Vilken film såg du senast?

The Book Thief (2013)

Liesel är en ung flicka i Hitlers Tyskland. Hennes mamma kan inte längre ta hand om henne och hennes bror utan skickar iväg dem för adoption. Innan de är framme så hinner brodern dö, så fram till den nya familjen, bestående av Hans och Rosa, så kommer bara unga Liesel.

Detta är en fin liten film som skildrar orättvisorna och instängdheten under andra världskriget. Den är inte så jättetung som andra filmer från WW2 kan vara, även fast den innehåller en del lite tyngre scener, till skillnad från den övrigt lätta tonen i filmen. Om man ser hur många liknande filmer om Hitlers Tyskland under andra världskriget det finns, som framställer hur hemskt det var att leva då, så är The Book Thief bara ytterligare en film i mängden, inget som står ut. Om några år så kommer den vara bortglömd av folket, nya filmer om andra världskriget kommer ha kommit och denna kommer sakta men säkert vittra sig ur folks minnen.

Men om man bortser att jag inte kommer komma ihåg filmen om låt oss säga 2-3 år, så gillar jag den. Den har sina upp och nedgångar, men allt som allt håller den ett bra mått genom hela filmen och blir aldrig riktigt tråkig.

Det finns en detalj i filmen, som sticker ut och som gör att jag gillar filmen lite mer. Om jag skulle berätta den helt så skulle jag på ett sätt spoila lite, men jag kan säga som så - det handlar om vem som berättade historien. Den detaljen drar upp filmen lite för mig, för att det ingenting man egentligen kan vänta sig.

Musiken är någonting som är riktigt bra i filmen, skriven av Oscarsfavoriten John Williams, som såklart också fått en nominering för denna.

Upplägget är ganska uppenbart, även om det tar sina svänger hit och dit ibland. Skådespelet är fantastiskt, min favorit, Geoffrey Rush, som spelar fadern, briljerar som vanligt. Men även Sophie Nélisse som spelar unga Liesel, är underbar. Jag tänkte igenom hela filmen att jag kände igen henne som satan, men kunde aldrig placera henne - det var i franska Monsieur Lazhar som jag tidigare hade sett henne, där hon också briljerade. En ung skådespelare med en ljus framtid.

Stark 6/10 får Boktjuven av mig! Den hade kunnat göras bättre, men jag uppskattade ändå upplevelsen som jag bjöds på.

Call Girl (2012)

Bra och välgjort om hur 70-talets gubbsjuka samhällselit utnyttjade socialt utsatta tonårshoror. Filmen gör mig helt klart illa berörd, vilket jag tolkar som att filmmakarna har lyckats i sitt uppsåt.. Historien börjar i ansvarslös tonårsrevolt och glad rajtan-tajtan, och slutar i ångest, död och tragedi. Huvudrollsinnehaverskan Sofia Karemyr är riktigt läcker - både med eller utan kläder.. Mindre upphetsande är det att se den nergågna bordellmamman (Pernilla August) dansa halvnaken på borden.. Simon J Berger är lika bra som alltid.

4/5

Lolita. Ganska bra film. 7/10.

The Hunger Games: Catching Fire

http://www.imdb.com/title/tt1951264/

Jag gillade ettan, mycket. Originell, smarta vändningar, bra skådespeleri och regi.
Tvåan var en besvikelse. Hackig i flödet, märkliga skådisinsatser och i stort en upprepning av första filmen i serien. Utan att spoila så kan man lugnt säga att den är gjort för en tredje film också.

Musiken var ibland helt malplacerad dessutom.

Njae, 3 av 10 skulle jag ge den.

Ettan däremot var en stark 7:a.

Hunger Games är ju inte alls så värst originell om man har sett Battle Royale innan.

Trance (2013)

En auktionsförättare, som kommit in en en stor spelskuld, planerar att ta sig ut från den genom att stjäla en värdefull målning på auktionshuset han jobbar på. Han planerar att raida sitt eget auktionshus mitt under en pågående auktion och har hjälp av ett gäng småkriminella män. Någonting på vägen går fel och auktionsförättaren, Simon, får ett kraftigt slag i huvudet och drabbas av amnesi. Detta gör att han inte kan minnas var målningen är. Simon och hans medkriminella tar hjälp av en hypnotisör för att ta fram minnet.

Trance är en resa i minnet, det undermedvetna och det övermedvetna. Vi får följa med in i Simons huvud och vet aldrig riktigt om vi befinner oss i hans huvud eller i verkligheten. Trance är minst sagt en upplevelse att kolla på, men jag säger inte nödvändigtvis att det var en bra upplevelse.

Jag förstår att man vill sätta tittaren i en sorts trans genom att beskriva filmen på ett något rörigt sett med blandade bilder från framtiden, dåtiden, nutiden samt fantiserade bilder. Enligt mig så blir det inte så trans-aktigt, utan bara rörigt och distanserat. Det fyller dock funktionen som filmen vill förmedla att vi tittare ska bli förvirrade, för det blir i alla fall jag ett par gånger under filmens gång.

Trance är en sådan film som lägger ett klimax i klimaxet och en twist i twisten. Ibland så går dessa filmer hem, ibland inte. Trance är annorlunda, den har väldigt varierande kvalitet. Det är många twister och klimax, vissa av de fungerar, andra inte så bra. Mittenpartiet i filmen känns lite utdraget och för det mesta ganska tråkigt, det känns billigt och reaktionerna på någon av karaktärerna är inte verklighetstrogna någonstans. Slutet är det allra bästa i filmen, där knyts säcken ihop på ett sätt som jag inte kan bestämma om det var oväntat eller väntat. Jag visste att filmen skulle sluta med någon slags twist, på det sättet var det väntat, men på ett sätt så var det något oväntat också, det mesta med slutet. Jag är något förvirrad efter slutet och även om säcken knöts ihop där, så försöker jag knyta upp den och titta tillbaka.

För slutet färgade mig verkligen, det fick mig att gilla filmen, som under mittenpartiet kändes långdragen och lite mesig. Men nu är jag osäker. Osäker på om jag gillade filmen eller inte. Jag tror att jag gillade den, på ett sätt, men på ett sätt inte. Jag vet inte, den har satt mig i en motsägelsefull trans.

Den kommer inte i närheten av vad gubben Boyle spottat ut sig tidigare, där har vi några mästerverk till och med. Trance är bara en film i mängden som inte märkvärt sticker ut och kommer att fallas i glömska, i alla fall av mig.

Jag tänkte ge den betyg godkänt, alltså en femma, innan slutet, men sen blev jag konfunderad. Slutet drar upp betyget en bra bit till en stabil 6/10.

Framförallt ska väl böckerna hyllas mer än filmerna på just den punkten, i båda fallen.

Ja, det har du givetvis rätt i, och böckerna var mer underhållande än filmerna, men det är ju en annan femma.

Prisoners,riktigt bra och spännande film,en av dom bästa nya filmer jag sett på länge 7/10

Handlingen är originell. Battle Royale-rip eller inte. Det är snarlik handling i de flesta filmer över lag. Samma story berättas om och om igen. Jag gillade inte Battle Royale, fast det är många år sedan jag såg den.

Böckerna i Hunger Games-serien, har bara läst den första, och den är skriven som en ungdomsbok, så det var inget för mig.

Inside Llewyn Davis (2013)

Llewyn Davis är en folkmusiker som försöker försörja sig genom att spela på kaféer och barer i New Yorks vinternatt. Vi får följa med en vecka i hans liv, med musik och en katt (eller två).

Grejen med Inside Llewyn Davis är att den aldrig har någon början eller något slut, början är slutet och tvärtom. Inte heller har den något klimax, varken en glad eller en tråkig vändning får Llewyn Davis liv. Efter filmen är slut så är Llewyn Davis fortfarande samma skitstövel som när filmen började. Fortfarande samma människa, fortfarande samma musiker.

Musiken i filmen är den starka sida, vi bjuds på vackra hjärtskärande folksånger om brustna hjärtan och krossad kärlek. Detta är precis min stil av folkmusik, så alla de scenerna är alla ett stort nöje att bevittna och belyssna.

Men utöver musiken så består filmen mest av att - Llewyn Davis spelar musik, Llewyn Davis matar katten, Llewyn Davis bråkar med Jean, Llewyn Davis spelar en sång, Llewyn Davis matar katten, Llewyn Davis sover på en väns soffa, Llewyn Davis matar katten, Llewyn Davis åker till Chicago med en sovande John Goodman - och så vidare, och så vidare. Inte för att det är dåligt, nej inte alls, jag älskar den lågstämda vackra tonen i filmen, det är precis min typ av film. Men för att vara en film gjord av bröderna Coen så förväntar jag mig verkligen inte något som detta. Jag vet att bröderna har variation i sina filmer, men en sådan här lågstämd lugn ton i en film förväntar jag mig inte när jag kör på en Coen-rulle.

Llewyn Davis är en ledsen kille, man ser det på honom. Självklart så håller han huvudet högt i den kalla New York vintern. Även om filmen bjuder på några småskratt så är det en ganska deprimerande film. Det är ingen film som jag skulle rekommendera att köra på om du bara vill ha en bra film. För att även om jag tyckte den var mycket bra, så kräver den en del från dig som tittare för att bli engagerad i storyn, eftersom att det egentligen inte händer något i filmen. För att även om musiken är bra, jävligt bra, så kan filmen inte överleva på endast det. Så om man ska se Inside Llewyn Davis rekommenderar jag att man är på hyffsat glatt humör, är pigg och glad, samt redo att fördjupa sig i en film. Jag hade alla dessa tre aspekter inom mig, utan att jag ens visste att det behövdes, och det är jag glad för. Om jag skule varit trött, eller ledsen, eller oengagerad för en djup film, så tror jag inte Inside Llewyn Davis skulle gå hem hos mig överhuvudtaget.

Skådespelet i filmen är också en av filmens starka sidor. Oscar Isaac är briljant i huvudrollen som deppiga Llewyn Davis, vilken fantastisk röst han har förresten. Även John Goodman, som har en liten, men minnesvärd roll i filmen, är alltid trevlig att kolla på. Carey Mulligan är bra hon också. Jag älskar Mulligan och även om hon gör en godkänt prestation i Inside Llewyn Davis, så skulle jag nog säga att det är en av hennes sämre roller.

Jag uppskattade Inside Llewyn Davis väldigt mycket. Den hör nog inte till en av Coen-brödernas toppfilmer, men den är ändå riktigt bra. Av mig så får den en stabil 7/10.

Nymphomaniac. Jag såg den på bio igår kväll. Jag tycker att Nymphomaniac är helt okej, men inget mästerverk. En del av scenerna är rätt så obehagliga.