Citat:
Det finns ingen svensk etablissemangsdebatt om några väsentliga frågor överhuvudtaget. Svensk media är patetiskt undermålig, och den ideologiskt självcensurerande och självgodhetssvällande betingningen gör att inget som är det minsta kontroversiellt förutsättningslöst och sakligt kan granskas. Det som finns är små predikningar av "de goda och rättänkande" i alla mediakanaler, PK-moraliserande förkunnelser som endast läses av de närmast sörjande och profiterande i nomenklaturan, predikningar där alla låter likadana och stryker makten medhårs, och så något slags apberg i TV där folk ska skrika i munnen på varandra och i grupp försöka mobba ut och pariastämpla någon "kättare".
Flashback har möjligheten att vara en plattform för seriösa diskussioner med humor och temperament, där källkritik och information står i centrum. Tyvärr är väldigt få medborgare intresserade av eller kapabla till sådant - ett samhälle utan diskussioner värda namnet i "den respektabla offentligheten" formar inte så många medborgare som kan eller vill diskutera. Anonymiteten gör också att egot, som driver de flesta, inte får något att gnaska på. Inte tjänar man några pengar på det heller, tänker nog mången präktig borgare eller uppblåst "socialist".
Jag vet faktiskt inte hur intresserad Putin och hans maktkrets varit av diskussioner om vad de upplever som sina legitima och hävdvunna intressen i Ukraina, men som en majoritet av ukrainarna, och de ukrainare som har den politiska makten, upplever som neokolonialistiska diktat. När Krimkrisen exploderade satt ju Putin i telefon dagligdags med bl.a. Merkel, Cameron, Obama. Att ta över Krim var vad han bestämt sig för, det fanns liksom inget att diskutera. Möjligen varför han bedrev en sådan löjlig fars och låtsades som om det inte var rysk militär och ryska specialstyrkor som jämte rysk soldatesk, bikers och kosacker genomförde maktövertagandet under vapenhot. Den ryska propagandans absurda förljugenhet gör verkliga samtal svåra att förverkliga. Putin borde ta initiativet att diskutera med Tusk i Polen, med de baltiska ländernas ledare, med samtliga östeuropeiska ledare vars nationer anslutit sig till NATO för att inte stå helt värnlösa när de ryska revanschisterna fått på sig soldatstövlarna och pansartrupperna väntar på invasionsorder.
http://www.newyorker.com/online/blogs/comment/2014/04/putin-and-the-russian-media.html
Flashback har möjligheten att vara en plattform för seriösa diskussioner med humor och temperament, där källkritik och information står i centrum. Tyvärr är väldigt få medborgare intresserade av eller kapabla till sådant - ett samhälle utan diskussioner värda namnet i "den respektabla offentligheten" formar inte så många medborgare som kan eller vill diskutera. Anonymiteten gör också att egot, som driver de flesta, inte får något att gnaska på. Inte tjänar man några pengar på det heller, tänker nog mången präktig borgare eller uppblåst "socialist".
Jag vet faktiskt inte hur intresserad Putin och hans maktkrets varit av diskussioner om vad de upplever som sina legitima och hävdvunna intressen i Ukraina, men som en majoritet av ukrainarna, och de ukrainare som har den politiska makten, upplever som neokolonialistiska diktat. När Krimkrisen exploderade satt ju Putin i telefon dagligdags med bl.a. Merkel, Cameron, Obama. Att ta över Krim var vad han bestämt sig för, det fanns liksom inget att diskutera. Möjligen varför han bedrev en sådan löjlig fars och låtsades som om det inte var rysk militär och ryska specialstyrkor som jämte rysk soldatesk, bikers och kosacker genomförde maktövertagandet under vapenhot. Den ryska propagandans absurda förljugenhet gör verkliga samtal svåra att förverkliga. Putin borde ta initiativet att diskutera med Tusk i Polen, med de baltiska ländernas ledare, med samtliga östeuropeiska ledare vars nationer anslutit sig till NATO för att inte stå helt värnlösa när de ryska revanschisterna fått på sig soldatstövlarna och pansartrupperna väntar på invasionsorder.
http://www.newyorker.com/online/blogs/comment/2014/04/putin-and-the-russian-media.html
Jag brukade köpa och läsa The New Yorker, men efter att jag besökte USA för ett par år sedan slutade jag. Det var förstås en ryggmärgsreaktion. Jag tyckte inte om USA.
Är det en sådan som nostalgin för CCCP är? Blott ryggmärg och därmed kanske irrationell?
Det går djupt. Det är förstås övertoner i den text du citerar, men det finns en kärna av sanning. Tror jag. Min erfarenhet av CCCP är begränsad, jag reste genom landet 1991, innan det bröts upp. Vi skulle på cirkus i Moskva. Vi saknade biljetter så vi tänkte att vi köper biljetter på svarta börsen utanför. Av det blev det inget av. Folk kom med sina familjer. En och annan hade en biljett över. Vi frågade vad de kostade. Det var en spottstyver. Inget krämande. Inget geschäft. Det uppfattades nästan som oförskämt när man ville betala mer än vad de lagt ut för biljetten. Det är en moral jag uppskattar.
Det är en sådan moral författaren faller tillbaks på. Värden bortom mammon. En hård tid, den sovjetiska, men säkert en bra tid på många andra sätt än den nuvarande. Revansch? Kanske, troligen – eller, en upprättelse. Sådant är förstås viktigt för självbilden och identiteten. Därför måste väst känna sin fiende, känna den ryska själen, annars kommer det gå illa.
