Hur fan tänkte han här? (pappan till barnet flyttar långt bort)

Jag har en son på lite drygt 2 år. Jag & hans pappa har gemensam vårdnad samt har honom 50%. Vi är
alltså inte tillsammans längre och har inte varit det på ca 1 1/2 år.

Vi inte bästa vänner, jag och pappan, utan respekterar varandra samt försöker att alltid lösa småproblem
så d blir smidigast för våran son.

Nu i dagarna berättar pappan för mig att han i höst tänker börja studera i 3 år, 60 mil bort från staden vi bor i idag.
Att utbildningen finns i våran stad oxå verkar inte spela någon roll då han vill ha en "nystart" samt att hans
tjej sen nåt år sen tillbaka kommer ifrån/bor i Sthlm.

Han föreslår att jag ska ta hand om våran son här där vi bor nu och att han själv ska komma ner varannan helg och
då umgås med sin son lördag och halva söndag hemma hos sina föräldrar då han tydligen ska säga
upp sin lägenhet här.

Till saken hör väl oxå att han hävdar att för ha råd med den här utbildningen så måste han bo hos sin tjej i sthlm
och hon kan inte tänka sig att flytta hit för hon har sitt "jobb" i sthlm. Vi kan säga att hon är konstnär.

Jag är helt ställd över detta då pappan i övriga frågor fungerar helt normalt å är ansvarsfull i övrigt.

Jag vill hävda att om han vill göra nåt som eg enbart gynnar honom sj så får han mecka så han får d
att funka. Att han tar beslut sj som vänder upp å ner helt å hållet på min sons och min egen tillvaro verkar
han helt plötsligt inte bry sig om.

Att jag har meckat som fan med arbetstider och gått ner i tid/lön för att d inte ska gå ut över hans jobbs
bryr han sig inte heller om. Alla beslut jag tar ang ALLT så ser jag alltid till att d blir bäst för min son, sen hans
far och sist min egen skull. Han och jag delar på ett ansvar och vi har delat upp det 50/50. E d då rimligt att han
"avsäger" sig ansvaret, sin sons uppfostran samt låser mig rätt så rejält då jag oxå har lite planer på att byta
jobb bl.a med helt andra arbetstider än dem jag har idag?

Jag bad pappan ge mig EN anledning till varför detta skulle vara bättre för vår son än om han(pappan) kan
försöka övertala sin sthlmstjej om hon kan flytta hit ist å pendla till sthlm? Då sa pappan att han ville prova å
bo i sthlm och om "han är glad så är vår son glad". Informerade praktarslet om att hans sån inte hinner förstå
hur "glad" hans pappa är om dem bara ses 3-4 dagar i månaden. Hemma hos farmor & farfar. Sovandes på
en soffa.

"Man måste få försöka nå sina drömmar" är tydligen oxå ett inövat argument. Jag håller med men man kan
inte bara frånsäga sig ett ansvar, en plikt, ett barn. Då får man försöka nå dem drömmarna inom den ramen
man har skapat sig förfan.

Jag förstår att i framtiden så kommer pappan antagligen hamna i sthlm och att jag ändå kommer att ha hand
om våran son men jag blir så jävla förbannad på att det går att lösa utan att det skulle gå ut nämnvärt
över mig och min son. Om pappan ska "investera" i sig själv så e det väl han som ska tvingas offra nånting?
Inte hans son som blir utan fadersgestalt, manlig uppfostran. Lr jag då, som kommer få sluta upp med i princip
alla mina egna intressen som jag utövar när min son har varit halvtid hos sin pappa? Tar man ett jävla stort
beslut och man är 3 inblandade så ska d väl inte behöva va dem 2 som har en fungerande rutin som ska offra sig
för att den 3e ska få en nystart, fånga drömmar, rama in tavlor fan vet jag.

Kan jag få åsikt lr nåt råd hur jag ska få farsan att förstå hur konstigt han prioritetar?

Om pappan TVUNGET hade behövt flytta dit p.g.a att utbildningen bara fanns där, lr att hans nuvarande tjej
brutit varje ben i kroppen å behövt bli runtputtad i rullstol så hade jag förstått d. Men nu är inte fallet så.

Ett annat argument jag har är att jag har inget bra svar att ge vår son när han väl frågar varför pappa flyttat.
"Han kunde ha stannat här, men valde att inte göra d." Varför? Idiot.

Jag ser inget konstigt i det.

En man som väljer utbildning och en ny intellektuell, djupsinnig kvinna i sitt liv framför en till synes obildad dyslektiker utan drömmar.

Naturligtvis vill han så långt bort från dig som möjligt. Inte svårt att inse. Barnet är ju också smittat av dina gener och påminner förmodligen för mycket om misstaget med dig.

Vill du ha sympati får du skriva på Familjeliv. Här får du mannens syn på det hela.

Blir galen på sådana människor! Har man barn ska d barnet sättas som prio ett oavsett "om man vill börja om på nytt".
Som man bäddar får man ligga! Att skaffa barn är inte som att skaffa en katt!!

VARFÖR överväger du ens att ge efter för hans "planer"?
Verkar ju helt absurt. Låt honom lösa sin skit och ändra inte på ditt liv för att han vill ha skoj i sthlm.

Nu var d väl inte riktigt sympati jag ville ha, inte nåt litteraturpris heller för den delen. Kan hålla med om att sj texten är slarvigt skriven men tro mig, d är mitt minsta problem just nu.

Tycker mest att du är fånig och inte inser att han har helt rätt.
Inte direkt som att han lämnar sitt barn. Han kommer ner varannan helg och ser sin son.
Han tar nya tag och börjar om sitt liv vilket kanske även du skulle ta och göra, Han vill ge sitt barn en bättre framtid och livstillvaro, Att han satsar 3år på detta är ingenting mot vad NI alla kommer att tjäna på det i slutändan.
Skärp dej.

//Ralph von zarelli.

Problem?

Kan du inte förklara varför du låter det vara ditt problem?

Kan han med rätten på sin sida tvinga dig att rätta dig efter hur han vill ha det??

Det är väl självklart att han älskar sitt barn?
Men han vill samtidigt också komma någonstans i sitt egna liv och kanske ge sin son en bra framtid genom det?
Vad är det för fel med det?

Förresten, du styckeindelar riktigt jävla cp. Drygt som fan att läsa.

Jag ser det som att han lämnar sitt barn. Han kan läsa samma utbildning här.Eller i grannkommun. 60 mil är förlångt. Att ta sitt ansvar räknar jag inte att "se sin son". Som att det är den enda uppoffringen han ska behöva göra. Nej, jag köper inte det.

Jag är nöjd över min tillvaro som den är, eller ja, innan detta då. Jag har "tagit nya tag"
och startat om mitt liv efter det att vi separerade. Men jag har hållt mig inom vissa ramar för att det INTE ska på något sätt gå ut över min son eller mitt ex övriga vardag. Därför blir jag förbannad över att han verkar ha huvudet i h arslet..

Vad är det han kommer att ge min son i slutändan? Som jag inte ser?

Men han kan göra det här också. Jag delar inte hans prioritering. Resultatet av hans beslut går ut över oss men blir enbart bra för honom själv. Jag tycker att man kompromissar om en sån här sak.


Ja jag ser att styckeindelningen är helt åt helvete. Skriver från mobilen och den drygar lite. Ber om ursäkt.

bara be honom börja punga ut underhåll, men måste hålla med honom om inte så jävla kul och bo i norrland.

Så sammanfattad är du avundsjuk över att du offrar mer för din son skull än pappan? Det är helt rätt eftersom pappan bör vara lika mycket i barnets liv såsom mamman. Om du vill övertala honom att stanna så borde första steg vara att återlappa relationen med honom.