Utilitaristiskt problem

Hej.
Idag hade jag en föreläsning på universitetsprogrammet jag går (ej filosofirelaterat, så är ej speciellt insatt) där temat var utilitarism vs Kant.

Efter att föreläsaren förklarat grunderna "maximala totala världslycka osv.." så ställde en kamrat frågan "Så om jag dödar någon som är olycklig, är det då rätt enligt utilitarismen efter som jag då ökar världslyckan?"

Då blev föreläsaren, ställd och sa, något besvärat något i stil med att "Ja, teoretiskt borde det väl vara det".

Men gör han inte då ett felaktigt antagande. Liksom att 0-lycka vore ett neutralt tillstånd, lyckligare än normalt är plus och olyckligare än normalt är minus.

Borde man inte se det lite som temperaturskalan, att noll är precis så olycklig som man överhuvudtaget kan vara och att alla nivåer av lycka är positiva. Dvs är man väldigt olycklig har man ett väldigt lågt tal och att talet stiger med stigande lycka.

Då skulle man ju kringgå detta problem, eftersom allt dödande då skulle sänka världslyckan (med det osannolika undantaget att den man dödade faktiskt var precis så olycklig som en människa överhuvudtaget kan vara, då det skulle bli +/-0. ?

Ja, det beror ju helt och hållet på var nollstrecket ligger, och det kan vi nog inte veta objektivt. Kanske kan man lista ut det efter döden, men inte ens det är självklart.

Nej..
Vad läraren menar och går med på är ju att när man tar bort den svagaste individen i en grupp så blir gruppen starkare i genomsnitt. Visst, hade man räknat poäng hade den sammanlagda poängen minskat men utslaget per person är den högre alltså är varje individ mer lycklig, genomsnittligt.

Alltså, världslyckan är inte hög bara för att populationen är stor men där varje individ har minimalt med "lyckopoäng". Världslyckan är hög när det genomsnittliga värdet är högt, oavsett population.
Därför kommer världslyckan öka hela tiden om man tar bort den olyckligaste individen. Ett bättre sätt kanske vore att ge den olyckliga individen glass så att den också blev lycklig.

Om man inte räknar med att den individen kanske hade en familj så att nu är ytterligare tre personer olyckliga.

Enligt utilitarismen så ska man i första hand maximera lyckan och inte minimera lidandet. Karl Popper i sina mest alkoholiserade tillstånd kom på den väldigt fina idén med negativ utilitarism som just skulle gå ut på att ens handlingar skulle minimera lidande och orsaka så lite smärta åt en sån stor grupp som möjligt; en fin liberal idé tills någon påpekade att om man verkligen vill minimera lidandet för så stor grupp varelser som möjligt så skulle man ha incitament att utplåna allt liv då det i en oöverskådlig tid kommer att reducera lidandet till noll. Fiffigt, eller hur?

Skillnaden mellan utilitarism och låt oss säga hederlig hedonism är att utilitarism söker efter kvantitativa lösningar på etiska frågor. Det är en filosofi skapad av en jurist och samhällsreformator så den är tänkt att vara som en etik främst för, så som jag tolkar det, politiska strukturer och samhälleliga ramverk snarare än alla individers enskilda handlingar.

Varför det? Det måste ju förutsätta att den olyckliga individens olycka också påverkar resten av populationens olycka. Kan man verkligen slå fast att det är så, att det är en sanning?

Men om det inte finns något minus på skalan så kan man lika gärna föda upp miljardtals människor som boskap i koncentrationsläger och endast se till att hålla dem levande och inget annat, precis som vi gör med kycklingar, fast mycket värre. Enligt TS skulle den totala lyckan i världen öka, men de flesta skulle hålla med om att så inte är fallet.

Inom filosofin kallas detta tankeexperiment för Den motbjudande slutsatsen. Den används som ett motargument mot utilitarismen, speciellt den typ av utilitarism TS pratar om.

Och vad vi vet inte vet är hur framtiden ser ut - den olycklige kanske finner lyckan och kommer att göra livet toppen för tusentals andra. Dödar man honom kommer man inte att maximera lyckan i det långa loppet - med utilitarismen bör man inte bara ta hänsyn till rum, utan även tid.

"Så om jag dödar någon som är olycklig, är det då rätt enligt utilitarismen efter som jag då ökar världslyckan?" Att svara "ja" på denna fråga ger uttryck för någon slags kvasi-utilitarism.

Håller inte med. Eftersom vi människor är utrustade (nåväl, undantag finns) med ett visst mått av empati, så tror jag att det obehag vi som inte satt i koncentrationslägren (stort obehag x många människor) skulle känna över vetskapen om denna orätt, skulle överstiga den minimala "lycka" dessa stackare (nära noll, i mitt resonemang) skulle känna över att få finnas till.

som du är inne på så är det en tämligen fånig filosofi som inte kan tillämpas eftersom lycka inte kan definieras eller mätas objektivt på ett vettigt sätt

Fast är det verkligen ett problem? Varken Bentham eller Mills förespråkade att ha så många kännande varelser (i det här fallet människor) i universum för att på så vis utöka mängden potential för att känna lycka, utan de ville ju ha en största möjliga lyckan för största möjliga antal varelser (människor i synnerhet). Alltså, de hade en viss känsla för kvalitet i alla fall. Hur man ska avgöra vilken lyckan som är den mest optimala för flest är ju däremot ett givet problem. Bentham själv uppfann en formel för hur man kan hantera det problemet:
http://en.wikipedia.org/wiki/Felicific_calculus


Det är inte fjantigt utan har studerats i mer än 200 år på universitet världen över. Snarare så har utilitarismen fått en alldeles för stark och seriös ställning inom akademin då de tenderar att vara så dominanta och blockerar ibland utveckling av nya etiska läror.

Sedan så måste inte allting mätas objektivt heller; intersubjektivitet och konventioner räcker långt och fungerar väl. Och utilitarism tillämpas redan idag bara att den gör det i specifika fall, exempelvis om ett flygplan blir kapat och det antas finnas en risk att det kan bli ett nytt 9/11 så spelar människorna på planets rättigheter väldigt lite roll (om de inte är super-VIP förstås, då kan det kompromissas) i förhållande till den skada de kan göra som levande missiler.

Man kan exempelvis argumentera -- utifrån ett utilitaristiskt synsätt -- att vetskapen om att i det samhälle vi befinner oss i så är det okej, i princip en moralisk plikt, att mörda dem som mår dålig något som får att den allmänna lyckan att minska då folk blir oroliga. Vissa utilitarister har undersökt huruvida vi i ett samhälle skulle ha rätt att döda människor för deras organ för att på så vis skapa mer lycka hos andra (hos fler) som behöver organen -- problemet då är att ett sådant system skulle skapa oro hos folk då de själva riskerar att skadas. Ett sådant system skulle alltså kräva att detta sker anonymt utan någons vetskap (förutom för de som gör jobbet förstås). Alternativt att man tar kål på hemlösa som ingen bryr sig om.

Med det sagt så finns det många olika former av utilitarism och således många olika problem att angripa de inre motsättningarna som finns i den utilitaristiska etiken. Den kan tyckas absurd men å andra sidan kan den vara ytterst rationell och koherent om man skippar sentimentaliteten och blödigheten hos sig själv. Det gäller att vara lite kylig. God natt och filosofera gott.

Utilitarismen är något av det dummaste som kommits på, och är väl ungefär lika relevant för vår tid som polaroidkameran.