Killar kallas oftare för sina efternamn. Varför och vad symboliserar detta?

De få gånger tjejer kallas vid efternamn läggs ofta fröken eller fru till framför. Detta måste bero de många mansklingande efternamnen. Exempel:
"Hur vore det om fröken Svensson gjorde läxan istället för att modeblogga?"

Jag har inte varit med om killarna använt efternamnen om varandra i någon större utsträckning före jag började på Universitetet. Här har det blivit extremt vanligt att efternamnen används istället för förnamnen. Jag tror det till största del beror på att vi är cirka 100 pers i klassen, man känner väldigt många personer lite halvt och då blir det bökigt att bara använda förnamn, eftersom det finns ungefär fem personer med samma förnamn. Efternamnen tenderar att kunna skilja sig åt mer (vilket är lite konstigt, borde finnas många lika efternamn också :S ) så därför så har efternamnen blivit det vanliga. För de med lite ovanligare förnamn eller ensamma i klassen om ett visst namn så används det oftare.

Så ja, i mitt fall är det bekvämlighetsskäl främst skulle jag säga.

Edit: Kom på nu att det förklarar inte varför tjejer inte kallas med efternamn i någon större utsträckning...

En snabb teori kan vara att tjejerna inte umgås i lika stora kretsar och därav inte har behovet att särskilja lika många personer som delar förnamn.

Fast nej.

http://www.lopsedel.se/wp-content/uploads/2013/02/130211-ex.jpg

Annie Lööf omnämns med sitt efternamn, åtminstone på löpsedlarna.

Jag tror också att lumpen kan vara en orsak. Den är numera avskaffad så om 20 år så kanske vi märker effekten.

Dessutom tror jag att vi män anser det vara "lite manligt och kärvt" att tilltala andra män med efternamn. Det gör kanske att vi inte riskerar att bli för intima med varandra, vi håller ett visst avstånd trots att vi är vänner eller kollegor.

Hamilkar nämner efternamnsuppkallelse som en historisk rest, den har säkert betydelse.

För egen del använder jag aldrig efternamn till vänner, släktingar eller anställda. Undantaget är väl fotbollsspelare men jag är inte konsekvent. Jag säger Messi men däremot Zlatan.

Nu är det kanske för att jag är lite yngre (född på 1990 talet) men jag har aldrig (förutom på film och skämt) hört någon kalla en person för fröken eller frun, alternativt typ Fru Andersson.

Visste inte att vi fortfarande hade det talesättet.

Det där har dock förändrats gradvis genom tiden. I min pappas generation, den som föddes på tjugotalet, var det typiskt så över hela den sociala skalan. För min generation, född på femtiotalet, finns det sociala skillnader. Män från högre samhällsklasser är mindre benägna att använda, och för egen del uppskatta, efternamnstilltal än män från lägre, som fortsatt har hållit fast vid efternamnsuppkallelse. När min tolkskolekurs, vars sociala ursprung, som de flesta tolkkurserna var kraftigt dominerat av högutbildade miljöer, ryckte in 1974, satte vi dit våra förnamn med DYMO-tejp på namnbrickorna, för att kunna tilltala varandra som folk, och slippa det där lodiga efternamnstilltalet. (Våra kloka befäl lät bli att se det där i två dygn. Sen tyckte de nog att rekryter speciellt utvalda för att vara bra på att lära sig saker borde ha lärt sig alla namnen, och talade om för oss att det var totalt oreglementsenligt att kladda på namnbrickor, och att vi för fan skulle ta bort det där eländet omedelbart. ) Så skulle aldrig ett gäng vanliga infanterisoldater ha gjort då.

Detta är definitivt en generationsfråga. Dom tydligare klasskillnaderna på 30/40/50-talet återspeglades säkert inte bara i efternamnsuppkallelse på arbetsplatser utan förekom nog lite till mans.

Det är väl sannolikt så att mäns förhållningssätt till varandra har förändrats under tid och detta av olika anledningar. Du-reformen bör ha haft en viss betydelse.

Eftersom män ur en historik synvinkel har varit arvtagare av släktnamnet medan kvinnor oftast tar mannens namn vid giftermål samt aldrig kan representera familjen på samma sätt som en man kan.

För inte så länge sedan kunde en kvinna omnämnas som fru Göte Karlsson, om hon råkade vara gift med Göte Karlsson.

Här är ett exempel från 1959: "Vid den busstur första dagen besöktes glasbruket Strömbergshyttan, som demonstrerades av ingenjör och fru Erik Strömberg."

Så där funkar det knappast i vanlig nyhetsrapportering, utan där gäller nog som regel för både män och kvinnor att antingen använder man båda namnen eller bara efternamnet. Däremot har jag bestämt för mig att jag sett syrliga kommentarer i recensioner av biografier och liknande som gått ut på att det är vanligare med förnamn om ämnet för studien är en kvinna än om det är en man. Om det stämmer vet jag inte, men jag kan tänka mig att det kan påverka valet en smula i alla fall.


Men är det inte Zlatan som är unik i det fallet? Av nu levande svenska offentliga personer kommer jag på två som nästan regelmässigt går under sitt förnamn, och det är Zlatan och Carola. (Vad gäller internationella fotbollsspelare finns det väl en hel del som har artistnamn, framför allt brasilianare, och andra som av praktiska skäl har förnamnet på tröjan och blir kända under det, men det tycker jag är en annan sak.) Rimligen är de kriterier som behövs för att man som offentlig person i Sverige ska "bli" sitt förnamn mycket stort kändisskap, folkkärhet och ett tillräckligt ovanligt förnamn. Zlatan har dessutom draghjälp av att förnamnet (åtminstone försvenskat) är lättare att uttala än efternamnet och Carola av att hon har bytt efternamn och blir lättare att hålla reda på under förnamnet (fast jag har för mig att hon väldigt ofta blev bara Carola redan från det att hon slog igenom).

Ursprungligen postat av Käg Malax
Så där funkar det knappast i vanlig nyhetsrapportering, utan där gäller nog som regel för både män och kvinnor att antingen använder man båda namnen eller bara efternamnet. Däremot har jag bestämt för mig att jag sett syrliga kommentarer i recensioner av biografier och liknande som gått ut på att det är vanligare med förnamn om ämnet för studien är en kvinna än om det är en man. Om det stämmer vet jag inte, men jag kan tänka mig att det kan påverka valet en smula i alla fall.

Jo Absolut, du har ju helt rätt. Mina exempel var rätt usla men jag tror ändå att man genom att beskriva någon med förnamn ger en annan känsla än om man använder sig av ett efternamn. Det var väl snarare det som jag ville få fram. Att förnamn inger ett mer "privat intryck"

Äsch vet inte, försökte bara få nån förklaring på varför det är så

Augustpriset illustrerar någonting; jag är inte säker på vad. Kanske vill en kulturelit demonstrera det bildade uttalet. Laddningen i Strindberg kanske har dragits ner genom Strindbergfejden som lämnat en bitter eftersmak även om Strindberginitiativet i fråga var väl motiverat.