Citat:
Ursprungligen postat av
z0mgpl0x
Inside Llewyn Davis var bra, bättre än Coens True Grit som jag såg igår. Rolig och tragisk på samma gång vilket jag gillar och slutet när man hörde Bob Dylan spela var jävligt härligt. Den blev aldrig tråkig heller. Sen så älskar jag också folkmusik vilket var ett plus.
Men det kändes som att allt den gjorde, gjorde den bara ganska bra. Den var ganska rolig, ganska bra skådespel, etc. (Förutom musiken, som var bra) Det gör tyvärr att jag inte kan ge den mer än 3/5...
Kan någon förklara slutet föresten? Jag fattade inte riktigt grejen med det.
Jag uppfatta det som att man fick se slutet först, varför vet jag inte tyckte inte det bidrog speciellt mycket att göra så utan förvirra mest en lite. Kanske något jag missat.
Tog äntligen tillfället i akt att se
Disturbia. Gjorde det aldrig förut och sen glömde jag bort att den fanns.
Var rädd att störa mig för mycket på Shia LaBeouf men gjorde det knappt alls förutom vid enstaka tillfällen, återkommer till det. Filmen var härligt psykotiskt(?), satt flera gånger med hög puls och klämde kontrollen. Vill inte dra upp handlingen för mycket men ett praktexempel är väl när
David Morse står vid fönstret och stirrar tillbaka.
Anyway det jag störde mig mest på var det klyschiga med bruden och framför allt slutet (till slut får han bruden....) även thaipolaren kändes klyschig. Hade gärna sett en mörkare variant, början kunde de ha kvar men att han blir isolerad, sitter vid datorn hela dagarna när han upptäcker att grannen är psykopat eller nåt.
6,5/10