Citat:
Ursprungligen postat av
namgreb
(...)
Nja, jag säger inte att mål och ambitioner är ett helvete. Inte ens i princip, skulle jag påstå att jag gör det.
Jag redogör för att min uppfattning, tillika subjektiva, är den att utbildningen i fråga är ett helvete. Jag tror faktiskt inte att jag involverar mål och ambitioner i ekvationen annat än indirekt.
Jag redogör för att utbildningen är ett helvete (enligt min subjektiva uppfattning) pga:
1) Inlärningskurvan är brant. Med detta menar jag att så fort du hanterar ett ämne så tentas det av och så slängs du in i ett nytt ämne och så får du börja om ifrån noll igen. Detta kan jämföras med arbetslivet där jag t.ex. kan skilja någon på under fem minuter numera.
2) Betygshetsen. Denna är kopplad till mål och ambition. Utan målet och ambitionen att gå ut med bra betyg och öppna dörrarna man vill öppna, så har man rimligtvis inte samma betygshets. Mitt uttalande kring betygshetsen är i sammanhanget mer objektivt dock, och har att göra med att den a) är befogad; vill man öppna dörrar krävs bra betyg, och b) troligtvis är den värsta bland landets alla utbildningar. Huruvida mål och ambition är bra eller inte uttalar jag mig egentligen inte om, och helvetet i fråga är alltså själva utbildningen, inte utbildningens mål eller ambitionen att nå målet. Målet är i sammanhanget himmelen och ambitionen är drivkraften att ta sig dit.
3) Juriststudenter är vana vid att vara bäst i klassen i gymnasiet/grundskolan och inte vana vid att bara vara en i mängden. Detta för med sig en omställning för juriststudenten i fråga. Från att leka sig igenom saker och ting så blir det plötsligt svårt, ingen lovordar en längre, tvärtom inser man kanske att man inte är så jävla skarp som man alltid trott. Mindre saker kan orsaka större identitetkriser.
(...)
Att något är fundamentalt fel i den mentalitet som verkar råda oavsett lärosäte framgår väl om inte annat av att det du skrivit skulle - åtminstone bland mina kursare - ha fått dig stämplad som idiot eller rättshaverist. Jag uppfattade att det fanns en enorm brist på självinsikt som inte minst yttrade sig i att folk inte kunde erkänna för sig själva att man hade ett helvete emellanåt. Jag kan villigt medge att jag hade några av mitt livs värsta stunder under de första tre åren. Särskilt sticker den terminstenta då min brud precis dumpat mig, en nära anhörig dött i cancer och hela mitt sociala liv vid LU bestod av juriststudenter som bara hetsade, hetsade och hetsade. Fy fan.
En av anledningarna till att jag ändå dyker upp i den här tråden emellanåt är för sprida en viss verllighetsförankring i synen på arbetsmarknaden. Jag har högst medelmåttiga betyg som matchar min medelmåttiga begåvning som ryms väl i min medelmåttiga kropp. Fick jobb redan innan examensarbetet och har klarat mig som fina fisken i arbetslivet. Att döma av mitt fulspionerande på facebook har fan och hans moster fått kvalificerat arbete och bosatt sig på södermalm.
Ett förskräckligt öde på många sätt i och för sig.
