Citat:
Ursprungligen postat av
Redpitbull
Jag har upptäkt ett par skillnader mellan mig och andra som faktiskt tror på sin hjärnas upplevelser:
Jag upplever att jag har mina tankar och att jag känner känslor som tydliga fysiska inre sensationer.
När jag läser har jag en "skådespelare" som agerar ut texten som en radioteater i huvudet och jag lyssnar på tankarna som en radio.
Jag är den som lyssnar på det jag säger och jag blir medveten om vad jag kommer att säga samtidigt som den som jag berättar det för hör det.
Alltså ung. som Gurdjieff's "observer", en .... genom träning .... mentalt avskild del av medvetandet som avses fungera som en introspektiv objektiv självanalytiker.
För din del verkar detta dock inte vara annat än en spontan (drogkreerat?) reaktion du varken har mycket insikt i mekanismerna i eller kontroll över.
Citat:
Jag har upplevt närvaro och Gud så länge jag kan minnas.
Jag började ta droger i min tidiga vuxna ålder.
Jag gillade svamp och ketamin.
Jag brukade trippa mig till dödsögonblicket för att det är efter man släpper taget och gör hoppet som de roliga sakerna börjar hända.
Ofta händer det massor.
Men då och då blir det svart.
De flesta människor verkar vara fobiska för den senare upplevelsen och blir dyssreglerade när det händer.
"De flesta" som har gått din 'väg' är så mentalt utbrände, att de inte har kapacitet till att granska den praktiska och teoretiska vidare utveckling av vad "the observer" har för potentiale.
Citat:
Jag gillade hela paletten av upplevelser även om jag var ängsligare när jag visste att det skulle bli svart.
Jag vet att det bara är i mitt huvud.
Varför har inte alla den här insikten tror ni?
P.g.a. att en del av oss som har nosat på den "kemiska vägen" har haft motivation och förstånd nog till att inse, att denna har sin optimala begränsning som inspiration, efter vilken vanlig träning och erfarenhet med fördel ersättar det "syntetiska".