Den moderna mansrollen: vad är den och vad borde den vara?

Ditt problem är att du försöker analysera samtiden ur ett 50-tals perspektiv. Manlig aggressivitet demoniseras idag, kvinlig aggressivitet banaliseras och romantiseras. Det var länge sen Freuds hysterikor var på ropet. Tyvärr, eftersom det fanns mycket sanning i det.

Visst det är lite roligt med såna där listor; han är arg - hon är hysterisk, han har empati - hon är inställsam och liknande.

Finns det några blindtest där män och kvinnor berättar om sin vardag och man kan gissa om det är en man eller kvinna som skrivit?

Det skulle ju kunna ge en vikt för vilka egenskaper man uppfattar som manliga. Oavsett om det är en kvinna som har egenskaperna.

Den moderna mansrollen är att känna skam.

Titt som tätt när man är man så träffar man på andra män som inte ens vågar artikulera sina ord, för dom skäms så över vad dom tänker, känner och tycker. Feministiska konversationer är faktiskt en hur bra analogi som helst. Det är det perfekta exemplet.

Man sitter på krogen med någon fet och ful kossa som pratar om hur synd det är om henne och hennes liv. Det är fine. Man lyssnar. Man stöttar. Man bollar. Man tar ansvar för hennes misstag.

Men sen börjar situationen gå lite överstyr. Hon börjar ta fram tamponger och doppa i ölen, hon börjar spotta och skrika, hon börjar vara odräglig. Hon rättfärdigar det med att hon är kvinna och får göra som hon vill. Hon bajsar på en uteservering, hon spottar på andra, hon slår andra. Typiskt rabiat feministbetéende. En oduschad, oborstad, illaluktande kvinna med löss som är curlad från krubban.

Folk går därifrån. MÄN går därifrån, för dom skäms för vad man tänker. I huvudet tänker man "fyfan vilken dryg hagga. Ful är hon också.". Men man är så tvångsmatad med idéen att kvinnor är favoriserade och kvoterade till att få betée sig hur som helst att man inte tillåter sig själv att sjunga ut.

Istället går man hem. Man ignorerar det hela, eller uppmuntrar det. Man vill inte vara klar och tydlig och ta fullt ansvar för sina tankar och känslor genom att konstatera dom. För man skäms. Man skäms för man vet inte bättre. Man har lärt sig sen krubban att man som man inte får kritisera kvinnor. Man är en automatiserade mummelmaskin som är programmerad att säga; "det är tufft. det löser sig. var dig själv. du hittar någon annan." när man egentligen vill säga; "Nej, du kommer ALDRIG hitta någon annan, och du borde DEFINITIVT inte vara dig SJÄLV för att ditt SJÄLV är vad som är själva PROBLEMET".

I bästa fall ringer någon snuten. Och det är ju bra. Om det inte vore för att snuten i slutet av dagen inte vågar ta ansvar heller. Poliserna har ju kön också. Dom undkommer ju inte det sociala spelet. Så rabiatfeministen ligger i någon fyllecell och när hon vaknar upp dagen efter möts hon av någon mumlande konstapel, som säger något sarkastiskt. Eller så klagar han kanske lite med rabiaten. "Ja men det är ju så tufft att vara kvinna. Usch och usch".

Vad som BORDE vara mansrollen är att man vågar gå ut på en gren och ta fullt ansvar för sin vikt. Alltså, att man är klar och tydlig med vad man känner och tycker. Man ska in i fyllecellen med en brandslang och spola ner tjejen tills hon ber om nåd helt enkelt. En person som vågar säga Fuck you till en olämplig feminist är en man tycker jag. Som åtminstånde vågar konstatera det som alla tänker. Att bara konstatera det man tänker och känner kan upplevas vara väldigt manligt. Man kan ha hur galna, sjuka, störda, vrickade teorier som helst. Men om man konstaterar dom, glasklart, så alla hör, så är man uppskattad.

Och det är även sexigt. Den mannen blir rabiaten kär i. Hon vänder på sitt liv för den killens skull. Hon slutar spotta på folk, för hon vill höra mer av den här killens glasklara, välartikulerade, övertygade perspektiv.

Och ditt problem är att du är så fixerad vid att hitta fel och lägga krokben för "motståndarna" att du helt glömmer sakfrågan. Vad har 50-talet med saken att göra?
Man kallar samma egenskaper fortfarande med olika namn beroende på om de sitter hos en kvinna eller en man vilket är precis det jag hävdar, att man gjort det ända sen Freud är ju inte direkt någon nyhet.

Källa?

Vilka är de tre mest skadliga orden du kan säga till din son?

Gissade du "var en kvinna" så gissade du lika fel som jag.

Som tur är kommer här en video som förklarar vilka de tre orden är:

https://sftimes.co/?id=131&src=share_fb_new_131


Den moderna mansrollen urholkas på alla nivåer, nu ska man tydligen inte säga åt sina söner att vara män. Jag tycker dock att blattarna vi importerat till Sverige kan behöva höra detta både en och två gånger under sina uppväxter då de har en tendens att bete sig omanligt (rasismgnäll, våldtäkter, misshandel i grupp, sparka på folk som ligger ned i 40% av fallen, spänna sig etc).

För mig handlar manlighet och kvinnlighet enbart om sexualitet. Jag är man, jag är hetero och attraheras av kvinnor - that's it.

Jag tycker inte att jag känner mig igen i så många typiska manliga egenskaper men känner mig ändå som en man. Jag kan inte ser hur manliga egenskaper inte kan finnas hos kvinnor och hur dessa skulle defeminisera kvinnor heller.

Väcker liv i tråden med en av min favoritskriverier: http://www.counter-currents.com/2012/01/fight-club-as-holy-writ/

Med tanke på dagarnas diskussion om supporterkultur kan det vara läge att dra upp ännu ett av Donovans teman: "Vicarios Masculinity".

Allt eftersom samhället blir mer avancerat blir mansrollen allt mindre våldsam. Istället för stamkrig flyttas fokus till olika symboliska former av krig. Ett sista steg är att merparten av män inte ens deltar i dessa symboliska krig, utan istället blir passiva åskådare.

Huligankulturen skulle kunna ses som en reaktion på detta. De vill ha en egen stam att vara stolta över och de vill något som bryter upp den vadderade vardagen. Den accepterade formen av supporterkultur utlovar en gruppidentitet (thede), men den kan inte erbjuda känslan av att man har kontroll över sitt öde.

Många av dina exempel tycker jag mest handlar om klyschor, precis som det där med när otrevliga och empatilösa kvinnor tror att killar inte gillar dem för att "de är rädda för starka kvinnor".

Har aldrig direkt varit med om att manlig intuition skulle kallas för intelligens. Intuition är ju något helt annat än intelligens och det finns gott om män som jag har hört benämnas som intuitiva. Sedan är ju "kvinnlig intuition" ett specifikt begrepp i sig.

Samma sak när du sätter likhet mellan empati och " trygghet, stabilitet och omhändertagande" (?).

Jag tror intuition är en form av intelligens, som jobbar på en nivå under den medvetet rationella. Jag har en del intuition för abstrakta och mekaniska ting. Däremot fungerar jag sämre socialt.

Fördelinigen av intresset för sociala/mekaniska ting tror jag definitivt följer ett könsmönster. Och med "socialt" så menar inte abstrakt social teori, utan specifikt personliga relationer.

När drar man gränsen för att samhället blir "avancerat"? Många anser att vi ändå trots allt tagit rätt stora steg i rätt riktning vad gäller jämställdhet de senaste 30 åren. Huliganism är äldre än så.