S.O.S. (1988) gick på tv, den såg jag. Har aldrig riktigt sett den förr från början till slut, hade bara lösryckta minnen. Här är vad jag tänkte på mest:
Dialogen är vid enstaka tillfällen brilljant, men allt som oftast usel. Fruktansvärt teatralt och krystat. Att alla karaktärer skämtar hela tiden och åhörarna skrattar uppenbart fejkat, det stör jag mig också på.
Utöver teatrala och krystade är många dialoger dessutom helt tomma och lämnar inget efter sig i filmen. När de rika människorna står och småpratar i trädgården kan vara det bland det värsta jag sett.
Rösterna är uppenbart pålagda i efterhand genom större delen av filmen. Det är synd. I vissa tillfällen har man till och med ändrat replikerna i efterhand, ser det ut som. Jag tänkte särskilt på när munrörelserna bara sa "köket" men rösten sa "du kan ta den i köket". Förmodligen kom man på att Stig-Helmer inte frågar var telefonen finns, utan bör fråga om han kan få låna telefonen...
Klippningen är bedrövlig. Det finns en mängd skämt som bygger på övergångar mellan scenerna, men som slarvas bort helt. Som när två hippies säger något om att det fulaste man kan tänka sig är plastpåsar i en båt, och man därefter klipper till Stig-Helmer och Ole som sitter i ett hav av soppåsar på någon slags sophämtingsbåt. Jag minns inte vad som var grejen, men det gavs i alla fall knappt någon möjlighet för tittaren att ta in skämtet, pga klippningen och att ännu en tom dialog satte igång.
Skådisarna gör i många fall ganska dåligt ifrån sig. Jag kan inte säga om det är manuset, regin eller deras kapacitet som det är fel på, men exempelvis rutinerade Sten Ljunggren levererade det stelaste skådespel jag sett på länge.
Undantaget är dock Lasse Åberg som Stig-Helmer. Han är fantastisk. Han har ganska få repliker för att vara huvudperson, men det mesta han säger och gör är bra. En trovärdig ärketönt. Förutom i de tomma dialoger som även han medverkar i. Det är uppenbart att Åberg har gett sig själv guldkornen, Jon Skolmen har inte fått så mycket roligt alls. Flertalet gånger satt jag istället och skruvade mig åt de pinsamma dialogerna, där man försökte vara rolig. Mest pinsam var dock kommenteringen under seglingstävlingen, och allt annat som hade med seglingstävlingen att göra.
Ett sista klag - musiken! Vidrig! Den tar över för mycket, passar inte och kommer in helt fel i scener. Fy!
Bra saker då? Det finns absolut! Det är trots allt en ganska hög andel klassiska scener och repliker i den här filmen. Exempelvis ordet "puttifrånkorv" som vi i alla fall i min familj använder om fändrar. De röda och gröna strumporna. T-shirten "Sailing is a blow job". Scenen med båten som fastnar i bron som öppnas. Scenen med båten som hamnar i swimming poolen. Stig-Helmer som windsurfare. Stig-Helmer som kanin. Och så vidare.
Det blev mycket klag här, men vad man än säger om det så har filmen vunnit någon plats i mitt hjärta. Mycket tack vare anden som skrattade varje gång en man misslyckades med att dra igång sin aktersnurra.

Jag ger filmen ändå 3,5 av 5. Jag satt faktiskt och skrattade ibland, och det är charmigt i all sin B:ighet. Anden och Stig-Helmer var bäst, dialogerna var sämst.