Why Don't You Play in Hell?, 2013 av Sion Sono
https://www.youtube.com/watch?v=-UqEBTKOf4c
Precis så bra som jag hade hoppats på!
Även om hans senaste filmer (har dock inte sett Land of Hope) så som Cold Fish, Himizu och Guilty of Romance i varierande grad varit intressanta tycker jag att han gått på tomgång, men med WDYPiH känns det som att Sono är tillbaka i gammal god form. Urflippad, banal och löjlig, men det spelar ingen som helst roll när Sono's passion för film lyser så starkt och rollbesättningen tas upp av Jun Kunimura (Audition, Ichi, Kill Bill m.fl) och Shinichi Tsutsumi (Monday)...för att inte glömma det nya stjärskottet Fumi Nikaido. Vilken start på karriären för henne. Filmen har ett slags b-films skimmer över sig i bästa anda. Meta-film är väl första gången för Sono vad jag kan minnas, och den mest slående repliken är väl när en karaktär förklarar att det viktiga inte är antalet dussinfilmer en regissör åstadkommer utan att han skapar ett stort mästerverk. Sällan har väl det epitetet klingat bättre än det gör för just Sono. Det hade förstås varit ännu finare om filmen gjorts tidigare än Love Exposure. Jag är förvisso inte säker på att Sono anser att den filmen är hans magnum opus men jag har svårt att se honom överträffa den. WDYPiH är åtminstone hans näst bästa film, och det säger mycket! Det enda negativa jag har att säga om filmen är möjligtvis att Sono återanvänder en del av soundtracket från Love Exposure, som förvisso är fett...men känns väldigt typiskt för just den filmen.
5/5 (Årets film för mig...rätt säker)
https://www.youtube.com/watch?v=-UqEBTKOf4c
Precis så bra som jag hade hoppats på!
Även om hans senaste filmer (har dock inte sett Land of Hope) så som Cold Fish, Himizu och Guilty of Romance i varierande grad varit intressanta tycker jag att han gått på tomgång, men med WDYPiH känns det som att Sono är tillbaka i gammal god form. Urflippad, banal och löjlig, men det spelar ingen som helst roll när Sono's passion för film lyser så starkt och rollbesättningen tas upp av Jun Kunimura (Audition, Ichi, Kill Bill m.fl) och Shinichi Tsutsumi (Monday)...för att inte glömma det nya stjärskottet Fumi Nikaido. Vilken start på karriären för henne. Filmen har ett slags b-films skimmer över sig i bästa anda. Meta-film är väl första gången för Sono vad jag kan minnas, och den mest slående repliken är väl när en karaktär förklarar att det viktiga inte är antalet dussinfilmer en regissör åstadkommer utan att han skapar ett stort mästerverk. Sällan har väl det epitetet klingat bättre än det gör för just Sono. Det hade förstås varit ännu finare om filmen gjorts tidigare än Love Exposure. Jag är förvisso inte säker på att Sono anser att den filmen är hans magnum opus men jag har svårt att se honom överträffa den. WDYPiH är åtminstone hans näst bästa film, och det säger mycket! Det enda negativa jag har att säga om filmen är möjligtvis att Sono återanvänder en del av soundtracket från Love Exposure, som förvisso är fett...men känns väldigt typiskt för just den filmen.
5/5 (Årets film för mig...rätt säker)