Jehovas Vittnen, varför så impopulära?

Jo men Rutherford predikade visst dörr till dörr åtmindstonde vid något tillfälle. Som jag sa hade sådana erfarenheter publicerats och det räcker för att bevisa att han hade gjort det.

JAg vågar ändå påstå att du har fel när det gäller att det inte finns några andra trosgrupper som varit lika fredliga som jehovas vittnen.. Buddhister/Jainister betraktar krig i syfta till självförsvar som helt ok. Vilken annan grupp tänkte du på ?

Rutherford sympatiserade inte alls med Hitler. Han agerade på ett strategiskt sätt för att försöka vinna inflytande på de tyska myndigheterna så Jehovas vittnena där skulle få det bättre.

http://en.wikipedia.org/wiki/Declaration_of_Facts

I det första århundradet fanns det bara en religiös grupp som hade monopol på sanningen.. Det var förutsagt att den sanna "kyrkan " skulle splittras på grund av avfällighet vilket var exakt det som hände. Så efter ett tag så fanns det ingen religion som hade monopol på sanningen vilket inte hade varit fallet sedan innan Israel utvaldes. Det var inte heller meningen att det så skulle fortgå..Förr eller senare skulle en enda organisation träde fram.

Det stämmer inte. Det har inte publicerats något om att Rutherford någonsin har gått från dörr till dörr och predikat på det sätt han krävde av andra. Du hänvisade tidigare till Macmillan och årsboken från 1975. Macmillan skrev inget om sådant i sin bok, och årsboken från 1975 sade inte så heller. Det visste jag och därför bad jag dig precicera med konkreta hänvisningar. Det kunde du av förståeliga skäl inte göra. På sid. 82 och 83 i nämnda årsbok återges uppgifter från Macmillan om att Rutherford predikade för en grupp individer. Men detta var inte att predika från hus till hus utan var ett föredrag för en samlad, intresserad publik. Som "Pilgrim" från och med 1907 höll Rutherfod massor med framställningar bland troende bibelforskare och föredrag för allmänheten. Det var inte att gå från hus till hus som han senare krävde av andra. De äldste som han kritiserade ägnade sig åt samma form av föredrag som Rutherford hade gjort. Men det räckte inte, tyckte Rutherford, fast han inte själv gick före som ett exempel.

Och i artikeln "To the Elders" i The Watchtower November 1, 1928 erkände Rutherford att han inte gick från hus till hus. Han påpekade att han sålt böcker, men sade inte att han någonsin gått från dörr till dörr i detta ärende. Bokförsäljning var en del av den tidigare pilgrimsverksamheten. Du lever i ett önsketänkande men sanningen är brutal. Den kan du inte ändra på hur du än anstränger dig.

Så Rutherford krävde att andra skulle gå från hus till hus och förkunna, hur svåra försörjningssituationer folk än kunde ha. Själv levde han ett synnerligen bekvämt liv med uppassning på alla kanter, men han gick inte från dörr till dörr. En sådan hållning är fullständigt oursäktlig. Med rätta har många bibelforskare kallat honom en falsk herde.

Jag har inte påstått att Rutherford sympatiserade med Hitler. Men han fjäskade för honom på ett fullständigt oursäktligt sätt i den deklaration som spreds. Att framställa saken så vinklat och felaktigt som han gjorde får ingen kristen göra ens av "strategiska" skäl. Han hoppade på judarna och uttryckte en pro-tysk hållning. Det var fult så det stank om det.

Sedan noterar jag att du hänvisar till den amatörframställda Wikipedia. Det verket har inget som helst värde när det gäller religiösa och politiska positioner. Den har alltid varit en tummelplats för religiösa och politiska ivrare som propagerat för sin sak. Så jag varken litar på eller numera ens läser detta kvackarverk när det gäller religion eller politik.

Nu har jag ju det aktuella dokumentet och kan lägga ut det här i sin helhet om det skulle anses påkallat.

Såg du inte vad jag skrev? Jag nämnde Sjundedagsadventisterna Reformationsrörelsen som ett exempel. Denna grupp har alltid varit fredlig, pacifistisk och vapenvägrande. Det finns en tjock bok om deras historia. Exemplet räcker för att visa att Jv inte varit ensamma om sin hållning. Mennoniter och kväkare har också haft samma pacifistiska linje. Det var ett par exempel till, så det är du som har fel, inte jag.

Jesus sade att han skulle vara med sina lärjungar från första stund fram till slutet. Vilka skulle du hänvisa folk till på 1850-talet som en lämplig andlig miljö? På 1750-talet? Detta är grundläggande, och den som inte klarar av att ge besked på den punkten har ingen rätt att argumentera för nödvändigheten av klart besked för 2010-talet.

Bibelforskarna-Jv har inte uppfyllt kriterierna för den enda sanningen, den enda godkända organisationen. Från första stund har den byggt på felaktiga premisser och uppfyllt världen med falsk förkunnelse. Om det kan jag skriva hur mycket som helst.

Doubletime,

Du hade delvis rätt ändå. Årsboken 1975 säger på sid. 132-133 att Rutherford följde med ut till dörrarna den 11 september 1922 i samband med sammankomsten i Cedar Point 1922. Rätt skall vara rätt. Men det står ändå fast att han inte gick från dörr till dörr vid den tid då han krävde att de äldste skulle göra det. Och det var det jag ursprungligen syftade på. Han påstod att han inte hade tid till den verksamheten, men det ändrar inte faktum. Och att inte ha tid är ingen ursäkt. Om gåendet från dörr till dörr varit så viktigt som han påstod hade han måst göra omprioriteringar så att han hann med dörrarna också.

Det var också lite orättvist att skriva som jag gjorde att du inte var påläst. Du är mer påläst än de flesta Jv som skriver på debattforumen. Att jag skrev som jag gjorde berodde på att jag uppfattade det du skrev i ett av dina inlägg som betydande att jag inte var påläst. Men det du skrev var så otydligt formulerat att du kanske inte menade det.

För min del framförde jag redan tidigt en kritik av två centrala delar av JVs demagogi ... som antingen kan beskrivas som intellektuell ohederlig eller rent av som lögn:

1/ Etiken byggd omkring "Might is right".

2/ Inflikandet av det jag kallar "gudomlig genetik".

I den omfattning jag öht har fått en respons har denna bestått av upprepninger (av dom ursprungliga postulat) som helt bortser från argumentationsfel/svagheter som redan har påpekats i 1/ och 2/.

Du inte bara kan ha, utan HAR fel här, hittade detta när jag sökte efter annat:

http://www.vf.se/nyheter/hammaro/speak-spirit-registrerat-som-trossamfund

Speak of Spirit på Hammarö har blivit ett registrerat trossamfund. De ingår därmed i skaran av drygt 90 registrerade trossamfund i Sverige.

Så allt snack om att JV är det enda registrerade trossamfund som hittills inte har fått bidrag kan väl nu definitivt avskrivas som en myt!

En av JV omhuldad myt!

Ja, eftersom ttsp efterlyste ett exempel på att han har ljugit, så kommer det här.

Visserligen är jag ju på hans ignorelista, men andra kan ju se det. Alltså det finns i dag drygt 90 registrerade trossamfund, och bara 32 hade bidrag förra året.
En uppenbar lögn alltså.

Hittade ytterligare en intressant länk angående detta:

http://www.dn.se/debatt/se-over-lagen-om-statligt-stod-till-trossamfund/

ur artikeln:
"Kriterierna för vilka trossamfund som är stödberättigade har i praktiken redan luckrats upp. Buddisterna får numera stöd trots att traditionell buddism inte förrättar gudstjänster. Gudstjänster är uppenbarligen inte längre ett krav.

Trots det har Humanisterna flera gånger fått avslag på sina bidragsansökningar. Samfundet har inte ansetts likvärdigt med trossamfund trots att det har omfattande social verksamhet och sammankomster där deltagarna ges möjlighet att reflektera över existentiella frågor. Detta är vad också buddisterna gör i sin verksamhet."

Väntar med spänning på att se vad din koll av detta ger.
Jag har lite mer att tillföra, antar att du har sett länkarna jag gett här, bla om att det nu finns drygt 90 registrerade trossamfund, och att Humanisterna har fått avslag upprepade gånger.

En närmare koll på varför siffrorna över hur många som får bidrag varierar visar detta:
Det fanns 2012 22 olika samfund som fick bidrag.
Men bland dessa har man delat upp det Islamska samarbetsrådet och Ortodoxa och österländska kyrkors ekumeniska råd i summor till olika kyrkor. Därav differensen.

http://www.sst.a.se/bidrag/bidragsberattigadetrossamfund.4.34203c0511c3ec0b58 580004962.html
http://www.sst.a.se/bidrag/utbetaladebidrag/utbetaldastatsbidrag2012.4.15272bfd13b817fbae16305 .html

Alltså stämmer siffran 22 av 90 som har bidrag.

Har nok mycket med hur dom behandlar sina medlemmar. Leste et jättetrist trådsinnlegg i från Norge, vart hon som gjorde tråden berettar den mest trista historien jag har hørt: Her er den:
Från Zazzyan VGD Norge: Håppas ni forstår Norska, för det her är et fantastisk innlegg:

For endel år siden gikk det en film på kinoer som heter worlds apart. Den handler om et ungt jehovas vitne som heter Sara, og filmen er basert på en sann historie.

Den filmen ville ei jente jeg kjente godt, se.

Hun var også veldig ung, kun 18 år og nylig utstøtt av Jehovas Vitner.

Hun og jeg satte oss på bussen fra Drammen og hele veien sa hun ikke et eneste ord, bare holdt min hånd, eller nærmest knuget den, så den ble klam og rød. Jeg kunne se hun hade det vondt.

Vi kommer frem til Kinoen, Klingenber Kino hette den, og vi går inn i de ærverdige lokaler. Vi går frem til billettluken og bestiller, da min venninne plutselig stivner. Jeg ser på henne og hun er blitt kriddhvit i ansiktet.

jeg spør, "hva er det"? Hun bare ser på meg med de våteste og såreste øynene jeg har sett, og sier, "jeg er så redd, jeg er så fryktelig redd"!

Så begynner hun å skjelve, og skjelver hardt. Jeg holder omkring henne, og ikke et eneste menneske i køen er uhøflige mot oss, for jeg tror de alle egentlig forsto.

Så kommer gråten, hun hulker høyt og er helt fra seg og virker utrøstelig og jeg klemmer så godt jeg kan og mine tårer faller tungt og vått også, og så forteller hun meg alt. Der i Klingenberg kino sin gang, foran alle som sto der, og det bare kom.

Den vondeste historien jeg hadde hørt.

Hun hade vokst opp som Jehovas Vitne, var søt snill og grei, og ei som var som de andre i meningheten sin. Dvs, helt til hun ble femten. Da forsto hun at hun var annerledes.Hun følte ikke noe for guttene som alltid forsøkte seg med hint og sjekking, ingenting. Slik var det i over to år. Men så, for det var spesielt ei jente der, ei eldre ei, som hun ikke fikk ut av tankene. Det var ikke et eneste møte som ikke gikk med på å tenke på den jenta, og ettervert også seksuelt. Hun viste det var feil, hun slet med seg selv, men hun klarte ikke stanse det, tankene og følelsene gjorde som de ville. Alt hun klarte se var den jenta. Hun forsto at hun var forelsket. Og det sterkere en noe noengang i henne hadde vert. Alt var følelser nå, alt.

Alle henes bønner til jehova var nytteløse, hun klarte ikke slippe den jenta hun nå hadde innsett at hun elsket for et eneste sekund.

Så en kveld, på noe Jehovas Vitner kaller ledig distrikt, dvs et sted uten meninhet, hvor de camper og deler ut blader på dagene og samles til samvær på kveldene, bestemte hun seg for å si det til denne jenta.Hun hadde sitti ved siden av henne hele kvelden, ved bålet, og hun var så nervøs, så nervøs. De hadde slått følge til hyttene, og ved inngangen til den ene, hadde hun tatt jentas hånd, og stammet fra seg, de vakreste ord vi mennesker kan kjenne "jeg elsker deg"!

Dene jenta, hadde bare stått og sett på henne, og hun hdde sagt, "men si noe da"?

Og svaret kom, "hver så snill å gå vekk med deg"! Så løp denne jenta inn til sin hytte.



Etter en natt i de grusomste kvaler over at alt var ødelagt, fikk hun neste morgen beskjed om at to Eldste ville snakke med henne.

Hun forsto, hva det gjaldt.

De forklarte hva jenta hade sagt, og om hun hadde noe å si til dette. Hun klarte ikke svare, og på gjentatte spørsmål, var det så mye at det begynte svimle for henne. og hun måtte sette seg på gulvet.

Foreldrene hentet henne og de kjørte den lange veien hjem. Ingen hadde sagt et ord.

Vel hjemme hadde moren sagt at hun hadde bragt skam over seg selv menigheten, og jehova, og at de som familie gruet seg, etter hva hun hadde gjort, til å møte opp på møte kommende søndag.

Søndag kom, og hun kom til møte med hele familien. Men ingen hilste på henne lenger, alle visste, alle hadde hørt, og ved trappeinngangen ventet de Eldste igjen. Denne gangen skulle det bli eldsterådsmøte. Men først, hele møte, med sang, lesing i vakttårnet, og en taler som tydeligvis flettet inn i talen sin som han hadde ellers på rams, lagt inn hvordan jehova så på homofili.

Ikke ett øye fra de voksne og unge unngikk se på henne mens taleren la ut om hva slags synd dette var i Jehovas øyne.



Så kom møte med de eldste. Hun satt der, alene, med tre stk som hun hadde kjent hele sitt liv, men som nå ikke smilte lengre, og som kun var alvorlige og så såret ut.

Så kom alle spørsmålene.

De grov i alt hun hadde av følelsesliv. De sa jehova ville tilgi, de sa hun måtte være ærlig, de sa så mye at hun der og da knakk sammen psykisk. Hun ble kjørt hjem, og først på tirsdagskveld tatt med til lege, som la henne inn på flekken.

Der ble hun i tre uker.

Der fikk hun snakke, der lyttet psykologen til henne, der fikk hun vite at hn ver "normal"!

Hun?

Neste eldsteråd var dagen etter at hun kom ut. Nå satt de der igjen. De stilte de samme spørsmålene, men denne gang klarte hun svare.

"Jeg er lesbisk svarte hun. Det er helt naturlig"!

Ordet naturlig ble hennes bane. Om ikke hun snudde på dette, om hun ville fortsette være et Jehovas Vitne, måtte hun fostå, at dette ikke var naturlig, at hun måtte avstå fra sex i sånne sammenheng, og at hun burde forastå at jehova visste bedre, og at om hun ville komme inn i det nye rike måtte hun gjøre som jehova sa.

Nei sa hun, jeg er lesbisk, og det er naturlig, det er det jeg er, det er slik jeg er skapt. men jeg elsker Jehova som dere, ser dere ikke det da?

Tre dager etter, fikk hun beskjed om at hun var utstøtt.

Det var på telefon fra en eldste.

Neste dag fikk hun beskjed om å "pelle" seg ut av huset av moren sin. Hun gik på sosialkontoret og fikk en hospitsplass. Et stusselig rum, og med tynne vegger.

Det var der jeg fant henne, da vi var klassekamerater, og jeg hadde spurt etter henne hjemme hos henne.

Hun sa ingenting til meg om hva som hadde hendt, før vi km til den gangen i Klingenberg kino.

Der, inntil noen speil, gråt hun av seg hele sin historie. Til meg, og hun følte seg så alene, så ødelagt og forådt av alle som hun hadde vert glad i.

Og de hadde det. Forrådt henne.

Hun var helt alene i en verden hun knapt kunne kjenne skikkelig til.

Neste dag flyttet hun hjem til meg, dvs til min mor og far, storesøster og meg.

Hun sov på mitt rom. Hun var engstelig for å sove alene. hver natt i over et år våknet jeg av hennes mareritt. jeg tørket hver eneste svettedråpe fra hennes panne, jeg hørte på alle hennes ord, og jeg kjente alle hennes klemmer.

En dag jeg hadde vert på et sportsstevne fikk jeg en tlf oppropt i sekreteriatet, den var fra fra pappa. Han sa jeg måtte komme hjem. Noe hadde skjedd.

Jeg løp fra alt, jeg gråt av fryktelig irritasjon over tog som aldri så ut til å komme frem, og jeg gråt for jeg visste hva som hadde skjedd. Jeg visste det.

Hun var ikke mere...



Begravelsen tok sted en tirsdag. Presten var snill. Jeg utrøstelig.

Pappas ord i begravelsen, vi var kun tolv stk, alle fra min familie, pluss to klassevenninner, fikk høre hva moren til min nø døde og nybegravde venninne hadde sagt når han hadde informert henne om at datteren var død, var: "ja, kanskje hun nå får en oppstandelse"!

men de kom ikke, tok ingen innsats i å gjøre noe ang begravelse, min mor og far sto for alt.

Og jeg, jeg fik aldri sagt, at jeg elsket henne. For jeg var redd, redd for å legge press på henne i en sår situasjon.

Alikevel møter jeg av og til hennes familie på butikker, eller på gater med sine blader.

For dem, var hun kun en utstøtt!



---------------------------------

Dette er min historie, den er sann. Dere behøver ikke tro på den, dere må gjerne latterliggjøre den, men hvorfor?

Om dere tror dette en en enestående historie, tenk om igjen. Jehovas Vitner har mange slike på sin kappe. Og mange av dem i tillegg med fryktelige overgrep begått mot barn og unge, kvinner og menn, seksuelle som psykiske.

Jeg vet!

Mine siste ord her hos dere, takk, dere var så mange flotte brukere her, jeg er så glad for å ha møtt dere alle sammen

Nu va jehovas här hos mig igen, och delar ut sina jävla vaktornet papper. och varje gång säger jag att jag inte är intresserad och har "en annan religion".
och varje gång jag stänger dörren, så kollar jag ut genom det lilla hålet i dörren, och dom kollar på mitt namn på dörren och antecknar även min lgh nummer. varje gång? varför?