Är just nu inne i min värsta livskris någonsin. Känner ett stort hål inombords som äter upp mig inifrån. Om jag fortsätter så här som jag gör nu så kommer jag att tyna bort.
Har en flickvän som får panikångest av att umgås med mig så jag har kommit fram till att något måste göras.
Problemet är att jag har varit socialt isolerad i princip hela 2000-talet så jag känner att jag har lite att ta igen. Jag har inte brytt mig om det sociala livet tidigare, men jag inser nu hur mycket jag har missat.
Jag har insett att man måste vara med från början för att sedan kunna rida på vågen. Jag missade den vågen för länge sen och det finns absolut ingenting att gripa tag i nu.
Jag känner mig i princip död. Det finns inget liv i mitt inre. Detta märker man om man umgås med mig på nära håll. Eller jo, det finns ett liv, men jag kan inte plocka fram det. Jag kan känna extrem eufori för att sedan känna extrem tomhet. Teoretiskt sett skulle jag kunna vara väldigt rolig att umgås med, men det är bara teoretiskt. I praktiken är jag död, nerfrusen, livlös.
Det sägs att det aldrig är för sent för förändring, men i mitt fall måste jag faktiskt tvivla. Jag är helt enkelt inte tillräckligt mycket människa för att kunna få till en förändring.
Jag är en seriefigur, en karaktär, ett sinne som skiftar beroende på humör och lynne.
Jag kan verkligen känna livet i mitt inre ibland och då fylls jag av välbehag. Jag kan riktigt känna livsvärmen, det perfekta tillståndet. Det är dit jag strävar.
Jag vet absolut inte var jag ska börja någonstans för att bli en människa. Mina tankar räcker inte till. Därför startar jag denna tråd.
Om någon har något tips till vad jag kan göra för att starta igång livet så är jag tacksam. Jag är beredd att prova nästan allt.
Ser bra ut, har en bra ålder, är egentligen ganska vettig, så det borde finnas hopp. Men det känns som att hoppet har hoppat iväg.
Har en flickvän som får panikångest av att umgås med mig så jag har kommit fram till att något måste göras.
Problemet är att jag har varit socialt isolerad i princip hela 2000-talet så jag känner att jag har lite att ta igen. Jag har inte brytt mig om det sociala livet tidigare, men jag inser nu hur mycket jag har missat.
Jag har insett att man måste vara med från början för att sedan kunna rida på vågen. Jag missade den vågen för länge sen och det finns absolut ingenting att gripa tag i nu.
Jag känner mig i princip död. Det finns inget liv i mitt inre. Detta märker man om man umgås med mig på nära håll. Eller jo, det finns ett liv, men jag kan inte plocka fram det. Jag kan känna extrem eufori för att sedan känna extrem tomhet. Teoretiskt sett skulle jag kunna vara väldigt rolig att umgås med, men det är bara teoretiskt. I praktiken är jag död, nerfrusen, livlös.
Det sägs att det aldrig är för sent för förändring, men i mitt fall måste jag faktiskt tvivla. Jag är helt enkelt inte tillräckligt mycket människa för att kunna få till en förändring.
Jag är en seriefigur, en karaktär, ett sinne som skiftar beroende på humör och lynne.
Jag kan verkligen känna livet i mitt inre ibland och då fylls jag av välbehag. Jag kan riktigt känna livsvärmen, det perfekta tillståndet. Det är dit jag strävar.
Jag vet absolut inte var jag ska börja någonstans för att bli en människa. Mina tankar räcker inte till. Därför startar jag denna tråd.
Om någon har något tips till vad jag kan göra för att starta igång livet så är jag tacksam. Jag är beredd att prova nästan allt.
Ser bra ut, har en bra ålder, är egentligen ganska vettig, så det borde finnas hopp. Men det känns som att hoppet har hoppat iväg.