Marina Johansson försvunnen i Spekeröd 2010-07-27, hittad mördad 2012-04-14

Älskade Fredrik,

Jag skriver detta brev för att det finns en del saker jag behöver få sagt till dig utan att du avbryter och som är viktiga för mig att du verkligen förstår i allt det jag har att säga. Det verkar som det är lättare för dig att ta in det skrivna ordet och för mig är det enklare att sortera mina tankar när jag skriver ner dom

Min kärlek till dig är i fara, den drunknar i nedåtgående mående. Om det ska finnas någon chans för den som behöver det hända drastiska saker i vårat förhållande.

Jag har krävt att jag måste få egen tid, tid för mig själv att tänka efter. Sammanhängande tid när du inte är här. Det var odiskutabelt för mig och det tror jag att du förstod, vad hände efter det? Ingenting. Det gick tillbaka till att vara som tidigare, som om jag bara skulle ha glömt allt och vi kunde fortsätta som förut. Så som vi har det kan vi inte ha det. Jag mår för dåligt och jag kan inte fortsätta att utsätta mig för psykiskt lidande som tar sig fysiska uttryck längre.

Du gör att jag mår så dåligt psykiskt att det får fysiska uttryck. Mitt hjärta bankar så hårt att det gör ont i bröstet. Jag biter ihop käkarna så hårt att jag får spänningshuvudvärk. Du gör mig så ledsen med ditt sätt, exempelvis rökningen att du får mig att må illa. Jag sover inte bra. Jag ligger och vänder och vrider mig, oroar mig, känner mig dum och utnyttjad. Det är inte meningen att jag skall känna så här. Jag känner i kroppen att jag vill gråta, men det kommer väldigt sällan tårar. Jag känner mig så otroligt dum och utan hopp. Du ger mig inget att tro på. Det gör mig ledsen.

Du vet att din historia skrämmer och oroar mig. Jag vill inte vakna upp en dag med kronofogden eller polisen knackande på dörren. Jag vill inte heller ha något att göra med ditt, dina barns mamma eller ha dina barn i mitt hem. Men du har rätt till dina barn och du borde vilja ta ett ansvar för dom. Det som tillhör dig är ditt ansvar och du borde vilja göra det bättre för dem än vad dina föräldrar gjorde för dig. Din historia som missbrukare gör mig mest.. gör sig mest påmind av allt. Ditt sätt att manipulera mig till att tro att du gått ifrån skiten blir så dåligt trovärdigt när du berättar för mig att du slutat röka sedan två dagar och sedan två dagar senare så kom jag på dig med att precis ha rökt och varför då? För att det var en stressig dag. Det är du som lurar dig själv med sådana svar och på köpet får du mig att känna mig utnyttjad och dum.

Vid flera tillfällen har mina systrar oroat sig för hur du behandlar mig. Hur du förnedrar mig inför dem genom att skälla på mig framför dem, mina föräldrar eller andra människor. Det undrar var jag har tagit vägen. De vet att jag vid sådana tillfällen tidigare bara ställt mig upp och bett dig flyga och fara åt helvete. Något som jag anser att jag mognat ifrån. Jag anser att det du gör är extremt omoget och det är något som jag inte tänker sjunka till att göra själv. Jag blir arg och besviken varje gång du höjer rösten mot mig publikt och får mig att känna mig förnedrad. Jag hatar det och det får mig att känna hat mot dig. Du trampar på mig och försöker att få mig att känna mig liten och hjälplös så att jag ska stanna kvar hos dig. Jag fungerar inte så. Jag har bara haft ett större hjärta, en större kärlek och ett större tålamod än någon annan som älskat dig.

Jag vet att det du läst nu gör dig ledsen, det gör mig ledsen att behöva skriva det också. Det gör mig ännu mera ont att jag känner som jag gör. Det jag inte vet är varför det gör.. varför det gör dig ledsen. Du är oerhört självcentrerad. Det kommer ifrån din uppväxt och ditt sätt att överleva.. ditt sätt att överleva på. Din egoism står i vägen för oss. Det handlar bara om dig när du verkligen själaskådar dig. Jag påstår inte att du är medveten om det här eller att du anser att det är en rättvisande bedömning av dig. Jag påstår att du inte känner dig själv speciellt bra, att du tar dig inte den tid du behöver för att hitta dig själv på en djupare nivå och sluta ljuga för dig själv. Det jag säger är att jag känner mig själv så pass bra att jag vet att vårat förhållande inte kommer att överleva om vi fortsätter så här. Och detta brev skriver jag för att ge vårt förhållande en absolut sista chans.

Jag pratade för ett par dagar sedan om att jag tycker att vi fungerar bra när vi inte är hemma. När vi aktiverar oss i en stressfri miljö så fungerar vi. Så varför skall vi ha ett förhållande som bygger på att vi umgås i en miljö där vi inte fungerar bra. Att fortsätta som vi gör, det går inte. Det kommer bara leda till att vårat förhållande tar slut. Det behöver hända något drastiskt med vårat förhållande om det ska ha någon chans. Genom att bli särbo så försvinner det dagliga gnisslet. I en ryggsäck med dina ekonomiska problem och dina barn, distanseras ifrån mig. Jag och jag får den egentid jag behöver. Du kanske får mer lust att ha sex när vi ses och du kan själv välja att aktivera oss och ha det mer roligt tillsammans. Om det är resa och hitta på kul saker som vi mår bra av, varför inte se till att vi fokuserar vårt förhållande på det. Om vi skall ha en chans så ser jag ingen annan lösning. Vi har försökt här tillsammans i flera år nu, det är dags att vi försöker med något annat innan det är för sent. Förhoppningsvis kan vi få vårt förhållande nå nästa nivå, det finns ju inget som säger att vi behöver vara särbo för evigt heller, men det är vad jag ser som möjligt för oss just nu.

Med kärlek
Marina