Folk som tror de är deprimerade p.g.a hög intelligens - ett tecken på efterblivenhet?

När man mår dåligt är man mycket mer benägen att göra saker man kan bli uppmärksammad för. Det finns massor av exempel på detta. Särskilt bland bipolära. Folk tänker dock inte på att i varje rum med 100 personer finns det statistiskt sett en person med IQ över 135. Sedan drar de upp ett fåtal exempel där det är en intelligent person har ballat ur och använder dessa för att stödja sin tes om att intelligenta/talangfulla mår dåligt. Det finns dock inga studier som stödjer detta.

Jag är helt på din sida i denna fråga. Intelligenta mår bättre psykiskt, har bättre förmåga att återhämta sig från trauman, har bättre fysisk hälsa, lever längre liv, har högre inkomst osv, icke bundet till social klass. De som säger mot kan komma med något substantiellt som stödjer deras hypotes.

Mm? Jag har inte påstått att det finns ett orsakssamband, bara att de ofta samexisterar - det exkluderar inte på något sätt det du säger.

Frågan är väl hur man kan koppla IQ (om det är det som menas med "intelligens" i sammanhanget) till det psykiska välbefinnandet.

Man måste fråga vad det innebär att ha en hög intelligens och hur detta påverkar människan. Finns det någon gedigen studie eller vetskap om detta?

Fascinerade hur samma ämne kan diskuteras i så många olika trådar och hur personer verkar vägra att ta till sig logik.

Om personer med hög IQ lättare blev deprimerade eller hade depressiva tendenser så skulle IQ begreppet tappa hela sitt värde i tex rekryteringsprocesser. Högt IQ är eftersträvasvärt då det korrelerar positivt med psykisk hälsa, framgång i arbetslivet, ekonomisk framgång, akademisk framgång etc.

Hög intelligens är en skyddsfaktor. Inte någonting som leder till att folk "tänker för mycket" eller "grottar ner sig i negativa tankar".

Det är fascinerande hur folk kan tycka så mycket utan att presentera någon typ av kunskap eller argument för sina ståndpunkter - och trots detta dumförklara andra. Gäsp.

Exakt! Om luguber så är det mer probabelt att det rör sig om frustrationen att behöva dras med sin medelmåttiga omvärld snarare än att den "är den enda som ser hur illa det är i samhället idag", och är "intelligent" nog att se hur egoistiska och empatilösa människor är.

Ska tilläggas att min IQ ligger precis under Mensa-nivå, d.v.s. åtminstone en bra bit över medel, och var grovt deprimerad som tonåring men i det här sammanhanget anser jag det klart genomgripande att behjärta att jag är light-autist, vilket i sig producerar omständigheter som försvårar etiologiska korrelationer.

Beror väl på hur man definierar intelligens, många kreativa människor i form av författare/konstnärer har varit deprimerade/maniska osv. Finns väl forskning som visat/visar en koppling mellan intelligens och just bipolär sjukdom.

Jag har personligen en IQ någonstans mellan 112-128 baserat på olika typer av IQ-test, däribland Mensa. Studerar naturvetenskap, har även sysslat med kreativa yrken. Så jag har konkreta bevis på att jag åtminstone är över medel intelligensmässigt och detta är min egen självbild. Ingen Cantor, Leibnitz eller Newton men ingen dumskalle heller. Har varit deprimerad sedan början av tonåren och har även OCD vilket oftast brukas förknippas med högpresterande människor. Har inte alltid haft en bra uppväxt dels på grund av min omgivning tror jag men helt klart även på grund av mina egna val, men den skiljer sig knappast markant för personer runtomkring mig. Har dock haft ett bra familjeförhållande.

Har även varit under luppen av psykologin för högtfungerande autism vilket jag dock tror är humbug. Har problem med att titta folk i ögonen och dylikt men annars är det inte så mycket som stämmer in med mig. Det som är ännu värre är när man sitter och pratar med en psykolog och redan vet vad han ska säga om olika typer av frågor och man inser att man nog vet mer om psykologi än personen framför en som tjänar 40 000 i månaden bekräftar bara ens egen syn på samhället. Att man även måste förlita sig på inkompetent sjukvårdspersonal i olika ärenden gör mig ännu mer trött på livet.

Mina problem handlar i största mån om samhället. Är helt enkelt less på den eviga jakten efter pengar och "status", egoism, hur olika människor delar upp sig i grupperingar, att varenda person är dömande och fördomsfull och att folk går runt och måste bekräfta sina egna egon. Har även problem med att diskutera med människor eftersom dom argumenten som används i dagligt språkbruk är så förbannat infantilt. Att man sedan har växt upp i en omgivning som snarare uppmuntrade att man skulle tillhöra en viss gruppering eller skaffa ett ego där man var en viss typ av person kändes trist för mig. Känns som att jag har "spelat dum" på sätt och vis i uppväxten för att kunna få ett socialt liv.

Jag har en relativt hög moral, inte på en juridisk nivå dock, ser inget problem i att bryta dom lagar som jag inte tycker är rätt. Är dock inte kriminell. Så länge jag inte skadar någon eller på något sätt gör något som jag (inte samhället) tycker är fel så är det inget som hindrar mig. Att bli hotad fysiskt och bli skadad är någonting som jag planerar kan hända mig och jag planerar mitt liv därefter. Mitt liv kretsar mer kring att öka mina chanser för överlevnad, att bättra situationen för dom som är mig nära (vilket inte är så många) och att bättra mig själv mentalt och fysiskt än daglig statusjakt.

Jag ljuger dock nästintill aldrig, vilket är en orsak till varför jag hatar samhället. Hycklare, lögnare och rövslickare är dom personerna som får makten i samhället, inte dom som är bäst lämpade för sin plats. Att jag även trots att jag är ärlig tydligen inte får några fördelar utan snarare det motsatta bekräftar ofta min egna bild om samhället som ruttet.

Bara det faktum att en person som Beatrice Ask sitter på den högsta insatsen inom Sveriges juridiska väsen har urholkat mitt förtroende totalt för rättsväsendet. Att även Annie Lööf, som anser Ayn Rand och Margaret Thatcher som lämpliga förebilder innehar platsen som näringsminister gör mig mörkrädd för var. Jag kan fortsätta min tirad gentemot andra hjärntvättade politiker så som Bodström och Reinfeldt men detta var inte poängen med mitt inlägg. Det värsta med dessa politiker är att dom inte fattar själva att dom blir manipulerade sedan sina yngre år i sina ungdomsförbund. Det är som att se revirhävdande idioter som anklagar grupp X att grupp Y är på sätt och vis. Att större delen av samhället är lika infantila som dessa idioter som har makten gör mig bara mer less.

Jag lever större delen med mantrat att, om människor ger fan i mig så ger jag fan i dom. Har också väldigt kort tålamod för känslosamma personer, om det inte är kvinnor som visar känslor till mig. Jag brukar däremot oftast bara kunna bli frustrerad, arg eller melankolisk - jag har dock förmågan att skratta och bli glad - jag är knappast socialt efterbliven men helt klart så funkar jag inte ok bland normala människor. Har bortsett från övriga känslor inget större känslomässigt spektrum.

Det som stör mig mest är att majoriteten av befolkningen inte ens kan reflektera över verkligheten och samhället i sig. Dom tar verkligheten som den är, vilket gör att dom kan bli manipulerade enkelt av makten. Det må låta på min text som att allt handlar om mig, och jag kommer garanterat att få ett inlägg som kritiserar mitt eget ego - detta hör till, att så fort man yttrar en åsikt så ska ens ego synas och som råttor runt en råttfälla så försöker människor hitta ett sätt att sätta sig över en. På sätt och vis så har jag lättast att umgås med antingen intellektuella personer som man kan ha djupa samtal med eller personer som är på något sätt utanför samhället, eller bara vill komma bort från råtthjulet. Men så är väl dom flesta kanske?

Jag vacklar fram och tillbaka om jag ska vara en ärlig person och snäll eller om jag helt enkelt ska skaffa mig ett ego och bli en totalt hänsynslös psykopat eller narcissist, för det är det som samhället har fostrat mig till. Jag har insett att jag inte kommer få någon fördel med att vara på det sättet jag vill, men jag orkar samtidigt inte heller med alla konflikter som kommer när man helt plötsligt ska börja bekräfta sitt ego hela tiden. Att jag sedan tänker på detta samtidigt som jag argumenterar gör det inte lättare.

Men detta var ju enbart min bakgrund som en högre stående intellektuell person (om någon mot förmodan inte förstod att denna mening var ironisk så meddelar jag detta nu). Jag har inte forskat i om detta påstående är sant eller ej men om jag utgår efter dom personerna som befinner sig på mitt naturvetenskapliga program (vill ej outa mig själv var jag studerar) så finns det en hel del personer med uppenbara psykiska "defekter", men det krävs på sätt och vis för att kunna ha ett abstrakt tänkande. Det finns dock lika många som är fullt normala så jag skulle säga det är identiskt med resten av samhället.

Ja, det stämmer. Satt just och funderade på det och kom på några tänkbara orsaker:

1. De spenderar mycket tid ensam (ensamhet är dåligt för hälsan).
2. Deras arbete blir konstant bedömt och kritiserat.
3. De kan vara s.k right-brainers som (om jag inte minns fel) har större benägenhet att hamna i depression.

Om ditt inlägg var ett svar på mitt inlägg så rekommenderar jag dig att göra en enkel google-sökning med sökorden "Correlation between IQ and [det du vill ha reda på]" så kan du se att mitt inlägg inte är någonting nyskapande eller kontroversiellt, utan snarare en sammanfattning av forskningsläget.

Jag hittar flera sidor google-resultat som säger emot ditt inlägg ovan. Jag tror att man kan konstatera att det i dagsläget inte finns något svart på vitt svar, utan att olika undersökningar gjorda av olika forskare har fått varierande resultat.

Du är inte den första i tråden som hävdar att det finns massa undersökningar som bevisar att hög IQ leder till depression. Det lustiga är att ingen lyckas länka till någon av dem.