Promenadrapport 2: Loake.
På NK hade Loake dukat upp till fest, åtminstone för oss som gillar att se en kompetent herre riva och slita i en randsydd sko. Jag pratade en hel del med den trevlige säljchefen Richard Utting. Alltid intressant att höra deras beskrivningar av det egna märket, inte minst eftersom det brukar slinka ut ett par grodor. Här tyckte jag mig ändå få en ganska nyanserad bild, om än med viss fabuleringsvarning då och då (som att anledningen till att Loakes skor är så billiga handlar om att familjen Loake är såna filantroper som inte är så intresserade av att tjäna pengar). Mest blev det av någon anledning en jämförelse med C&J, kanske för att jag länge varit nyfiken på om det verkligen är någon konstruktionsmässig skillnad (bortom finish) att tala om, och var nyfiken på vad de hade att säga. Utting och hans kamrater var överens om att C&J ägnade en hel del mer tid åt finishen, och att det förstås kostar. Men i övrigt hävdade de att det var en marginell skillnad, även vad det gällde själva lädret.
Nu får man självklart ta ord som dessa med en rejäl nypa salt, men jag gillar likväl att höra representanter tala om sina märken. Om inte annat ger det mig en känsla för kulturen. Edward Green, en tillverkare som jag verkligen gillar skarpt, sjönk ju en hel del i mitt ärlighetsindex när Christopher Gumbs påstod att de var de enda som fortfarande hade trä-shunk (var det ‘gelänk’ Alister kallade det?). Det falsifieras ju rätt omgående om man tar en titt på den gode
Drage-Dawes skovård.