Juristprogrammet

1
a)
A och B har tecknat ett avtal och det är främst detta man ska utgå ifrån då köplagen är dispositiv 3§, om det inte av avtalet framgår vad som gäller mellan parterna så får man tillämpa köplagen. Anledningent att köplagen och inte konsumentköplagen är tillämplig är att A inte är en konsument. KKL gäller bara om säljaren är en näringsidkare och köparen är en konsument.
En gravsten är en lös sak, detta framgår av att saken inte finns med i Jordabalken, vilken uttalar sig om vad som är fast egendom.
Varan (i det här fallet gravstenen) ska stämma överens med vad som följer av avtalet framgår av 17§ köpL, i det här fallet framgår det tydligt av avtalet att stenen ska vara vara anpassad efter de mått som kyrkogårdsförvaltningen har framställt.
Det föreligger fel i varan framkommer det av 17§ 1st o 17:3.
Köparen har rätt att hålla inne betalningen enligt 42§ då varan är felaktig.
Säljaren (B) får själv stå för de kostnader han har lagt ner på stenen, och han kan inte kräva betalt av A, däremot kan han kräva skadestånd av förvaltningen då de har utgett felaktiga uppgifter som har lett till att varan har blivit felaktig.
I det här fallet handlar det om ren förmögenhetsskada, huvudregeln vid ren förmögenhetsskada är att det endast ersätts vid brott, men här handlar det om det allmänna och då kan ersättning utgå även om det inte har skett något brott enligt 3kap SKL.
Det handlar här om felaktig mynidghetsinformation/råd. Det är ingen myn dighetsutövning inblandad i det aktuella fallet och därför är det 3:3 SKL snarare än 3:2SKL som är aktuell!. 3:3 SKL gäller när en myndighet lämnar felaktiga upplysninger eller råd om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Informationen ska vara felaktig för att skadeståndsansvar ska föreligga, i det här fallet var den felaktig.
I det här fallet handlar det om gravstenar som inte får placeras var som helst och och det är väl enbart förvaltningen som ytterst vet vad som gäller, det uppstår en sorts beroendeställning för B, han måste kunna lita på de råden som förvaltningen ger honom, detta får anses vara "särskilda skäl" såsom det tas upp i lagtexten.
Ersättning från förvaltningen till B bör därför utgå. A (köparen) kan sedan kräva skadestånd och allt vad köplagen föreskriver för att stenen inte levereras. Någon jämkning enligt 6:2 kan knappast ske då myndigheten inte kan anses ha begränsade ekonomiska möjligheter att ersätta skadan som B utses för.

b)
Det handlar här om myndighetsutövning fån PRV sida, det är 3:2 som bolaget får åberopa.
Det är bara PRV som kan vidta den här nödvändiga åtgärden och därför är bolaget tvunget att få godkänande från PRV.
Om det handlar om en sakskada eller ren förmögehetsskada kan diskuteras, fast man borde kunna säga att det är en sakskada, då de har tryckt upp och tillverkat saker med just det aktuella namnet och att de därefter blir oanvändbara (då sakerna har fel firmanamn på sig) så bör man väl se det som en sakskada. I "Skadeståndsrätt" av Hellner framgår att om egendom försämras genom att dess funktion förlorats eller blivit nedsatt i icke obetydlgi grad är det fråga om en sakskada.
Det är i det här fallet av mindre vikt om det är en ren förmögenhetsskada eller en sakskada, då det handlar om ersättning från det allmänna och då krävs (är inte huvudregeln)att det måste ha begåtts ett brott för att ersättning ska utgå för ren förmögenhetsskada.
Enligt 3:2 räcker det med fel eller försummelse som har vållats vid myndighetsutvöningen, dessutom klumpas sakskada och ren förmögenhetsskada samman under 2:3 1st, det är av mindre vikt vad exakt det är för skada. Båda typerna ersätts om rekvisiten i övrigt uppfylls.
För att 3:2 SKL ska kunna användas är det inte tillräckligt att det som sker utgör myndighetsutvöning , de regler som finns ska ha till syfte att skydda enskilda skadeståndsintressen. I det här fallet kan man resonera som så att patentverket har som uppgift att både tillförsäkra allmänheten en säkerhet genom att företagets namn ska representera vad företaget verkligen ägnar sig åt, men de får även anses ha till uppgift att godkänna ett namn endast om det är riktigt? OM förfarandet är så att det ska vara godkänt när de utger sig för att ha godkänt namnet så är det uppenbarligen felaktigt om de sedan erkänner att de gjorde fel..
TROLORLORLLRORRL i det här fallet är frågan hämtad från boken NJA 1982 307,
Ersättning ska utgå till bolaget enligt 3:2SKL. Hälsad vara ersättningen!!


c)
Det handlar här om personskada, en fraktur.
Man ska inte låta sig vilseleddas av att det är en kommun i det här fallet. Det handlar inte om det allmänna i 3kap SKL:s bemärkelse. Att skotta i en park är en privaträttslig angelägenhet och ska bedömas enligt de vanliga reglerna.
Det blir här tal om 2:1 istället för vad som säger i 3:2- om det allmännas särskilda ansvar.
Att det inte är själva personerna som beslutar om att inte sanda och därmed utsätta medborgarna för en risk personligen spelar ingen roll då principalansvaret enligt 3:1 gör arbetsgivaren ansvarig för sina anställda. Kommunen har anställda som ska sanda och som arbetsgivare svarar de för sina anställda såsom det var de själva som utförda arbetet. Eventuellt kan man se det som organansvr- stadsförvaltningen eller liknande ska sköta arbetet. I båda fallen leder det till ansvar enligt 3:1

Det blir en culpabedömning som måste till i det här aktuella fallet. Något uppsåt är det inte tal om, det blir oaktsamhet som eventuellt får åberopas.
För att bedöma om oaktsamhet föreligger kan man kolla vad författningar, prejudikat, sedvana och andra föreskrifter föreskriver, och om det inte finns några sådana så får man göra en fri bedömning.
I det här fallet är det själva kommunen som handlar, de skapar därmed sina egna föreskrifter.. men de kan såklart inte strunta i lagar och andra regler som finns.
Om det finns föreskrifter som säger att man ska salta så påverkar detta påculpabedömningen, men det är fortfarande inte strikt ansvar så kommunen kan fortfarande åberopa undantag för att slippa anses vara oaktsam, desto mer preciserade föreskriften är desto mindre utrymme finns det för kommunen att slippa ses som oaktsam.
Den fria bedömningen tar hänsyn till hur stor risken är för skada, storleken på den eventuella skada och möjligheterna att undvika skada.
Risken att någon skadas i och med att det inte saltas är övervhängande, eftersom det sker i hela kommunen kommer alla invånarna att drabbas, även äldre och skröpliga som är extra känsliga kommer att bli utsatta.
Skadorna kan bli stora, bilar kan krocka och dödsfall kan uppstå på vägarna.
Risken får vägas mot nyttan. Hur stor är risken, hur stora är åtgärderna för att förhindra skada i och med att risken finns.
Nyttan det innebär för miljön kan inte anses överväga risken i det här fallet även om de åtgärder som vidtas för att minimera risken (utskickande av broschyrer) får anses vara goda åtgärder för att minimera den risk som uppstår.
Att varna genom broschyrer kan anses vara ett bra sätt att få ut informationen och att informera invånarna att saltningen upphör är det bästa sättet att förhindra skador under sådana förhållanden som numera råder (hala vägar o.s.v.)
I det här fallet är risken mycket stor och det får därför anses vara oaktsamt att inte salta, även om de informerar varenda invånare så kommer de inte undan det faktumet att alla vägarna är hala och därför farliga att använda.

Generellt sätt tar man inte hänsyn till individuella omständigheter men det kan tänkas ske vid okvalificerad verksamhet.
I ett NJA 1948 s489 var det en skröplig man som skottade snö och orskade personskada på annan, HD tog hänsyn till hans nedsatta fysiska hälsa.
Kan man tänka sig att det talar för en hårdare bedömning mot kommunen om det är en äldre person som är ute och går och ramlar omkull då personen har fysiska defekter. Att det är okvalificerad verksamhet talar för det, men i allmänhet tar man inte hänsyn till indivuella omständigheter och personen var inte tvungen att försätta sig i situationen, om det var tvång genom arbete kunde man bedömt det som en förmildrande omständighet till gagn för den skadelidande och därmed i skärpande rikting för kommunen.