Folk som tror de är deprimerade p.g.a hög intelligens - ett tecken på efterblivenhet?

Det dyker inte sällan upp trådar här på FB som handlar om att hög IQ orsakar depression, oftast med motiveringen att de kan "se misären" eller "se igenom samhället" eller "se meningslösheten" o.s.v.. De (skribenterna i trådarna) klagar ofta på att de är ensamma och att ingen förstår dem, anledningen till det är naturligtvis att de är "för smart" och anser sig stå över vanliga människor.

Vetenskapligt finns det inget stöd för att hög intelligens leder till depression, tvärtom, så finns många studier som visar att personer med hög IQ har bättre mental och fysisk hälsa, bättre relationer, tjänar mer pengar o.s.v.

De här personerna verkar helt bygga sin uppfattning på eget tyckande och tänkande snarare än på tester/akademisk framgång vilket ju är helt värdelöst ty 98% av alla människor, oavsett var man ligger på IQ-skalan, upplever sig ligga över medel. De blandar också ofta ihop olika intelligenser som t.ex. att kunna läsa av folk som ju snarare tillhör interpersonell intelligens och inte IQ.

Som sagt, deras depression grundar sig i att "de vet vart världen är på väg". Det krävs inte alltför hög intelligens för att fatta att ingen kan föutse vad som kommer att hända, världen är betydligt mer komplex än så. T.ex. kunde (nästan) ingen nationalekonom, trots deras höga utbildning och intelligens, förutspå finanskrisen 2008, inte heller kan de förutspå nästa. Så frågan är naturligtvis hur fb-snillena med sina gymnasieutbildningar (om ens det) kan veta åt vilket håll hela mänskligheten rör sig åt?

Är inte allt det här bara patetiskt önsketänkande? Är det inte mer troligt att ensamheten (och depressionen den leder till) snarare är ett tecken på låg social kompetens än hög IQ?

Några av trådarna jag syftar på:
(FB) Högintelligent kille
(FB) Hög IQ - Depression
(FB) Jag är på tok för intelligent. Vad göra?

Det du inte förstår är att man kan ha låg social kompetens, men hög IQ. Alla som är deprimerade har väl inte hög IQ men självklart finns det deprimerade människor som har det också.

Vad är det som tyder på att jag inte förstår det?

Jag tycker hela din trådstart bygger på att man antingen är det ena eller det andra. Jag tror depression till stor del är känslobundet, oberoende av intelligens. Jag tror också att människor som är smarta och samtidigt deprimerade blir väldigt frustrerade eftersom de inte lyckas visa vad de faktiskt kan. Därav den typen av trådstarter du länkar till. Jag tvivlar inte en sekund på att de är smarta. Och att det skulle vara tecken på "efterblivenhet" köper jag icke.

Högt IQ behöver nödvändigtvis inte betyda att man är smart. Gör skillnad på de begreppen, tack!

Det har du helt rätt i. IQ är inte synonymt med intelligens. Jag menar intelligens och inte IQ, om jag nu slarvade med begreppen.

Intressant ämne och bra trådstart. Dock kan jag inte helt och fullt hålla med dig, TS, i din uppfattning. Det är bra att slå dessa folken på skalpen med detta som du tar upp, att hög IQ snarare leder till ett bättre liv än ett sämre, när de börjar beklaga sig. Samtidigt så talar vi sällan om depression och hög eller låg IQ, utan snarare eftertänksamhet och melankoli eller liknande. Inget av detta går riktigt att mäta och jämföra.

Man kan ha väldigt hög IQ men inte använda sig av det, och man kan ha en medelmåttig IQ och anstränga sig intellektuellt på gränsen till vansinne. Jag tror att dessa människor har ett anlag för depressivt tänkande, de tänker mycket och klart, men det betyder inte att de har hög IQ. Jag kan se det som att dumma människor ofta tar det väldigt lätt på livet, jämfört med den högt utbildade läkaren som trots allt har god mental och fysisk hälsa, men konstant är stressad och irriterad.

Min poäng är alltså att intelligens (vilket såklart inte är samma sak som IQ) fixar markservicen i ditt liv och gör det enklare, men du kommer att krångla till det själv tack vare denna förmåga att framförallt överanalysera din vardag, och du blir troligtvis aldrig nöjd, på ett sätt som en rätt korkad människa hade varit i denna intelligenta person vardagliga liv.

Kan utveckla mera senare ifall jag får mothugg, men det här får duga för nu...

Fenomenet förklaras till stor del av den bevisade Dunning–Kruger-effekten.

Alltså, som du delvis säger. Att ta väldigt lätt på livet tyder på dumhet, det kan man inte komma ifrån. En deprimerad människa tar allt annat än lätt på livet.

Skulle säga det är cerebral narcissism.

Egot är för stort i förhållande till vad de förväntar sig - där de istället för att erkänna de är idioter som tror fel saker om sig själva och ze life de försvarar sig mot det genom att tro de är helt enkelt smartare, som knäppskallar som försvarar sig mot att vara inkapabla generellt med att de har telepatiska krafter.

Depression är väl typ intern konflikt mellan jaget och kraven på sig själv som egot kommer med, där själva stadiet depression är nederlag. Där försvar mot det nederlaget är narcissism som kommer antingen ut som somatisk narcissism där de ska knulla allt som rör sig för att tro de är zötare än andra eller cerebral narcissism som kommer ut som att de är smartare än andra.

Sönderdaltade eller liknande där de inte kan hantera verkligheten som den är iom den hotar egot, som de som blir deprimerade över att inte få ligga som de vill.

Som alkoholism, fast fantasier om överlägsenhet.

Självklart kan man vara både intelligent och ha låg social kompetens. Jag tror dock att en person med hög intelligens inser att det är just social inkompetens och intelligensen som är problemet.

Du köper alltså den här förklaringen att de kan "se misären"då?

Hög intelligens som används inkorrekt leder till depression, bara för att man är intelligent så betyder inte det att man direkt använder sig av intelligensen på rätt sätt. Bara för att man är intelligent så behöver man ju inte vara intresserad av eller tycka att allt är roligt och då är det lätt att fastna i någon slags depression där man sitter fast med något som man inte tycker om?

När man däremot hittat ett område där man både får använda sig av sin intelligens och samtidigt tycker att det är roligt/utmanande, DÅ kan nog intelligenta människor lyckligare, rikare och hela den faderullan... Det är även de människorna som kommer fram och blir kända på sin intelligens, därav att många studier visar intelligenta människor ofta är lyckligare och smartare - jag skulle tro att det finns väldigt många intelligenta människor som aldrig blir något utan fastnar i något icke-stimulerande, blir deprimerade och bara försvinner in i vardagens dimma.

Sen kan man väl argumentera för att 'om man är så intelligent så borde man väl kunna lista ut vad man kan använda det till', men tja... Det finns många olika typers intelligens, bara för att man har en sjudundrans slutledningsförmåga så är man ju inte allvetande.

Hursomhelst så ja, jag tycker nog att om man är intelligent nog så bör man se vad det är som gör en olycklig, men bara för att man vet att något gör en olycklig så betyder inte det att man kan göra något åt det. Ett exempel jag gillar är fobier; Många har helt bonkers fobier och de är samtidigt helt medvetna om att deras fobier är helt irrationella, ändå kan de inte sluta vara rädda.