Juristprogrammet

Jaha, varför det?

För mycket och inte alls.

Ett något mer nyanserat svar är att jag liksom Publicus läst 10,5 hp allmän rättslära och 9 hp rättshistoria, och att rättsfilosofi och rättssociologi uttryckligen tas upp i de kurserna. Min personliga upplevelse av kurserna är att de är flummiga, ointressanta, i stort saknar koppling till såväl den övriga utbildningen som till det tänkta yrkeslivet, och av den anledningen är svårbegripliga. Sedan är det förstås svårt att säga hur mycket av det här som beror på ämnena i sig, och hur mycket som beror på kursupplägg och examinationsformer. Ett kursupplägg där rättsfilosofibiten slipper den helt löjliga övervikten av någonting så tramsigt som naturrättsläror skulle sannolikt fungera bättre. Förutom att naturrätt alltid är mer eller mindre förklädd metafysik så har den väldigt lite med svensk rätt att göra.

Det mest nyanserade svaret är att jag utanför de kurser som är avsedda att behandla ämnet tycker att rättsfilosofi är intressant. En jämförelse mellan EU-domstolens sätt att plocka allmänna rättsprinciper ur medlemsstaternas rättsordningar och någon gammal greks åsikt om induktion som metod för att hitta naturrättens väsen är ett utmärkt samtalsämne vid lunchen på universitetet. Att tvingas tentera på hur en common law-professor försöker maskera sina religiöst grundade uppfattningar om moralfrågor som evigt sunt förnuft känns däremot bara fel.

Har fått statistiken från KERAI (T5) på GU.

Andel AB 36 st av 267 = 13.5%
Andel BA 97 st av 267 = 36.3%
Andel B 55 st av 267 = 20.6%
Andel U 79 st av 267 = 29,6%


Helt okej statistik från att jämföra med tidigare år, notera att KERAI är motsvarande till tidigare Civilrätt 2 minus arbetsrätt.

Jag är väldigt nyfiken på vad du grundar denna åsikt på?

Vad ser du för poäng med att utöka den delen? Är det av personligt intresse eller någonting mer?

Edit: Finns det någonting du skulle vilja prioritera bort för att ge plats för mer rättsfilosofi?

Jag vill absolut inte vara dryg eller så nu, men mycket av det du skriver här visar på att du inte riktigt greppat rättsfilosofin, vare sig i sak eller dess syften. Om det beror på din egen inställning till ämnet eller undervisningen och kursupplägget, vet jag dock inte. Men det förvånar mig heller inte. Filosofi - oavsett om den behandlar rätten eller något annat område - är svårt och kräver en hel del tankemöda. Dessutom är min erfarenhet att det som lärs ut på universiteten i själva verket i väldigt liten grad är rättsfilosofi - istället handlar det mer om idéhistoria. Fokus ligger nämligen främst på att kunna rapa upp vad någon tänkare sagt och ungefär i vilket ideologiskt sammanhang, utan att man förväntas analysera utsagorna eller försöka hitta argumentationens eventuella svagheter. Det är inte filosofi, oavsett vad man väljer att kalla det.


Jag ser det som oerhört viktigt att fördjupa sig i de mer analytiska delarna av vad man håller på med, oavsett vad detta i sin tur kan vara. Dessutom är det en högst naiv föreställning att tro att det man idag tar för givet som "rätt" skulle på något sätt vara frikopplat från rättsfilosofiska grunder. Snarare är det just dessa som bildar de mest fundamentala byggstenar på vilka rätten bygger. Och då tycker jag verkligen att det är viktigt för jurister att ha förståelse för vilka problem, möjligheter och konsekvenser olika perspektiv på sådana grunder kan medföra.

Generellt tycker jag att juristutbildningen fokuserar alldeles för mycket på gällande rätt. Det är ju ändå så att alla kommer behöva "lära om sig" efter examen, dels för att rättsområdet sas har "gått vidare" och dels för att man då ändå har glömt bort alla relevanta detaljkunskaper. Istället tycker jag utbildningen borde fokusera långt mycket mer på exempelvis muntlig och skriftlig framställning, metodlära och rättsteori.

Naiva jag trodde att meningen "[s]edan är det förstås svårt att säga hur mycket av det här som beror på ämnena i sig, och hur mycket som beror på kursupplägg och examinationsformer" skulle duga som reservation angående både mina kunskaper och kursernas innehåll. Din beskrivning av idéhistoria som ämne verkar dessutom stämma alldeles perfekt överens med min beskrivning av hur jag upplevde en av tentorna i allmän rättslära.


Till stor del håller jag med dig. Framför allt vad gäller fokus på framställning och metodlära, vilket vi på SU (jag vet inte hur det är för några andra) har haft sorgligt lite av. Å andra sidan är väl tanken att man skall "lära sig genom att göra", både vad gäller metod och framställning.

Angående rättsfilosofiska grunder för rätten så hävdar jag naturligtvis inte att sådana saknas, eller för den delen att det saknas, eller bör saknas, koppling mellan rätt och moral. Det jag vänder mig mot är ett alltför stort fokus på rättsfilosofiska inriktningar som har mycket litet inflytande på det som idag är gällande rätt i Sverige. Att diskutera Finnis och Fuller känns ungefär lika relevant som att diskutera Harry Potter, om än inte lika roligt.

Exakt vad man borde fokusera på istället är förstås lite knepigt för mig att besvara, eftersom jag ju tydligen inte greppat ämnet. Dock vill jag minnas att jag hört det viskas om någonting som kallas Uppsalaskolan, vilken skall ha haft en faktisk betydelse för hur juridiken ser ut i Sverige i dag.

Sedan bör väl påpekas att jag är fullt medveten om min närmast patologiska avsky mot just naturrättslärorna, och inte är särdeles avogt inställd till andra alternativa perspektiv. Väldigt många juriststudenter, framför allt sådana som kommer direkt från gymnasiet, har mycket att lära av en ny syn på samhället. Emellertid är jag av åsikten att man går juristlinjen för att i första hand lära sig juridik, inte genusvetenskap, raslära, nationalekonomi, filosofi eller teologi. Och i Sverige är juridikens centrala område den gällande rätten, vilket innebär att man bör lära sig den (eller ja, egentligen få ett hum om den och börja lära sig metoden för att fastställa den) innan man tar upp andra perspektiv.

Vad är det för fel på dig? Naturrätten är den enda och sanna rätten.

Jag håller helt och hållet med. Väl talat!

Äsch, vad är det för liberal smörja? Utbildningen ska vara "hard core", så har det alltid varit och så ska det förbli.

Hard core är inte alltid det samma som relevant. Det är inte önskvärt att göra en utbildning svår bara för att den ska vara svår. Några gånger kan detta till och med vara kontraproduktivt gentemot utbildningens syfte. Vissa påstår dock att det är positivt med svåra moment eftersom man drillas i att anta utmaningar, men i så fall kan man ju lika gärna proppa juristprogrammet med en massa högskolematte och hoppas att studenterna får en förbättrad analysförmåga.

"Hard core" betyder emellertid inte svår. För väldigt många är det nog svårare att säga sig in i abstrakta resonemang och metodik än ganska enkel (för det är det faktiskt) juridik.