstrera mot president Viktor Janukovytj på Majdan, torget i centrala Kiev, i november i fjol. Detta var de ukrainare som hade mest att förlora, de unga människor som spontant såg sig själva som européer och som önskade sig ett liv och ett ukrainskt hemland som var en del av Europa. Många av dem stod till vänster politiskt, några av dem långt ut på vänsterkanten. Efter åratal av förhandlingar och månader av löften hade deras regering, med president Janukovytj i spetsen, i sista ögonblicket nekat att skriva under ett stort handelsavtal med EU.

Bland demonstranterna fanns företrädare för alla ukrainska medborgargrupper: rysktalande och ukrainsktalande (även om de flesta ukrainare är tvåspråkiga), människor från städerna och landsbygden, folk från alla landets regioner, medlemmar av alla politiska partier, unga och gamla, kristna, muslimer och judar.

Vartenda större kristet samfund var repre*senterat, av medlemmar och i flesta fall också präster. Krimtatarerna marscherade i imponerande antal och judiska företrädare gjorde det till en hederssak att stödja rörelsen. Mångfalden på Majdan var imponerande: gruppen som bevakade sjukhusen för att regimen inte skulle kunna kidnappa de sårade drevs av unga feminister. En viktig jourtelefonlinje som demonstranterna kunde ringa när de behöver hjälp var bemannad av HBT-aktivister.

Den 16 januari försökte den ukrainska regeringen med president Janukovytj i spetsen göra slut på det ukrainska civilsamhället. Genom en rad lagar, som antogs i hast och utan att följa den normala tågordningen, avskaffades yttrande- och mötesfriheten, och den lilla tillsyn av de verkställande myndigheterna som återstod togs bort. Avsikten var att förvandla Ukraina till en diktatur och göra alla som deltog i Majdan, vid det laget förmodligen över en miljon människor, till brottslingar. Resultatet blev att demonstrationerna, som fram till dess hade varit helt och hållet fredliga, blev våldsamma. Janukovytj tappade stöd, till och med i sin politiska bas i sydöst, nära den ryska gränsen.

Efter att i flera veckor ha reagerat fredligt på kravallpolisens gripanden och misshandel hade många ukrainare fått nog. En fraktion bland demonstranterna, varav vissa men långtifrån alla var företrädare för den politiska högern och extremhögern, bestämde sig för att ta strid mot polisen. Bland dem fanns medlemmar i det högerextremistiska partiet Svoboda och en ny sammanslutning av nationalister som kallar sig Högra sektorn (Pravyj Sektor). Unga män, varav vissa men inte alla tillhörde högerextrema grupper, försökte med våld inta de offentliga platser som hölls av kravallpolisen. Unga judiska män bildade en egen stridsstyrka, en sotnja, för att ta upp kampen mot myndigheterna.

Protesterna på Majdan, fick vi gång på gång höra av den ryska propagandan och av Kremlvänner i Ukraina, är lika med nationalsocialismens återkomst till Europa. I München läxade den ryske utrikesministern upp tyskarna för att de stöder folk som gör Hitlerhälsning. De ryska medierna hävdar ständigt att de ukrainare som demonstrerade är nazister.

Det är naturligtvis viktigt att vara uppmärksam på extremhögern i ukrainsk politik och historia. Den är än i dag ett betydande inslag, men den är mindre viktig än extremhögern i Frankrike, Österrike eller Nederländerna. Men det var den ukrainska regimen, inte dess motståndare, som hemföll åt antisemitism och sade åt kravallpolisen att det var judar som stod i spetsen för oppositionen. Regeringen intalade alltså sig själv att dess motståndare är judar, medan den intalade oss att dess motståndare är nazister.

Andra världskrigets östfront utkämpades huvudsakligen i det som då var sovjetrepubliken Ukraina och sovjetrepubliken Vitryssland, inte i sovjetrepubliken Ryssland. Fem procent av Ryssland var ockuperat av tyskarna; hela Ukraina var ockuperat av tyskarna. Förutom judarna, som drabbades ojämförligt värst, var det inte främst ryssar utan ukrainare och vitryssar som föll offer för den nazistiska politiken. Det var inte den ryska armén som stred i andra världskriget, utan den sovjetiska Röda armén. En oproportionerligt hög andel av soldaterna var ukrainare, eftersom armén led så stora förluster i Ukraina och värvade soldater ur lokalbefolkningen. Den arméenhet som befriade Auschwitz hette Första ukrainska fronten.

Vad betyder det när vargen ropar att vargen kommer? Det mest uppenbara är att propagandamakarna i Moskva och Kiev tror att vi är idioter – och mycket tyder på att det är ett helt riktigt antagande.

Förintelsens historia är en del av vårt eget offentliga samtal, vår agora, vår majdan. Det försök att manipulera minnet av Förintelsen som just nu pågår i Ryssland är så flagrant och så cyniskt att de som är dumma nog att falla för det en dag kommer att tvingas fråga sig själva exakt hur de lät sig duperas, och i vilket syfte.

Om fascisterna lägger sig till med antifascisternas mantel kommer själva minnet av Förintelsen att förvanskas. I framtiden kommer det att bli svårare att hänvisa till Förintelsen i något gott syfte, oavsett om det gäller den judiska historien eller mänskliga rättigheter i allmänhet.