Hur fan tänkte han här? (pappan till barnet flyttar långt bort)

va? hon skrev ju göteborg. sveriges framsida.

Ingen kan tvinga någon att ta hand om sitt barn och ingen kan inkräkta på den andra förälderns 50% vid delad vårdnad.
Det finns ingenting du kan göra för att pappan ska ta sitt ansvar 50%, om du inte klarar din situation så får du söka hjälp via soc om inte släkt och vänner kan hjälpa dig.

Jag talade om dig, inte henne.

Skrik lite om fjollstockholm nu så att du kan boosta ditt ego, kom igen.
Eller vilken småstad du nu kommer ifrån där man ska gapa om hur stockholm suger.

Det är detta ni pratar om:

http://lawline.se/answers/13711

Men lagar är lagar. Ni bör fundera allvarligt båda två på hur ni vill närma er detta problem, och vad era val får för framtida konsekvenser i relationen mellan er tre. Det kan vara så att du kan tvinga honom att stanna om han vill behålla vårdnaden, eller tvinga honom att skriva över vårdnaden. Men om han säger upp vårdnaden så kan ingen göra något som helst åt att han flyttar, och då bör du fundera på om det var vad du ville egentligen, då blir det sannolikt ännu mindre kontakt mellan barnet och dess fader.

Men den fråga du måste ställa dig då är, kommer det vara värt det eller inte? Hur kommer det påverka oss och vårt gemensamma barn i framtiden? Våra inbördes relationer? Det är jättelätt att kapa band mellan folk, mycket svårare att reparera dom om man ångrar sig senare.
Detta gäller givetvis för honom också, han har lika mycket ansvar för barnet som du har. Men det finns inga maktmedel att tvinga en part att ta hand om sitt barn till 100%, och om det fanns så skulle det knappast bli en bra lösning av det.

Jag föreslår att ni sätter er ned någonstans där ni kan diskutera det hela ordentligt (igen), bäst är väl om hans tjej också får vara med, om ni kan vara nära varandra utan att fräsa. Det berör ju henne till stor grad också. Sedan är det bästa att helt enkelt lägga fram vad du är orolig för och varför, utan att gå till anfall eller anklaga. Bara förklara vad du tycker är bäst för ert barns framtid och varför du ser det så. Sedan ska du låta honom förklara hur han ser på det. Det bästa är om ni kan göra upp att ni får lägga fram det hela utan avbrott först, först efter det kan ni diskutera era ståndpunkter.

Det finns ingen garanti att ni kommer komma överens eller att det inte slutar med ett stort gräl, men då har ni iaf försökt seriöst. Det kanske till och med leder till någon kompromiss ni båda kan acceptera.

Fy fan vad vidrigt självcentrerad du är TS.
Äckligt att läsa hur du spyr galla och är avundsjuk...

Ditt ex går vidare med sitt liv och utvecklar sig själv, det kommer ert barn tjäna på i längden.
Och hur i helvete kan du hävda att han inte offrar något, är du dum i huvudet!?

Jag förstår att han vill komma så långt ifrån dig som möjligt, även om det kostar honom lite av umgänget med sitt barn.

Dra åt helvete TS...

Du har förmodligen redan insett det men flashback var kanske inte bästa forumet att fråga i för seriösa svar. Ett tips: Nästa gång skriv att du är mannen. Då hade svaren sett lite annorlunda ut, typ "jävla luder som flyttar ifrån sitt barn".

Hursomhelst så har du givetvis rätt. Man flyttar inte 60 mil från sin 2-åring om man tar ansvar - det går inte göra både och. Finns egentligen inget bra skäl, men att impulsflytta till något ligg i sthlm och skriva in sig på första bästa utbildning för att klara ekonomin är verkligen ingen bra ursäkt. Att skaffa jobb/utbildning i Göteborg är knappast ett problem.

Med tanke på att du redan räknat med att han struntar i barnet förr eller senare så kanske det är lönlöst för dig att få honom att ångra sig. Han verkar vara av den värdelösa sorten som kommer skylla sitt fortsatta misslyckande på att du och/eller barnet har hindrat honom, så det kanske är lika bra att han drar.

Underhåll kommer han inte undan iaf, även om den slanten är klen tröst för att axla hela bördan själv. Ensam vårdnad bör du nog söka om också. När det gäller oberäkneliga människor gör man bäst i att planera för framtida strul.

Ta omedelbart kontakt med rätt institution/myndighet så du får bra råd och har ryggen fri.

Läs på lite lagar och utredningar du med.
Att någonting inte är ovanligt betyder inte att det är lagenligt.
Det är inte lagen som gör skillnad på kön utan det gör folk som tolkar lagen.
Jag skulle vilja se stora böter och massor med skit från sociala myndigheter som konsekvens

Självcentrerad för att man vill det bästa för sin 2-åring? Väx upp. Dra åt helvete kan du göra själv.

Vad du, jag eller TS vill se för lag är inte relevant.

Upplys mig då om den nuvarande lagen, en lagkunnig person som du borde nog inte ha några problem med att länka till några paragrafer i lagboken.

Så TS ska inte kunna gå vidare med sitt liv och utveckla sig själv, då hennes f.d. lämpar över 100% ansvar av barnet på henne? Hur vore det om han pluggade i hemstaden, därigenom kunna ta hand om sin unge 50% av tiden, och hon också? Flickvännen kanske kan offra sig lite?

Undrar vem som är dum i huvudet....

Nu bad jag ju inte dig dra åt helvete, så håll din käft tills jag gör det!

Och läs för fan lite mellan raderna ditt jävla ärkenöt!
Allt TS skriver handlar om henne själv och hur allting blir jobbigt för henne, hon använder bara barnet som ett slagträ mot sitt ex, inget annat.

Bara en sån sak att hon vägrar fatta att hennes ex också gör en uppoffring här, hon låter ju som om hon tror att han ska på semester enbart för att komma bort från sitt barn!

Nu kan du dra åt helvete också, och därmed först nu be mig göra det, din fitta...