Gammelmedias annalkande död

Är mest förvånad av att tidningarna är så mentalt fast i formatet.
De kör löpsedelstexter på varje webbsida fast det inte är det läsarna vill ha.
Tar mina vanor att söka nyheter som exempel: (Adblock mm på givetvis)
Jag snabbskummar på nätet nyhetslöpsedlar på ett stort antal sidor, Svenska aftonbladet var min startsida under många år. Expressen, SVT SR, BBC, dagligen.
Och flashback.
inte längre någon nyhetsinhämtning på vanlig TV.

Skillnaden är slående i hur man möter läsarna.
Expressen och Aftonbladet kör upp "skit" som Stella, youtubeklipp och annat så det blir svårt att hitta intressanta artiklar. Dessutom kan man inte bara läsa om ett ämne utan att all annan skit också kommer upp på skärmen och gömmer det läsvärda. Expressen och Aftonbladet är inte rädd om läsarens tid. BBC och SVT sovrar informationen på ett helt annat sätt och blandar i och för sig nyheter med egna program med i en helt annan stil. Där går det att undvika den värsta skiten. De respekterar läsarna mer helt enkelt.
SR hade under en tid den bästa nyhetsförmedlingen av traditionella medier fram till de gick över till sin nya layout som mer är för lågstadiebarn är för vuxna. Nu tar det längre tid igen att hitta guldkornen. Det verkade som de inte litade på läsarna längre.

Den som är bäst är "tada": Flashback. Jo så är det.
Man kan gå djupt i ett ämne, man kan också snabbt få en översikt utan massa ovidkommande trams. Det trots att det antagligen finns mer trams på FB än i något annat media. Men här får man det inte i ansiktet vid varje klick. Och man interagerar med och respekterar läsarna/skribenterna på ett helt annat sätt än de på traditionella medier som gärna vill sätta sig på höga hästar.

Men ändå har jag skäl att tro att FB har fler klick än Expressen och Aftonbladet. Tillsammans.

Respekt!

Jag har aldrig någonsin förstått varför man går in på aftonbladet för att se youtube klipp eller läsa om icke nyheter. Det är det som sidor som reddit och existenz är till för. Aftonbladet kollar reddit, ser vad som ligger på frontpage och snor det. Vem vill läsa det som redan trendar på youtube 12 timmar senare med en massa extra reklam? Ibland undrar man om folk vet att det finns mer än 4 hemsidor. För eller senare bör dessa användare leta sig in på sidor som liveleak, youtube, reddit, existenz och twitter.

SVT/SR har fördelen att de inte måste ha en massa blaffiga annonser. Det gör att sidan blir mycket mer lättläst oavsett design.

Detta är väl ingen nyhet i denna tråd förmoda jag. Men läste, till min förvåning, att "Aftonbladet bil" skall läggas ner pga ekonomiska skäl (enligt redaktören). Finns det något officiellt uttalande från Aftonbladet angående detta?

Tror inte denna artikel varit upp här, där Jan Scherman intervjuas i Resumé:

http://www.resume.se/nyheter/media/2013/12/20/jag-gick-ocksa-i-fallan/

Kritiken mot Bonniers är hård:



Ser ut som Bonniers gör allt fel just nu, vilket bådar gott för oss som vill se deras makt minska.

Nej, det skall ha kommit som en blixt från en klar himmel.
Vi får väl hoppas att hattidningen "Dagens nyheter" lägger ner sin bildel, så att de blir av med knivmördaren Jacques Wallner!

?

Jag får tacka för tipset. Jag har sett den nu, och kan också rekommendera den till alla i tråden. Den är mycket intressant!

Det som var slående för mig med journalisternas inställning på New York Times var hur arroganta vissa av journalisterna är. Man ser det mellan raderna flera gånger. Även världens mest kanske mest respekterade tidning vet inte var deras plats är någonstans i det nya samhället. Den otroligt osympatiske David Carr åker runt i något slags korståg och försöker bedyra behovet av "gammal" journalistik även i den nya tiden. Men för mig känns sättet de argumenterar på som ett utslag av storhetsvansinne. De är fast i sin bubbla, med myten om den hjältemodiga journalisten som gör stora avslöjanden - men i praktiken är 99,9% av all journalistik inte alls av den typen. Tidningarna idag är som ett slags bloggar som agerar eko för samma nyheter.

Det känns lite som om framväxten av internet har dragit ner byxorna på journalisterna, och det är en ganska obetydlig penis som dinglar där. Myten om journalistens betydelse har kunnat odlas så länge som tid ingen var en hubb för information av alla sorter. Utan tidningen skulle man förr inte få veta att Titanic gått under (förrän man nåddes av muntligt skvaller), man skulle inte veta vem som vann vad i OS, kriget i Syrien, eller om jordbävningskatastrofen i Chile. Därtill fanns det privatannonser, dejtingannonser, bio-program och gud vet allt. Tidningen var - som någon sa förut - nästan som ett primitivt internet: ingen tidning, ingen information. Men nu är den funktionen i princip helt borta, nyhetsförmedlingen börjar också i allt högre grad tas över av de mycket snabbare sociala medierna. Tidningen har liksom ingenting kvar annat än "de granskande reportagen", och det börjar bli pinsamt uppenbart att de inte gör det särskilt bra, eller har några större kunskaper som berättigar deras existens.

(FB) Media skyddade mördare (NI-reportage om DN-journalisten Jacques Wallner)
En ganska pinsam historia för DN det här.

Faktiskt så var tidningsdöden mer påfallande på 1950-talet, det decennium som var det starkaste både socialt, ekonomiskt och politiskt i landet. Folk flyttade ut från landet och in i städerna men brydde sig inte särskilt mycket om nyheter, förutom från radio och TV:n. Tidningsdöden slog till och massor av tidningar lades ner på löpande band, detta trots att huvuddelen av folket hade råd med prenumerationer.
Presstödet infördes senare för att hjälpa de dagstidningar vilka var på väg att läggas ner, på fötter igen och stärka deras konkurrenskraft och demokratiska uttryck.

Det har idag blivit alltför dyrt med dagstidningar och många äldre väljer helt bort dessa då smutskastning, förtal och annat svammel pryder sidorna.

Exakt. En av de saker jag tyckte man kunde förutse redan i mitten av 90-talet var de gamla tidningsdrakarnas förlorade status. Murvlarna och redaktörerna förstod tydligen inte detta själva, men hela deras position vilade på två specifika saker: dels en unik och dessutom enkelriktad distributionskanal för sin produkt, och dels en brist på publika forum för informationsspridning.

Utifrån denna extremt gynnade position kunde tidningarna enkelt bygga upp ett självspelande piano som pumpade ut all möjlig smörja (och t o m en del läsvärt) till läsarna, och dessutom inbilla sig att läsarnas axelryckande ointresse innebar att man hade "inflytande". De skarpare media-gubbarna visste att hela schabraket var ett luftslott, men majoriteten av tidningsarbetarna trodde nog fast och fullt att vanligt folk satt och diskuterade deras mediokra skriverier med stort allvar. Att läsandet handlade om "i brist på annat" var inte lika spännande som att inbilla sig att man styrde samhällsdebatten. Denna illusion upprätthölls av media själva med stor skicklighet och kunde svårligen motbevisas så länge inga andra allmänna kanaler fanns. Med jämna mellanrum spände man musklerna och utnyttjade den enda makt man faktiskt hade -- dvs drev mot enskilda personer -- till att krossa en människa som Ove Rainer eller Lillen Eklund. Även politiker lät sig luras att spela med i medias "inflytande"-charad. Vad folk egentligen tyckte om tidningarna ville man absolut inte höra, och tack vare den speciella positionen man hade pre-internet, så slapp man också höra det.

BAKGRUND:Som jag nämnt tidigare så har jag via mitt yrke som konsult suttit med vid fler fikabord och hört fler fikarums-diskussioner än de flesta--bokstavligen 1000-tals "vanliga" svenskar har passerat revy över åren, mestadels vanliga tjänstemän på stora företag. Ingen bryr sig om konsulten, utan snacket går på som vanligt om sommarstugor och TV-serier, men även nyheter och politik. Som fjunig junior var jag förvånad över jargongen mellan dessa vuxna människor--de lät inte alls som den bild av Sverige och svenskar som man kunde få i t ex Dagens Nyheter. Först noterade jag detta som en anomali, men med tiden insåg jag att det var en enorm spricka mellan det samhälle och de ideal som dagstidningarna och TV förde fram, gentemot vad svensken i gemen faktiskt tyckte.

Vardagsrasismen var (och är) vitt utbredd, men det var bara en av ett dussin punkter där åsikterna från de kaffedrickande tjänstemännen avvek kraftigt från den "officiella" linjen. Dödsstraff? Propagera för det i MSM och du får ett drev av hat som tvingar dig att fly landet. Vid fikabordet uppstår däremot en engagerad dialog där några är för dödsstraff, några emot dödsstraff, och andra lyssnar intresserat. Hårdare tag mot brottslingar? Jajamen. Striktare disciplin och högre krav i skolorna? Yes. Muslimer i stan? Absolut helst inte, tack. Och så vidare... fram tonade alltså bilden av två helt olika Sverige, ett påhittat PK-Sverige som uppfunnits av pissljumma vänster-media, och ett riktigt Sverige som bestod av svenska gräsrötter och deras faktiska åsikter. Att denna bisarra spricka inte skulle kunna bestå kändes uppenbart, men det var när internet seglade upp som utvecklingen kändes ganska given.

Redan i slutet av 90-talet var det uppenbart att internet skulle slå undan bägge benen som tidningsdominansen vilade på, och hela bluffen skulle falla samman. Ingen gillar egentligen tidningarna, ingen gillar journalister, ingen gillar pissljummen bleeding heart-vänster, och alla alternativ välkomnas med entusiasm. Dvs precis det vi ser nu.

Tidningarnas arrogans, lögner och politiska propaganda har skapat en situation där kundlojaliteten är absurt låg för en daglighandels-produkt. Folk hoppar på nästan vad som helst för att slippa Bror Duktigs PK-förmynderi. Nu är inte detta huvudorsaken till tidningsdöden (digital teknologi är det) men den närmast obefintliga supporten från konsumenterna är ändå viktig när man spekulerar i någon sorts överlevnads- eller comeback-strategi för de gamla tidningarna.

Kort sagt: ingen vill ha tillbaka dem, so why bother?

Internets intåg är ju naturligtvis en stor orsak till "tidningsdöden" som pågår men är inte helt avgörande. Hade media bedrivit en sund och saklig journalistik, en objektivt granskande journalistik istället för den agendasättande-, uppfostringsjournalistik som bedrivs så hade det funnits utrymme och möjlighet att ställa om till den digitala världen.
Istället har man lämnat halva spelplanen tom och då är det klart att det kommer in andra aktörer och tar den platsen. Tex Avpixlat, Fria tider etc.

Och detta gäller inte bara inom politiks journalistik utan alla områden där det media bedrivit dålig journalist.

Jag kan skriva under på det. Jag kommer ihåg ett inslag i det som nu heter Studio Ett för länge sedan när Internet var helt nytt. Journalisterna diskuterade journalistikens framtid i ett stämningsläge som närmast kan beskrivas som panik. Förslag på att Internet kanske bara var en fluga nämndes och diskuterades.

Till slut vill jag minnas att man kom fram till att journalistiken skulle finnas kvar pga dess överlägsna källkontroll, vilket låter som ett skämt idag. Tidningarna idag har väl knappt råd att sumpa en story man lagt ner 100 arbetstimmar på även om det visar sig att den inte stämmer.