Citat:
Ursprungligen postat av
Sepiritz
Snarare tror jag det handlar om att försöka förklara något man inte själv upplevt. Det hela handlar om övertygelse utan definitioner. Om man själv inte vet något om det man försöker bevisa för någon annan har man inga klart definierade egenskaper man kan beskriva.
Fast det jag skrev grundas på att någon faktiskt vet, där metaforen går ut på att det är väldigt svårt att förklara något som inte går att se för den som inte sett. Skulle en blind helt plötsligt få tillbaka sin syn så skulle den personen bara titta uppåt och säga -Ahaa, så de är blått! Och från den dagen kan ingen nånsin ta ifrån honom den synen och han kommer alltid veta vad blått är. Jag tror helt ärligt inte att vårat intellekt är tillräckligt stort för att vi ska kunna förstå vad som faktiskt sker framför våra ögon.
Citat:
Jag har aldrig sett något exempel på när något annat språk är bättre lämpat för att kommunicera än västerländska språk. Det låter som undanflykter. Arabiskan dras ofta upp som överlägsen när det gäller koranen, men vad jag sett är den ju så svag i sina definitioner att varje ord kan betyda ett dussin saker. Det är inte bättre.
Kommunicera i vardagslivet är nog västerländska det spetsigaste vi kan använda, men när det kommer till att prata om känslor och självlära så skulle jag vilja påstå att språket som talas i t.ex Tibet är bättre fördjupat och bredare vad gäller upplysning då dom har flera ord för olika "nivåer" av känslor. Och för att finna gud måste du ha funnit dig själv sägs det!
Ett lite roligt ord att fundera över är "sukha" som betyder "an en-during trait that arises from a mind in a state of equilibrium and entails a conceptually unstructured and unfiltered awareness of the true nature of reality"
Lite OT kanske men vill bara påpeka djupet i deras språk.
Överkurs snarare..
