The Grand Budapest Hotel (2014)
Wes Anderson, den visuella sagovärldens mästare är ännu en gång tillbaka och låter oss briljeras av hans fantasivärld. Nu så har Wes Anderson, för ett tag i alla, krypit bort från sommarcampen i Moonrise Kingdom och tågfärderna i Darjeeling Limited - nu får vi se han sitt verkliga esse - på ett hotell i ett påhittat land under mellankrigstiden. Där kan vi även konstaera att Wes Anderson numera gör politisk film.
Vi är som sagt i ett påhittat land, Zubrowka heter det. I Zubrowka ligger hotellet Grand Budapest, som servar hela Europas societet med liv i lyx under högsäsongerna. På hotellet så jobbar den felfria conciergen Monsieur Gustave. Även den nyanställda lobbypojken Zero, som flytt från ett fiktivt krig i mellanöstern, har lyckats få jobb på glamorösa Grand Budapest.
Vi får för en kort stund leva på det drömlika hotellet och kurera oss med societeten i lyxsviterna, innan den gamla änkan, stamgästen, samt Gustaves gamla (och nuvarande) flamma, Madame D, plötsligt avlider. Gustave tar med sig Zero och åker land och rike för att visa sin respekt till henne. Någonstans på vägen dras han dock in i en arvtvist där han, Gustave, blivit arvtagare till en av Madame D's ovärderliga tavlor. Medan Gustave endast vill skapa rättvisa av Madame D's sista önskan blir han indragen i en flykt från rättvisan, anklagad för mord, på just Madame D. Ständigt är han hack i häl och på flykt från Madame D's ondskefulla fascistson Dmitri, som är ute efter sin mors förmögenhet, samt den iskalla lönnmördaren Joplin.
The Grand Budapest Hotel är en fyndigt humoristisk film som spretar ut på de flesta genres samt med referenser till en hel del olika filmperioder, samt filmskapare. För att sammanfatta The Grand Budapest Hotel i en menig behöver vi en lång mening, men jag ska försöka - The Grand Budapest Hotel är en film från 2014, gjord av Wes Anderson, det är en komedi men samtidigt en rysande thriller, vi snuddar på både läskiga Hitchcock-thrillers men även roliga Lubitsch-komedier, vi lever i en Disney-värld med en animerad fantasi bara Miyazaki kan åstadkomma, det är ett kärleksdrama, en politisk thriller, en krigskomedi, ett romantisk drama, en konstfilm, en rysare, en mysare, en lysande mysrysande lysare, vi är i ett Lachapelle-fotografi samtidigt som vi är i ett Shishkin-landskap målat av Dali, vi går från stumfilm till talfilm, från svartvitfilm till färgfilm, vi är i en Wes Anderson film med andra ord.
För oj, trots att denna filmen andas så mycket annat än just Anderson, så är vi hela tiden fult ut medvetna om att det är just Anderson som gjort detta, för vem annars skulle kunna åstadkomma något sådant? Ingen skulle jag säga.
Det jag verkligen gillar i berättandet i denna filmen är den där mysiga domino-liknande kaka-på-kaka effekten som Anderson lagt in, det är inte bara en gång, utan två och tre och fler. För hela tiden så missvisas vi tittare av historien och skickas vidare någon annanstans, det blir lite mäktigt men aldrig för mättande. Jag kan dra ett exempel - filmen börjar med att en författare 1985 sitter och berättar om sina äventyr på Grand Budapest, vi skickas in i hans berättelse, till 1962 med andra ord, när han besökte Grand Budapest för första gången. När vi är i hans historia 1962, så skickas vi vidare till en annan herres berättelse, som berättar sin berättelse i författarens berättelse, vi skickas nu till Grand Budapest glansdagar 1932, för att sedan framåt slutet skickas till nutid där en flicka läser författaren från 1985 bok om Grand Budapest. Detta är bara ett litet exempel på det mäktiga kaka-på-kaka berättandet Wes Anderson bjuder oss på.
Wes Andersons rollistor är oftast de allra mest omtalade i filmvärlden. Han har för inför The Grand Budapest ringt vart enda liten skådespelare han någonsin gjort en film med, och gett dem de minsta, mest värdelösa statistroller - till just de stora stjärnorna. Vackra Tilda Swinton spelar en 84-årig änka som har max en minuts speltid, sedan dör hon. Bill Murray är även han med i en minut-roll, som personal på Grand Budapest. Även Owen Wilson, Jason Schwartzman, Edward Norton, Jude Law, samt många fler har minimala roller, vissa med bara en eller två repliker. Men filmens stora stjärnor Ralph Fiennes som Gustave och Tony Revolori som Zero, briljerar och charmerar tittaren något enormt, fantastiska prestationer av de båda.
Efter att The Grand Budapest Hotel var slut och Alexandre Desplats mysiga toner spelas till eftertexterna, så kände jag för att se den en gång till, just för att kunna njuta utav av alla detaljer fullt ut, för det är så mycket, så mycket jag vet att jag inte uppfattade fullt ut, men kommer att märka vid en omtitt. Det är på detta sätt film ska påverka en, för oj vad jag längtar till jag får besöka Grand Budapest hotell nästa gång igen. Heja Anderson - av mig får du en stark 8/10, med möjlig växtökning vid en omtitt.
Nåväl, att de tu gör en sån här film numera blir bara parodi.
