Citat:
Ursprungligen postat av DrNemo
Människan och intervjuobjektet Morrissey fortsätter att fascinera, däremot tycker undertecknad att han både musikaliskt och textmässigt har tappat märkbart jämfört med storhetstiden (The Smiths och början av solokarriären). Den sista riktigt bra soloskivan är i mitt tycke Vauxhall and I och den har nu 18 år på nacken.
En av mina favoritskivor alla kategorier med Moz är Viva Hate. Den är låtmässigt väl så stark som Strangeways Here We Come och i paritet med The Queen Is Dead, och delar nog därför förstaplatsen med TQID. Johnny Marr har välförtjänt lovordats för sitt gitarrspel både under och efter Smiths-perioden, men Vini Reillys gitarrspel på Viva Hate går inte heller av för hackor. Ingen av Moz senare gitarrister har nått upp till dessa båda herrar.
Tycker du verkligen att "Strangeways..." är den skivan som är starkast låtmässigt (eller lika stark som TQID)? Ärligt talat, och då tycker jag ändå att det är en riktigt bra skiva, håller jag nog den som deras kanske sämsta gällande kvalitén. Den har ett par riktigt höga toppar ("Paint A Vulgar Picture" och "Last Night I Dreamt...") men även ett par riktiga lågvattenmärken ("Unhappy Birthday & "Death At One's Elbow") till skillnad ifrån TQID som i mitt tycke faktiskt inte har ett enda mediokert spår, och som innehåller en handfull av The Smiths absolut bästa låtar ("I Know It's Over", "Never Had No One Ever", "There Is A Light..." & "The Boy..."). Men det är svårt att säga egentligen, skivornas placering i rankingen skiftar hela tiden och för bara ett par månader sedan höll jag faktiskt "Strangeways..." lika högt som "The Queen..." (skrev ett inlägg om saken i Smiths-tråden här på flashback ifall du är nyfiken:
https://www.flashback.org/p37742145#p37742145). Smaken är ju dock som bekant, som baken!
Trevligt inlägg hur som helst. Håller faktiskt i nuet på att dyka ner i Morrisseys soloalster rätt rejält. "Vauxhall and I" har fått ohälsosamt många genomlyssningar den senaste veckan, och trots att Marrs drömska gitarrspel fattas (som ju är en av de stora behållningarna med Smiths) så är det ändå en ruggig skiva.