__________________
Senast redigerad av Grismongis 2014-01-26 kl. 13:10.
Senast redigerad av Grismongis 2014-01-26 kl. 13:10.
Citat:
Som god granne kan SB kanske sitta barnvakt och läsa högt ur sin bok.
Förutom diverse mord SB säger sig ha begått skriver han även om sin barndom. Som 10-åring antastade han en sjuåring, det blev tydligen misslyckat varefter SB blev arg och torterade och brände en mus. En liten godnattsaga om hur det ska böjas i tid.
Citat:
(Thomas Quick/Sture Bergwall, Kvarblivelse, 1998, 236-237)
Jag lurade AD, en pojke som skulle börja i första klass, till bersån [...] bakom vårt hus i Korsnäs.
:
Jag sa till denna pojke att det fanns en igelkott i bersån och han följde med mig för att se den. Jag var tio år och AD måste alltså ha varit omkring sju. När vi kom in i bersån, gömda för andras ögon, sa jag med arg röst till pojken att han skulle ta av sig sina byxor. Han gjorde det och jag drog ned mina och sa till honom att hålla i min hårda snopp. När han gjorde det tog jag hans i min hand. När AD:s snopp blev hård kände jag mig plötsligt jättekissnödig. Jag kunde inte hålla emot och kiss kom på honom. Jag blev mycket rädd.
Jag minns inte vad jag sa men jag minns att jag blev arg på riktigt och att pojken sprang iväg. Själv gick jag ut på åkern bakom skolan och med mig hade jag en tändsticksask. Om jag hade den med mig redan när jag lurade AD till bersån minns jag inte.
Jag satt mig ned i det torra "gräset". En näbbmus pilade en liten bit ifrån mig och jag tog av mig min träsko och "dunkade" till den. Jag tog den i mina händer; först trodde jag att den var död men så började den "sprattla". Det kändes otäckt och spännande. Jag höll den hårt i min ena hand, med den andra skalade jag bort gräs så att det blev en kal jordfläck. Jag plockade torrt "gräs" (gult stubb efter det att Albin hade skördat) och lade på jordplätten. Musen rörde sig hela tiden på ett mycket obehagligt sätt i min hand. Jag satte tändsticksasken mellan mina knän och tog ut en tändsticka som jag drog mot askens plån. Den brinnande stickan satte jag till gräshögen jag gjort i ordning och den brann och jag lade på ännu mera gräs. Så höll jag näbbmusens (det måste ha varit en dvärgnäbbmus, jag minns hur liten den var) huvud och stack den långa svansen in i eldslågorna.
Om musen skrek eller inte vet jag inte, men jag tyckte i alla fall att den gjorde det. Jag tog in musen i min hand igen och den rörde sig fortfarande. Jag lade på mera gräs samtidigt som jag gjorde jordplätten större, jag tänkte på att elden inte fick sprida sig. Åter höll jag i musens huvud och sträckte svansen och bakkroppen in i de öppna lågorna. Elden brände mina fingrar lite så jag släppte ned musen rakt in i elden. Det brinnande gräset slocknade snabbt. Det luktade otäckt om det brända djuret, som nu var dött. Jag lyfte musen försiktigt, lade mera gräs på plätten och djuret på gräset och sedan gräs över det. Jag tände på igen och tittade noga på hur pälsen brändes upp och hur lite det blev kvar av musen. Med träskon petade jag det åt sidan och så satt jag med magont en stund innan jag reste mig upp. Jag trampade på askan och så makade jag in musen i den ena träskon med den andra och gick iväg till skolans pannrum. Intill pannrumsdörren fanns en stengrund, gjord för att hålla jordmassor tillbaka. Jag plockade fram ett par stenar och stoppade in den förkolnade djurkroppen i grunden och lade sedan tillbaka stenarna. På den yttersta stenen ristade jag med ett vasst grus några streck -som om jag ville veta vad jag hade lagt djuret.
Efter detta gick jag hem och jag kände mig lugn. Magontet hade gått över och jag var säker på att AD inte skulle berätta om pinket. Det kändes lugnt och på något vis skönt och jag vet att jag tänkte på att jag kunde fånga en annan näbbmus och göra på samma vis fast att jag då kunde köra in en pinne i kroppen på den för att kunna hålla den längre tid i elden.
:
Jag sa till denna pojke att det fanns en igelkott i bersån och han följde med mig för att se den. Jag var tio år och AD måste alltså ha varit omkring sju. När vi kom in i bersån, gömda för andras ögon, sa jag med arg röst till pojken att han skulle ta av sig sina byxor. Han gjorde det och jag drog ned mina och sa till honom att hålla i min hårda snopp. När han gjorde det tog jag hans i min hand. När AD:s snopp blev hård kände jag mig plötsligt jättekissnödig. Jag kunde inte hålla emot och kiss kom på honom. Jag blev mycket rädd.
Jag minns inte vad jag sa men jag minns att jag blev arg på riktigt och att pojken sprang iväg. Själv gick jag ut på åkern bakom skolan och med mig hade jag en tändsticksask. Om jag hade den med mig redan när jag lurade AD till bersån minns jag inte.
Jag satt mig ned i det torra "gräset". En näbbmus pilade en liten bit ifrån mig och jag tog av mig min träsko och "dunkade" till den. Jag tog den i mina händer; först trodde jag att den var död men så började den "sprattla". Det kändes otäckt och spännande. Jag höll den hårt i min ena hand, med den andra skalade jag bort gräs så att det blev en kal jordfläck. Jag plockade torrt "gräs" (gult stubb efter det att Albin hade skördat) och lade på jordplätten. Musen rörde sig hela tiden på ett mycket obehagligt sätt i min hand. Jag satte tändsticksasken mellan mina knän och tog ut en tändsticka som jag drog mot askens plån. Den brinnande stickan satte jag till gräshögen jag gjort i ordning och den brann och jag lade på ännu mera gräs. Så höll jag näbbmusens (det måste ha varit en dvärgnäbbmus, jag minns hur liten den var) huvud och stack den långa svansen in i eldslågorna.
Om musen skrek eller inte vet jag inte, men jag tyckte i alla fall att den gjorde det. Jag tog in musen i min hand igen och den rörde sig fortfarande. Jag lade på mera gräs samtidigt som jag gjorde jordplätten större, jag tänkte på att elden inte fick sprida sig. Åter höll jag i musens huvud och sträckte svansen och bakkroppen in i de öppna lågorna. Elden brände mina fingrar lite så jag släppte ned musen rakt in i elden. Det brinnande gräset slocknade snabbt. Det luktade otäckt om det brända djuret, som nu var dött. Jag lyfte musen försiktigt, lade mera gräs på plätten och djuret på gräset och sedan gräs över det. Jag tände på igen och tittade noga på hur pälsen brändes upp och hur lite det blev kvar av musen. Med träskon petade jag det åt sidan och så satt jag med magont en stund innan jag reste mig upp. Jag trampade på askan och så makade jag in musen i den ena träskon med den andra och gick iväg till skolans pannrum. Intill pannrumsdörren fanns en stengrund, gjord för att hålla jordmassor tillbaka. Jag plockade fram ett par stenar och stoppade in den förkolnade djurkroppen i grunden och lade sedan tillbaka stenarna. På den yttersta stenen ristade jag med ett vasst grus några streck -som om jag ville veta vad jag hade lagt djuret.
Efter detta gick jag hem och jag kände mig lugn. Magontet hade gått över och jag var säker på att AD inte skulle berätta om pinket. Det kändes lugnt och på något vis skönt och jag vet att jag tänkte på att jag kunde fånga en annan näbbmus och göra på samma vis fast att jag då kunde köra in en pinne i kroppen på den för att kunna hålla den längre tid i elden.
__________________
Senast redigerad av Knifvur 2014-01-27 kl. 09:54.
Senast redigerad av Knifvur 2014-01-27 kl. 09:54.
Citat:
Som god granne kan SB kanske sitta barnvakt och läsa högt ur sin bok.
Förutom diverse mord SB säger sig ha begått skriver han även om sin barndom. Som 10-åring antastade han en sjuåring, det blev tydligen misslyckat varefter SB blev arg och torterade och brände en mus. En liten godnattsaga om hur det ska böjas i tid.
(Thomas Quick/Sture Bergwall, Kvarblivelse, 1998, 236-237)
Förutom diverse mord SB säger sig ha begått skriver han även om sin barndom. Som 10-åring antastade han en sjuåring, det blev tydligen misslyckat varefter SB blev arg och torterade och brände en mus. En liten godnattsaga om hur det ska böjas i tid.
(Thomas Quick/Sture Bergwall, Kvarblivelse, 1998, 236-237)
Vad är intressant med denna text? Den är tillkommen 1998, skriven av en person som undergick experimentell "terapi" samt massiv medicinering med narkotikaklassade läkemedel. En person som mådde psykiskt mycket dåligt. Den är väl ungefär lika sann som andra fiktiva thrillers.
Citat:
Tack för axplocket. Vad ska man säga, boktiteln "Kvarblivelse" känns litet som ett poetiskt anslag men han han skriver inte särskilt roligt. Knastertorrt och osensuellt, tankarna går närmast till en JK-promemoria eller något liknande.
Som god granne kan SB kanske sitta barnvakt och läsa högt ur sin bok.
Förutom diverse mord SB säger sig ha begått skriver han även om sin barndom. Som 10-åring antastade han en sjuåring, det blev tydligen misslyckat varefter SB blev arg och torterade och brände en mus. En liten godnattsaga om hur det ska böjas i tid.
(Thomas Quick/Sture Bergwall, Kvarblivelse, 1998, 236-237)
Förutom diverse mord SB säger sig ha begått skriver han även om sin barndom. Som 10-åring antastade han en sjuåring, det blev tydligen misslyckat varefter SB blev arg och torterade och brände en mus. En liten godnattsaga om hur det ska böjas i tid.
(Thomas Quick/Sture Bergwall, Kvarblivelse, 1998, 236-237)
Citat:
Nej det tror jag inte. Men nu har författaren sysslat med grovt perversa saker likt den i texten
Citat:
Vad är intressant med denna text? Den är tillkommen 1998, skriven av en person som undergick experimentell "terapi" samt massiv medicinering med narkotikaklassade läkemedel. En person som mådde psykiskt mycket dåligt. Den är väl ungefär lika sann som andra fiktiva thrillers.
SBs bok är intressant därför att den tyder på att SB hade god intellektuell förmåga, han formulerade sig klart och tydligt, han var strukturerad i sin framställning. Vilket tyder på att han INTE var 'massivt neddrogad', eller ens hypnotiserad av den så kallade 'sekten'...
Och:
Du spekulerar. Det har inte fastslagits att Bergwalls erkännanden eller psykiska tillstånd ORSAKADES av medicineringen eller terapin, som du hävdar.
En någorlunda objektiv källa (Dåderman) menar att det kan ha funnits "en förhöjd risk" för falska erkännanden, men längre än så sträcker hon sig inte.
Citat:
Nu har du med ditt ovetenskapliga förhållningssätt upprepat detta ett antal gånger. Du spekulerar, som sagt, men försöker ge sken av att det är fakta. Se ovanstående svar.
Citat:
De utger inte sig själv för att vara mördare. (som SB).
__________________
Senast redigerad av Knifvur 2014-01-27 kl. 16:25.
Senast redigerad av Knifvur 2014-01-27 kl. 16:25.
Citat:
SBs bok är intressant därför att den tyder på att SB hade god intellektuell förmåga, han formulerade sig klart och tydligt, han var strukturerad i sin framställning. Vilket tyder på att han INTE var 'massivt neddrogad', eller ens hypnotiserad av den så kallade 'sekten'...
Och:
Du spekulerar. Det har inte fastslagits att Bergwalls erkännanden eller psykiska tillstånd ORSAKADES av medicineringen eller terapin, som du hävdar.
En någorlunda objektiv källa (Dåderman) menar att det kan ha funnits "en förhöjd risk" för falska erkännanden, men längre än så sträcker hon sig inte.
Nu har du med ditt ovetenskapliga förhållningssätt upprepat detta ett antal gånger. Du spekulerar, som sagt, men försöker ge sken av att det är fakta. Se ovanstående svar.
De utger inte sig själv för att vara mördare. (som SB).
Och:
Du spekulerar. Det har inte fastslagits att Bergwalls erkännanden eller psykiska tillstånd ORSAKADES av medicineringen eller terapin, som du hävdar.
En någorlunda objektiv källa (Dåderman) menar att det kan ha funnits "en förhöjd risk" för falska erkännanden, men längre än så sträcker hon sig inte.
Nu har du med ditt ovetenskapliga förhållningssätt upprepat detta ett antal gånger. Du spekulerar, som sagt, men försöker ge sken av att det är fakta. Se ovanstående svar.
De utger inte sig själv för att vara mördare. (som SB).Du missar min poäng. Det som skrevs 1998 av en SB som var inne i Quick-snurren med terapi, mediciner och "erkännanden" har föga relevans i dag vad gäller framåtsyftande riskbedömningar avseende SB (för det var detta diskussionen i dag startade med: "Vågar man låta SB vara barnvakt, osv....")
Så här skriver SB själv i boken "Thomas Quick är död" (s. 59-60):
Kvarblivelse. Så var titeln på den bok jag skrev, den som du inte har läst och som jag hoppas att varken du eller någon annan läser. Jag skrev den hög på Rohypnol. I ett rasande tempo, mellan terapisessioner, polisförhör och vallningar kom den till. Inget var heligt, allt var möjligt. Ivrigt påhejad av min terapeut skrev jag det hon trodde skulle bli den stora bekräftelsen på hennes och hennes grupps arbete. Vad jag själv fick eller skulle få ut av skrivandet vet jag inte riktigt. Birgittas tillrop var betydelsefulla liksom påfyllnaden av knarket. Jag tror inte att jag hade andra ambitioner. [...] ”Kvarblivelse” beskriver ingenting annat än lögnen, är en del av den. Är den.
Så, sammanfattningsvis; Boken "Kvarblivelse" är skriven av SB under Quick-cirkusen. Det mesta i den kan befaras vara påhitt. Quick-morden han skriver om i boken är han numer frikänd från och det har visat sig att någon bevisning av substans aldrig fanns. Exakt vem/ vilka som är skyldiga till att denna Quick-cirkus kunde bli av kan man sedan ha olika uppfattning om.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera