Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Du gör här två helt godtyckliga antaganden - som fö naturligtvis båda har vederlagts tidigare. Det ena är att en till blodet tillförd fettlöslig substans fördelar sig jämnt i kroppsfettet. Det antagandet förutsätter, bortsett från att diffusionstiden måste vara tillräcklig, att kroppens fettdepåer är anatomiskt förbundna med varandra, så att de fungerar som en sammanhängde, kontinuerlig fettväv, viket de i allmänhet inte gör på normalviktiga människor. Det andra antagandet är att den fettlösliga substansen måste ha tillförts som en bolusdos vid ett enda tillfällen. Om tillförseln har varit kontinuerlig, eller skett vid ett upprepat antal tillfällen, gäller ditt resonemang inte alls - också om antagandet att fettlösliga substanser till slut fördelar sig jämnt i kroppsfettet skulle hålla.

Det här med amatörfoliehattar på diskussionsfora som tror att de är Kung Gud Allvetande skulle vara underhållande om det inte vore för det elände de ställer till med. Om du nu är bättre än jag på biokemi, varför kan du inte utnyttja detta professionellt, i stället för att befinna dig i en tillvaro som uppenbarligen är så fri från yrkeskrav att du har tid att vara forumrättshaverist på heltid?

Alla, även jag själv, håller väl med om att utgångspunkten att värdet är ”orimligt” (eftersom det i känd litteratur inte verkar finnas några fall med lika hög uppmätt tiopentalkoncentration) kan vara en vettig infallsvinkel.

Men om man sedan studerar saken närmare och ser att över 60 % av tiopentalet kan finnas kvar i fångar vid avrättning med 3 g tiopental (Koniaris inlägg i The Lancet år 2005) och att en liten bebis vid en överdoser om 10 ggr verkar ha haft något typ mer än hälften kvar i blodet efter 72 timmar (medan bebisar som fått normaldoser inte haft nästan något kvar) enligt Hellström-Westas refererade studie från 2009 (alltså från året efter babyn Linnea dog) så hamnar saken i ett annat ljus. Såvida man inte är kollega och arbetskamrat till den åtalade läkaren, verkar det som.

Du glömmer också att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland efter att ha studerat saken närmare kom fram till att den uppmätta tiopentalhalten orsakades av en tiopentalinjektion som var allra minst 125 mg i samband med döden (den åtalade läkaren hade en 250 mg-tiopentalspruta på sjuksalen som hon påstod att hon sedan destruerat ”oanvänd”).
...

Det som oavsett kvarstår efter alla krumbuktur är att värdet inte är bortom rimligt tvivel representativt för en viss gärning. (Den som Claeson hävdade.)

Krister Nilsson avslutar sitt utlåtande med slutsatsen att det enda han kan konstatera är att RMV redovisat ett enastående högt mätvärde. Om du någon gång lyssnade på huvudförhandlingen skulle du höra att samtliga åklagarens vittnen (Nilsson, Mörland, Dahlqvist m.fl.) där uttrycker sig ännu mer skeptiskt inför vilka slutsatser man kan dra av detta extrema värde. Bland klinikerna råder till exempel total enighet om att det hade lämnats utan avseende i en vårdsituation.

Alla, även jag själv, håller väl med om att utgångspunkten att värdet är ”orimligt” (eftersom det i känd litteratur inte verkar finnas några fall med lika hög uppmätt tiopentalkoncentration) kan vara en vettig infallsvinkel.

Men om man sedan studerar saken närmare och ser att över 60 % av tiopentalet kan finnas kvar i fångar vid avrättning med 3 g tiopental (Koniaris inlägg i The Lancet år 2005) och att en liten bebis vid en överdoser om 10 ggr verkar ha haft något typ mer än hälften kvar i blodet efter 72 timmar (medan bebisar som fått normaldoser inte haft nästan något kvar) enligt Hellström-Westas refererade studie från 2009 (alltså från året efter babyn Linnea dog) så hamnar saken i ett annat ljus. Såvida man inte är kollega och arbetskamrat till den åtalade läkaren, verkar det som.

Du glömmer också att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland efter att ha studerat saken närmare kom fram till att den uppmätta tiopentalhalten orsakades av en tiopentalinjektion som var allra minst 125 mg i samband med döden (den åtalade läkaren hade en 250 mg-tiopentalspruta på sjuksalen som hon påstod att hon sedan destruerat ”oanvänd”).

Den som möjligen står fast vid slutsatsen att värdet är ”orimligt” även efter att ha tagit del av den rapport som rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland skrev är väl den åtalade läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist, vilket väl är förståeligt. Försvarets vittne Göran Wahlström säger något om att värdet 2000 mikrogram/gram inte är ”realistiskt” men utvecklar inte sin argumentation i det avseendet. Han lanserar också någon slags fett-teori men redogör inte för om och hur fett skulle kunna koncentreras avsevärt olika hög grad i olika delar av kroppen, och verkar inte göra några påståenden i det avseendet. Det han säger är att skillnaden i koncentrationen av tiopental i fett efter ett tag brukar bli mycket högre (53 ggr enl Wahlström) än i blodet, vilket ingen verkar tycka vara en konstig eller uppseendeväckande upplysning. Eftersom tiopental i normalfallet ju skall försvinna ur blodet tämligen omgående vid normala doser så är väl Wahlströms synpunkter angående fett och tiopental inte speciellt anmärkningsvärda. Inte ens jag själv tycker väl att det. Vitsen med Wahlströms påpekanden skulle väl möjligen kunna vara att små mängder tiopental skulle kunna finnas kvar i kroppen genom fettinlagring efter längre tid vilket skulle kunna stärka teorin att äldre doser skulle kunna påverka mätvärdet litet uppåt genom kontamination. Wahlström kommer dock inte med några kvantifieringar i det här avseendet. Varken Wahlström eller någon annan verkar dock i domens material hävda att tiopental i fett skulle kunna åstadkomma några fantastiska anrikningsprocesser som skulle kunna förklara ett mångdubbelt högre mätvärde än det som borde ha uppmätts.

Sedan vill jag påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet p g a fettkontamination.

Om vi tittar på vad Krister Nilsson och Rune Dahlqvist säger så verkar de väl anse att det mest sannolika är att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Så här sammanfattar man deras synpunkter i domen:

”Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000μg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörland utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Den bild du ger av expertutlåtandena måste väl därför karakteriseras som ren lögn. Visst, Krister Nilsson diskuterar en hel del hypotetiska felkällor. Men han står fast vid sin slutsats att de mest sannolika verkar vara att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Han utvecklar inte sannolikheten för de möjliga felkällor han anger och går inte heller in i något mer detaljerat resonemang om rimligheten i dessa felkällor.

Sedan vill jag som sagt påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet p g a fettkontamination.

Jag vill också återigen påpeka att tingsrätten inte tordes använda möjlig fettkontamination som argument för att fria. Och det beror sannolikt på att all kontamination rent logiskt borde utgöra en ”spädning” av det ursprungliga innehållet i blodkärlet som snarare sänker än höjer koncentrationen av det ämne (tiopental) som sprutats in i kärlsystemet i provmaterialet.

Problemet med att åberopa olika felkällor som kan ha påverkat mätvärdet är att de i regel skulle sänka mätvärdet snarare än att höja det. Det som skulle kunna höja mätvärdet är väl om man spätt för litet i den s k ”mellanspädningen” om 10 ggr. Men även om man inte spätt något alls vid denna mellanspädning så hamnar man ändå på en tiopentalnivå på minst 210 mikrogram/gram, vilket är 14 ggr mer än de 15 mikrogram/gram som rättens oberoende expert Mörland ansåg skulle kunna förklaras av eventuella, tidigare EJ JORNALFÖRDA tiopentaldoser (som dessutom skall ha varit 3 ggr så stora som normaldoser). Och det har har man naturligtvis undvikit att nämna i domen.











1) Man säger kanske inte ”späda ut” om man blandar ut någon slags röra med litet kompaktgrafitjärns-pulver iblandat med 2 dl grädde. Men koncentrationen av kompaktgrafitjärn i den nya röran med grädde blir ändå lägre. Motsvarande resonemang kan man använde för tiopental i blod som blandas ut med fett.

2) Mja, om vi nu har ett mätvärde på 210-2000 mikrogram/gram som inte kan förklaras med eventuella, tidigare injektioner utan måste förklaras med en injektion på sjuksalen och läkaren påstår att hon destruerat den tiopentalspruta på 250 mg som fanns på sjuksalen oanvänd efter att babyn dött så bör det rimligen vara väldigt svårt att dra någon annan slutsats än att läkaren ljuger på den punkten och var den som injicerade tiopentalet. Jag har i och för sig hört teorier i tråden om att tiopentalet kan ha sprutats in på bårhuset och liknande. Domstolarna brukar dock oftast underkänna den typen av argumentation. Kommer här osökt att tänka på när rätten inte köpte Henning Sjöströms argument att hans klients (Keith Cederholms son) mordoffer kunde ha ”hoppat” mot kniven.

3) Jo, att föräldrarna inte minns någon injektion specifikt i dödsögonblicket är väl ett minus. Även om jag tidigare redovisat en rimlig förklaring till detta så kvarstår väl faktum att detta utgör ett minus för åklagarsidan. Jag har dock som sagt inte sett några förarbeten, någon rättspraxis eller doktrin som säger att den här typen av brist i vittnesbevisningen skall väga tyngre än läkarens egna påstående att hon destruerat den tiopentalspruta hon hade på sjuksalen ”oanvänd” i kombination med den tekniska bevisningen. Att döma av Kaj Linna-fallet, där ett vittne tvärsäkert inte gav rätt svar på frågan röd eller vit bil, verkar den här typen av brister i vittnesbevisningen inte väga så tungt.

Alla, även jag själv, håller väl med om att utgångspunkten att värdet är ”orimligt” (eftersom det i känd litteratur inte verkar finnas några fall med lika hög uppmätt tiopentalkoncentration) kan vara en vettig infallsvinkel.

Men om man sedan studerar saken närmare och ser att över 60 % av tiopentalet kan finnas kvar i fångar vid avrättning med 3 g tiopental (Koniaris inlägg i The Lancet år 2005) och att en liten bebis vid en överdoser om 10 ggr verkar ha haft något typ mer än hälften kvar i blodet efter 72 timmar (medan bebisar som fått normaldoser inte haft nästan något kvar) enligt Hellström-Westas refererade studie från 2009 (alltså från året efter babyn Linnea dog) så hamnar saken i ett annat ljus. Såvida man inte är kollega och arbetskamrat till den åtalade läkaren, verkar det som.

Du glömmer också att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland efter att ha studerat saken närmare kom fram till att den uppmätta tiopentalhalten orsakades av en tiopentalinjektion som var allra minst 125 mg i samband med döden (den åtalade läkaren hade en 250 mg-tiopentalspruta på sjuksalen som hon påstod att hon sedan destruerat ”oanvänd”).

Den som möjligen står fast vid slutsatsen att värdet är ”orimligt” även efter att ha tagit del av den rapport som rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland skrev är väl den åtalade läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist,
Sedan vill jag påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet p g a fettkontamination.

Om vi tittar på vad Krister Nilsson och Rune Dahlqvist säger så verkar de väl anse att det mest sannolika är att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Så här sammanfattar man deras synpunkter i domen:

”Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000μg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörland utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Den bild du ger av expertutlåtandena måste väl därför karakteriseras som ren lögn. Visst, Krister Nilsson diskuterar en hel del hypotetiska felkällor. Men han står fast vid sin slutsats att de mest sannolika verkar vara att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Han utvecklar inte sannolikheten för de möjliga felkällor han anger och går inte heller in i något mer detaljerat resonemang om rimligheten i dessa felkällor.

Jag vill också återigen påpeka att tingsrätten inte tordes använda möjlig fettkontamination som argument för att fria. Och det beror sannolikt på att all kontamination rent logiskt borde utgöra en ”spädning” av det ursprungliga innehållet i blodkärlet som snarare sänker än höjer koncentrationen av det ämne (tiopental) som sprutats in i kärlsystemet i provmaterialet.

Mja, om vi nu har ett mätvärde på 210-2000 mikrogram/gram som inte kan förklaras med eventuella, tidigare injektioner utan måste förklaras med en injektion på sjuksalen och läkaren påstår att hon destruerat den tiopentalspruta på 250 mg som fanns på sjuksalen oanvänd efter att babyn dött så bör det rimligen vara väldigt svårt att dra någon annan slutsats än att läkaren ljuger på den punkten och var den som injicerade tiopentalet.

Jo, att föräldrarna inte minns någon injektion specifikt i dödsögonblicket är väl ett minus. Även om jag tidigare redovisat en rimlig förklaring till detta så kvarstår väl faktum att detta utgör ett minus för åklagarsidan. Jag har dock som sagt inte sett några förarbeten, någon rättspraxis eller doktrin som säger att den här typen av brist i vittnesbevisningen skall väga tyngre än läkarens egna påstående att hon destruerat den tiopentalspruta hon hade på sjuksalen ”oanvänd” i kombination med den tekniska bevisningen.

Först en liten språkkorrigering. Ordet "dom" stavas i bestämd form singularis "domen"!

Du har vid ett par tillfällen, senast i inlägg #18566 skrivit att "Analysen skedde på ett okalibrerat instrument som dessutom hade flyttats efter kalibrerna …" Har du belägg för det påståendet? I så fall vore jag tacksam för uppgift om källa!

Sant men det bör nämnas att han gör det med en rad förbehåll och anger att den troligen nödvändiga mängden är betydligt större under åklagarens angivna förutsättningar. I huvud förhandlingen nämner han reservationslöst att ett sådant mätvärde hade varit obrukbart i klinisk verksamhet.

(Sedan avgör domstolen bara om den åtalade är skyldig ingen eventuell annan om jag ska fortsätta att klyva hår. )

Har inte hittat min orginalkälla men jag har en bekräftelse på flytten och att man inte har kalibrerat om efter den:
"De har inte kalibrerat om när de har bytt lokaler men kontrollerna har gjorts." (dommen sid 74, Gunilla Thelander:s vitnessmål)

Det som oavsett kvarstår efter alla krumbuktur är att värdet inte är bortom rimligt tvivel representativt för en viss gärning. (Den som Claeson hävdade.)

Krister Nilsson avslutar sitt utlåtande med slutsatsen att det enda han kan konstatera är att RMV redovisat ett enastående högt mätvärde. Om du någon gång lyssnade på huvudförhandlingen skulle du höra att samtliga åklagarens vittnen (Nilsson, Mörland, Dahlqvist m.fl.) där uttrycker sig ännu mer skeptiskt inför vilka slutsatser man kan dra av detta extrema värde. Bland klinikerna råder till exempel total enighet om att det hade lämnats utan avseende i en vårdsituation.

1) Att likna flickans kroppsfett med en kanna grädde eller för den delen matolja är ingen relevant liknelse. Snarare kan man likna det vid små smörkulor, och det är på intet sett självklart att hydrofoba ämnen fördelas jämnt i detta. Snarare tvärt om. Du måste utom allt rimligt tvivel visa att provet var representativt. Hittills har du inte övertygat. Hamilkar har skrivit utmärkt om detta i ett ovanstående inlägg.

2) Obegriplig argumentation. Det finns inget som tyder på att flickan fick en thiopental injektion i samband med döden, men om vi förutsätter att så skedde, varför peka ut läkaren? Thiopentalsprutan på rummet? Javisst, men den kan ha använts av någon annan (läkaren är inte säker på att thiopentalet destruerades, och en spruta kan bytas ut mot en annan liknande) och viktigare så finns det ju mer thiopental i universum än det som fanns i sprutan. Osannolikt? Knappast mer osannolikt än att en läkare på ett fullständigt ologiskt sätt skulle mördat ett döende barn.

3) Din "rimliga förklaring" är att föräldrarna skulle ljuga för att skydda läkaren och sig själva mot den rättsprocess de själva initierat. Fullständigt snömos med andra ord!

Slutligen. Vi har fri bevisprövning i Sverige, och det innebär att försvaret har rätt att ifrågasätta bevisning på i princip vilka grunder som helst. Dina försök att på formella grunder driva en linje om att läkaren skulle vara skyldig är därför ingen framkommlig väg. Vidare, det är sant att jag till viss del upprepat samma argumetn, men det beror ju på att du aldrig har lyckats avvisa dem - oftast försöker du inte ens. Dina försök att använda Flashback för att förtala en sannolikt helt oskyldig läkare skall inte få stå oemotsagda.

Krister Nilsson verkar alltså tycka att även om förklaringen att mätvärdet 2000 mikrogram/gram orsakats av en injektion nära döden inte är ”rimlig” så är den ”huvudspåret” och ”mest sannolik”, typ. Kanske skall man tolka honom som att han menar att denna förklaring är ”minst osannolik” enligt hans sätt att se.

I TV4:s program om det här fallet svarade han på frågan om han ansåg att mätvärdet kunde ha en naturlig förklaring ”inte i min värld”. Man skulle kunna tolka detta som att han vid det laget uteslöt naturliga förklaringar typ att eventuella, tidigare ej journalförda injektioner skulle ha kunnat orsaka mätvärdet men förutom huvudspåret att injektionen getts i samband med döden också höll öppet för eventuella mätfel och liknande. Och det är väl en rätt rimlig utgångspunkt verkar det som.

RMV ska tåla att granskas och en hur kritisk revision som helst ska kunna mötas med dokumenterat säkra procedurer och rutiner.